Skrivet av
Mia Tottmar 08:53, 19 januari 2012 i kategori Allmänt
– Ha en bra dag! säger den unga teförsäljerskan på NK när hon har paketerat två hekto Earl Grey.
Ska väl du skita i! Tänker jag svara, men ler lite avmätt i stället. Det är inte teförsäljerskans fel, hon försöker vara vänlig så gott hon kan.
Men i min värld är inte ett inköp av två hekto te en inbjudan till intimitet. Teförsäljerskan har absolut ingenting att göra med om jag tänker gråta i tekoppen hela kvällen, tända eld på grannens uthus eller rymma till Rio.
Det är antagligen en generationsförbistring.
I klädbutiken på samma varuhus undrar en lika ung försäljerska ”Behöver ni hjälp?”.
”Ni” är för mig ett avståndstagande och aningen snorkigt tilltalsord. Ungdomarna tror nog att de är artiga.
Vilket är värst? En kletig anglicism eller ett tilltal som hör hemma i Hasse Ekmans salongskomedier från 50-talet?
Ingetdera, enligt grannen. ”Gott slut” envisades folk med att säga till henne under nyårshelgen.
– Och jag hade ju tänkt hänga kvar några år till, säger grannen.
Men det blir värre. På bussen hem reser sig två grabbar i slyngelåldern.
– Vill tant sitta?
Om inte händerna varit upptagna av shoppingkassar hade de fått lära sig veta hut.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Mia Tottmar 09:05, 12 januari 2012 i kategori Innanför tullarna
3:ans buss stannar vid Kungsholms kyrka och ett spöktåg stiger på. Deras ansikten – två tonårsflickor på rad, en pojke, en ryggsäck i 25-årsåldern – är upplysta underifrån av ett kallt sken.
De är knäpptysta, sträcker ut armen och blippar SL-kortet men släpper inte för en sekund mobilskärmen med blicken.
Chauffören kunde sitta naken bakom ratten, bussen kunde vara befolkad av babianer.
Ingen av dem hade reagerat.
Fridhemsplan, eftermiddagen därpå: en ung kvinna tvärstannar på trottoaren mitt i matkasserusningen och orsakar en seriekrock av barnvagnar och stressade shoppare.
Hennes nacke är böjd över mobilen och hon fingrar frenetiskt. Hon märker inte ens att vi plockar ravioliburkar, nappar och kattmat ur rännstenen.
När slutade alla under 30 att bry sig om omvärlden? Den verkliga, vill säga, inte den virtuella.
Tunnelbanevagnarna är fulla av solitärer i telefonbubblor. Det är inte längre svårt att hitta någonstans att vila blicken, ingen tittar upp.
Snart är det bara vi åldringar – och mycket små barn – som njuter av ljusglittret när 4:an rullar över Västerbron i skymningen.
Så riv Slussen och smäll upp skyskrapor på Skeppsholmen. Vi är inte många kvar som ens skulle märka det.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Mia Tottmar 09:51, 28 november 2011 i kategori Utanför tullarna
Det är ett lotteri att ta bussen från Ålandsfärjan. Julbordet är avätet, snapsarna urdruckna, taxfreekassarna packade.
Vilka vill vi helst hamna bredvid under tvåtimmarsresan till Stockholm?
Det godisspeedade handbollslaget i nedre tonåren? Pensionärskören som har mjukat upp stämbanden med Bristol Cream? De tystlåtna män som har ett årsbehov snus på sina dragkärror?
Jaaa! Helst snusentreprenörerna.
Nitlott. Två genuina fyllskallar i raden framför.
– Vi har gått femton spänn plus på resan, skriker kvinnan i mobiltelefon till en suparkompis som lämnats kvar i stan.
– Och var är vi? frågar hon sin reskamrat.
– Älmsta och jag har inte blivit avslängd än. Jag gör framsteg, säger han.
Ölringarna pyser.
– Du lovade guld och gröna skogar och det blev bara den breda vägen, klagar kvinnan.
– Det är där det händer. Och nu åker vi förbi Älmsta, säger han när bussen saktar in i Norrtälje.
På den oändligt enformiga motorvägen försöker kvinnan få i gång ett gräl.
– Du kan inte diskutera med ett fyllo. Pröva på mig så ska jag bevisa det, säger mannen.
De vacklar av redan i Täby.
– Nu är vi äntligen framme i Älmsta, säger mannen.
Jag saknar dem hela vägen till Cityterminalen. Svensk stå upp-komik har missat en naturbegåvning.
Skrivet av
Mia Tottmar 09:30, 22 november 2011 i kategori Allmänt
Damen ser ut som om hon äter kattungar till frukost. Mungiporna långt nere, handväskan som sköld, stint stirrande ut i tunnelmörkret.
Men när en lerig golden retriever trycker sig mot de stadiga skorna – och dess människa börjar ”Ursäkta! Idiothund!” – ler damen med hela ansiktet.
– Åh, vilken rar liten flicka, vad heter en sån fin liten flicka?
Hunden lapar i sig och är älskansvärd till löjlighetens gräns. Och vi pratar ända till Slussen om hundar som fanns en gång och vilken trevlig flicka den leriga egentligen är.
Alla borde ha en hund, åtminstone till låns en stund på en tunnelbaneresa. Stökiga skinnskallar, skrikiga tonårsflickor, kostymkarlar, spända småbarnsföräldrar. Alla mjuknar i anletsdragen, ingen svär över att behöva kliva över en päls mitt i gången, alla aktar svansen.
Stockholmare är inte alls snorkiga och självupptagna. Men den som börjar samtala utan anledning i t-banan kan vara försöksutskriven och vagnen börjar snegla efter järnröret.
I Knäckebrödhult är den gapige mannen bakom dig i kassakön kusin till innebandytränaren. I Stockholm är alla okända och möjligen farliga.
Utom en fånigt inställsam golden retriever. Vi har hittat många oväntade vänner, hunden och jag.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Mia Tottmar 09:02, 20 oktober 2011 i kategori Utanför tullarna
Vem har låtit golfspelare och cykelterrorister ta över Nackareservatet?
Hunden får springa slalom mellan dragkärror och wannabe-Lance-Armstrongs.
– Stanna! Nu! SITT!
Whooosh. En övergödd man i trikåer forsar förbi på morrhårs avstånd.
Rassel-gnissel-rassel. Tre välmejkade damer i pikétröjor drar sina klubbor längs skogsstigen. Inte en tass får plats mellan dem.
Ekorrarna tar betäckning. Bävrarna i sjösystemet ligger lågt. Hunden har kort koppel. Minsta rörelse mot de frestande bollarna så får hon garanterat en järnnia i pälsen.
Hela sluttningen ner mot sjön är ockuperad av färgglada pikémänniskor. Vi viker av mot mer oländig terräng. Pustar ut på en sten. Inte.
En kvinna i cykelhjälm darrar på underläppen och sträcker ut armarna mot två små pojkar i strandkanten. Även de i hjälm. Det finns inte en cykel i sikte.
– De är sååå rädda för hundar, darrar hon.
Undrar varför.
Natur är förstås livsfarligt. Man kan få en ekorre i skallen, en bäver i hälsenan eller en hund i synfältet. Bäst att beväpna sig med klubbor, hjälmar och metallglänsande maskiner.
Ännu bättre: stanna hemma och fäll ner persiennerna.
Skrivet av
Mia Tottmar 08:02, 15 mars 2011 i kategori Innanför tullarna
Skymningen är tillbaka. Koltrasten sjunger, kvällshimlen är dunkelblå, snödropparna kämpar sig upp mot husväggen.
Första dagen utan halsduk sedan i november.
Naturen måste ha något att erbjuda för att kunna konkurrera med datorspelen, sade en miljökonsult i veckan vid ett samtal om Stockholms grönområden.
Jaså.
Tack och lov är attraktionen snö snart borta. Djur som närmar sig skidspåret slipper höra ”Hundjävel!” från målmedvetna hobbyåkare med hjälm och osäkra ben.
Om lattebarer och skateboardramper dyker upp i takt med vårbäckarna får hunden och jag söka oss längre ut i snårskogen. Eller stanna under Londonviadukten.
Vi gillar platser med sly och bortglömd betong. Bakgator som vänder ryggen åt flanörerna och sträcker ut sig kilometervis med ständig motvind.
Stockholm behöver de få fula ställen som har överlevt, områden som smitit från design och upplevelsestrateger.
För hunden och mig räcker det med en buske där man kan kissa i fred. Och för koltrasten.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Mia Tottmar 11:06, 1 mars 2011 i kategori Innanför tullarna
Jag har inte möblerat om på tio år. Soffan är från Ikea, köpt under tidigt 90-tal.
– Grå skinnsoffa, det har bara invandrare från Mellanöstern, säger kamraten.
Och jag. Den är skön att sova i. Och lätt att torka av när hunden har tassat ner den och marmeladmackan slunkit i väg.
Det är prylar överallt. Släktfoton, halvlösta korsord, porslinskatter, solkiga pocketböcker, morfarsmors rosa glaslampa, omatchade kaffekoppar.
