Ska väl du skita i! Tänker jag svara, men ler lite avmätt i stället. Det är inte teförsäljerskans fel, hon försöker vara vänlig så gott hon kan.

Men i min värld är inte ett inköp av två hekto te en inbjudan till intimitet. Teförsäljerskan har absolut ingenting att göra med om jag tänker gråta i tekoppen hela kvällen, tända eld på grannens uthus eller rymma till Rio.

Det är antagligen en generationsförbistring.

I klädbutiken på samma varuhus undrar en lika ung försäljerska ”Behöver ni hjälp?”.

”Ni” är för mig ett avståndstagande och aningen snorkigt tilltalsord. Ungdomarna tror nog att de är artiga.

Vilket är värst? En kletig anglicism eller ett tilltal som hör hemma i Hasse Ekmans salongskomedier från 50-talet?

Ingetdera, enligt grannen. ”Gott slut” envisades folk med att säga till henne under nyårshelgen.

– Och jag hade ju tänkt hänga kvar några år till, säger grannen.

Men det blir värre. På bussen hem reser sig två grabbar i slyngelåldern.

– Vill tant sitta?

Om inte händerna varit upptagna av shoppingkassar hade de fått lära sig veta hut.

mia.tottmar@dn.se

De är knäpptysta, sträcker ut armen och blippar SL-kortet men släpper inte för en sekund mobilskärmen med blicken.

Chauffören kunde sitta naken bakom ratten, bussen kunde vara befolkad av babianer.

Ingen av dem hade reagerat.

Fridhemsplan, eftermiddagen därpå: en ung kvinna tvärstannar på trottoaren mitt i matkasserusningen och orsakar en seriekrock av barnvagnar och stressade shoppare.

Hennes nacke är böjd över mobilen och hon fingrar frenetiskt. Hon märker inte ens att vi plockar ravioliburkar, nappar och kattmat ur rännstenen.

När slutade alla under 30 att bry sig om omvärlden? Den verkliga, vill säga, inte den virtuella.

Tunnelbanevagnarna är fulla av solitärer i telefonbubblor. Det är inte längre svårt att hitta någonstans att vila blicken, ingen tittar upp.

Snart är det bara vi åldringar – och mycket små barn – som njuter av ljusglittret när 4:an rullar över Västerbron i skymningen.

Så riv Slussen och smäll upp skyskrapor på Skeppsholmen. Vi är inte många kvar som ens skulle märka det.

mia.tottmar@dn.se

Vilka vill vi helst hamna bredvid under tvåtimmarsresan till Stockholm?

Det godisspeedade handbolls­laget i nedre tonåren? Pen­sionärs­kören som har mjukat upp stämbanden med Bristol Cream? De tystlåtna män som har ett årsbehov snus på sina dragkärror?

Jaaa! Helst snusentreprenörerna.

Nitlott. Två genuina fyllskallar i raden framför.

– Vi har gått femton spänn plus på resan, skriker kvinnan i mobiltelefon till en suparkompis som lämnats kvar i stan.

– Och var är vi? frågar hon sin reskamrat.

– Älmsta och jag har inte blivit avslängd än. Jag gör framsteg, säger han.

Ölringarna pyser.

– Du lovade guld och gröna skogar och det blev bara den breda vägen, klagar kvinnan.

– Det är där det händer. Och nu åker vi förbi Älmsta, säger han när bussen saktar in i Norrtälje.

På den oändligt enformiga motorvägen försöker kvinnan få i gång ett gräl.

– Du kan inte diskutera med ett fyllo. Pröva på mig så ska jag bevisa det, säger mannen.

De vacklar av redan i Täby.

– Nu är vi äntligen framme i Älmsta, säger mannen.

Jag saknar dem hela vägen till Cityterminalen. Svensk stå upp-komik har missat en naturbegåvning.

Men när en lerig golden retriever trycker sig mot de stadiga skorna – och dess människa börjar ”Ursäkta! Idiothund!” – ler damen med hela ansiktet.

– Åh, vilken rar liten flicka, vad heter en sån fin liten flicka?

Hunden lapar i sig och är älskansvärd till löjlighetens gräns. Och vi pratar ända till Slussen om hundar som fanns en gång och vilken trevlig flicka den leriga egentligen är.

Alla borde ha en hund, åtminstone till låns en stund på en tunnelbaneresa. Stökiga skinnskallar, skrikiga tonårsflickor, kostymkarlar, spända småbarnsföräldrar. Alla mjuknar i anletsdragen, ingen svär över att behöva kliva över en päls mitt i gången, alla aktar svansen.

Stockholmare är inte alls snorkiga och självupptagna. Men den som börjar samtala utan anledning i t-banