Skrivet av
Marijana Dragic 10:43, 10 april 2012 i kategori Utanför tullarna
”Vi är inte rasister på något sätt, men varför ska de placeras just här?” ”Varför ska vi straffas?” Jag läser om medborgarmötet på Karlbergsskolan där det nya boendet för ensamkommande flyktingbarn har avhandlats och magen knyter sig. Vallentunaborna är oroliga för att fastighetsvärdet kommer att påverkas, för kriminalitet och smittor.
Jag undrar om dessa människor någonsin kommer att tänka: Det kunde ha varit jag. De barnen kunde ha varit mina.
Jag funderar på hur livet vore om vi hade stannat eller tvingats att återvända. Om jag, liksom mina små kusiner, hade vaknat av flyglarmet som meddelade att det var dags att söka skydd i källaren i stället för väckarklockan som ringde in skoldagen. Jag klarade mig. Det enda som jag måste leva med är att alla andra inte hade samma tur.
Nu kommer snart nya barn till Sverige i hopp om ett bättre liv. En framtid. Till Vallentunaborna och övriga har jag ett råd i all sin enkelhet: Köp några bullar, knacka på dörren, träffa dem. Ett samhälle som man känner sig välkomnad av – och delaktig i – vill ingen förstöra.
Skrivet av
Marijana Dragic 13:04, 16 februari 2012 i kategori Allmänt
Vi har nu fått upp bokhyllan. De guldiga bokstäverna höjer försiktigt mina fingertoppar då handen stryker över det vita omslaget i flyttkartongen från Korphoppsgatan. Det är Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”.
Senast jag läste den var för ett och ett halvt år sedan när du låg i koma efter smitolyckan. Didion vägrade ge bort sin döde makes skor, John skulle ju behöva dem när han kom tillbaka. Lika ihärdigt vägrade jag acceptera att du aldrig skulle vakna, där på sjukhuset i Belgrad, som i det närmaste kunde liknas vid ett stall.
Ditt ännu korpsvarta hår med spår av silver var rufsigt och inlindat i blodigt bandage. Din späda kropp täcktes av ett vitt lakan som blottade dina tunna axlar. ”Detta hade inte du tyckt om”, tänkte jag. ”Du som alltid ville vara välkammad och prydlig när du satte foten utanför huset.”
En vecka senare dog farfar. Han som föddes fattig men levde som en gentleman. Vars högsta önskan för mig var utbildning och fast jobb.
Innan vi tog farväl fick farfar på sig sin kavaj och välstrukna skjorta. Livet förändras snabbt, livet förändras på ett ögonblick.
Skrivet av
Marijana Dragic 13:19, 12 december 2011 i kategori Allmänt
Som om någon sparkade upp dörren till ens medvetande. Så beskrev Bruce Springsteen första gången han hörde Bob Dylan sjunga. Någonting närliggande upplevde jag också när pappa spelade hans låtar på högsta volym under barndomens bilresor i den röda Opeln. Min bror var mer likgiltig. Mamma fick huvudvärk av munspelet.
Nu skulle jag för första gången se Dylan live.
Trots otaliga avrådanden bubblade jag nästan av förväntan (jag bubblar sällan). Dessvärre hade jag glömt mina glasögon varför våra platser på flanken, à 740 kronor styck, endast tillät mig att gissa vilken av skuggfigurerna som var huvudpersonen. Stolsgrannen tröstade mig med chips och några historier om hur han gått på varenda konsert de senaste 20 åren. Någon gång i mitten av 90-talet upplevde han visst stordåd. Det var då.
Lika oigenkännlig som Dylans suddiga gestalt var kvällens versioner av låtar jag älskat. Rösten är borta och jag satt för långt bort för att recensera lusten. När massakern tog slut var jag för paralyserad av ilska för att applådera. Det var jag relativt ensam om, såväl stolsgrannen som delar av det fina folket på parketten gav stående ovationer. Kanske är det vi som lurar honom.
Skrivet av
Marijana Dragic 08:46, 28 oktober 2011 i kategori Innanför tullarna
”Stoooppaaaa hooonooom!!!”, skriker min vän Annie och jag hinner tänka att hon ser ut som en galen flygekorre när hon kastar sig om mobiltjuvens nacke och tacklar ner oss alla tre i golvet.
Det är fredag och fullsatt. Tio minuter tidigare har en oinbjuden yngling satt sig vid vårt bord längst in på restaurang Babylon. Irriterad försöker jag fånga hans uppmärksamhet. ”Du kan åtminstone fråga”, vill jag säga med blicken, som han vägrar möta. ”Släpp det” signalerar min vän, väl bekant med mitt hetsiga balkantemperament.
Vårt samtal fortsätter tills han plötsligt rycker åt sig våra mobiltelefoner från bordet och sätter av som en 60-meterssprinter. På ren instinkt griper jag tag i honom. När han lösgör sig kommer förstärkningen – Annie – och tacklar ner oss alla tre. Ena telefonen tappar han i fallet, den andra rycker jag ur hans hand. Till slut sliter han sig från oss. I stället för att ingripa gör folkhopen vid utgången väg för tjuven, som försvinner ut.
”Du skulle ha sett dem, det var rätt mäktigt faktiskt”, säger en restauranggäst med skägg till kompisen som missade vår offensiv.
”Måste man göra allting själv?” frågar vi oss efteråt. När notan till slut kommer, och inte en endaste droppe vin är avskriven som plåster på såren, undrar vi igen: Måste man göra allt själv?
marijana.dragic@dn.se
Skrivet av
Marijana Dragic 08:12, 28 september 2011 i kategori Innanför tullarna
En tidig morgon i Stockholms underjord slås alla mina inövade skyddsmekanismer ur spel. När jag delar en kvadratmeter med fyra andra personer i en tunnelbanevagn brukar jag anstränga mig för att stå blickstilla. Helst mot en vägg. Är väggen inte ledig brukar jag blunda.
Jag är samhällsfarlig, inte avsiktligt, men icke desto mindre farlig för min omgivning. Mina vänner brukar säga att jag fortfarande inte vuxit i min kropp, att det är därför jag felbedömer avstånd och märker att jag gestikulerar alltför yvigt först när min hand träffar någons ansikte. De har lärt sig leva med det, vara på sin vakt och ställa ömtåliga föremål på ansenligt avstånd från mig.
Ett visst mått av självinsikt, som för övrigt inte heller är en av mina mest framstående egenskaper, har gjort att jag rutinmässigt håller mig på ett säkert avstånd från mina medmänniskor, jag har blivit bra på det och det funkar. Personligt utrymme är en gåva som jag tycker att vi ska ge varandra, om inte för min skull så för er egen.
Men ibland finns tyvärr inte den möjligheten. Som på tunnelbanan.
När jag väl får gå av är jag mig själv igen. Då är jag som farligast. Det kan tjejen – som i förrgår fick min halvknutna näve rakt på näsan när jag skulle ta av mig jackan – intyga. Förlåt.
.jpg)
Mest kommenterade