Förfärligt. När någon kommer på mig blir jag sannolikt förvisad ur stan.
En broderad duk på soffbordet. Souvenirelefanter som hänger från vädringsluckan i köket.
Så kan vi inte ha det i vinstmaximeringens Stockholm.
Skillnaden mellan ett nymålat, kliniskt rensat och med en enda stilig möbel i vardagsrummet prytt hem och en hjälplöst bebodd lägenhet kan vara en halv miljon, visade det sig vid en försäljning i grannskapet.
Det är lika bra att resignera i sin smaklöshet och låta soffan stå kvar. Jag skulle förmodligen gå back på att släppa in en mäklare och kan aldrig flytta.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Mia Tottmar 09:59, 1 februari 2011 i kategori Innanför tullarna
Söndagssolsken med plusgrader och varenda stockholmare kryper ut ur vinteridet.
Annat också. Längs den korta promenadvägen till tidningscontainern har snösmältningen blottlagt: en av gatukontorets rödgula koner, ett svartnat bananskal, en halsduk, en tom Läkerolask, en överkörd ölburk och fyra fimpar.
Fyra fimpar! Förskräckligt, och ett rött skynke i Stadshuset.
De mobila askkopparna blev ingen succé. Nu säger stadens städchef i en gratistidning att rökarna ska få eldsäkra påsar.
Men allra mest hoppas han – och diverse politiker – på en möjlig ny lagstiftning som gör det lättare att bötfälla skräpspridare.
Det blir intressant. Borde det inte vara olika taxor för att slänga en engångsgrill, fimpa i rabatten eller sätta upp jätteaffischer för hjärndöda tv-program i varenda busskur?
Och oj, vad glada poliserna ska bli. Något mer angeläget än fimpspaning är ju svårt att tänka sig.
I väntan på att juridisk expertis reder ut detta satsar stan på en städfest till våren, där alla vi ansvarskännande vuxna förväntas delta och plocka fimpar.
Jättekul.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Mia Tottmar 09:00, 18 januari 2011 i kategori Innanför tullarna
Trappan har blivit en rutschkana. Hunden far i väg på bakhasorna som ett oljat troll. Människor kan klamra sig fast i ledstången.
På en skylt står ”Inget vinterunderhåll”.
Nä, skulle inte tro det.
Så varför sätta upp en skylt?
DN-kåsören Ingemar Unge resonerade för många år sedan kring den lilla extraskylt som sitter under den överkorsade hunden på vissa tunnelbanevagnar.
”Gäller ej ledarhund”, står det.
Vem riktar den skylten sig till? undrade Unge.
Knappast till den synskadade, som inte ser den. Knappast till hunden, som inte kan läsa. Följaktligen till vän av ordning, som annars skulle slänga av alla ledarhundar.
Tankearbetet bakom ”Inget vinterunderhåll”-skyltarna gick förmodligen i samma riktning.
Alla kan se att trappan är glashal, eller att det är en halvmeter snö på den sällan utnyttjade gångvägen.
Men när skylten står där kan inte ens den mest ihärdige felfinnare hävda att all gatumark ska vara som ett salsgolv, trots att det är mitt i vintern.
Och hunden och jag kunde ha tagit en annan väg.
mia.tottmar@dn.se
Skrivet av
Mia Tottmar 09:32, 21 december 2010 i kategori Innanför tullarna
Julbelysningen blir diskretare ju mer välbeställt ett område är.
Se där en fördom som sprack under en promenad bland mångmiljonlägenheterna på Lilla Essingen. I de före detta fabrikskvarteren slingrar sig röda ljusormar runt pelare, balkongräcken gnistrar i neonblått.
På grannön faller lampgirlander mot den lysande renen på gräsmattan. Några kvarter bort täcker siluetten av en stjärna hela fasaden.
Till och med på Karlavägen sprakar balkongerna färgglatt.
Alla blinkande kulörta lyktor är välkomna i det tunga mörker som har lagt sig över stan.
Inte ens Cesar Millan piggar upp. Hunddomptören, känd från tv och som kan betvinga en pitbull med ett krökt ögonbryn, kommer till Hovet.
Yippee, äntligen ska hunden få lära sig veta hut.
Men icke. Hundar är inte välkomna. Möjligen om vi förklär oss, med stadig sele och vit käpp.
Det skulle spricka direkt, det är bortom hundens förmåga att vara allvarlig och ansvarsfull i flera timmar.
Tur är det, kanske. En tokrusning genom snövallarna lyser alltid upp.
mia.tottmar@dn.se
.jpg)
Mest kommenterade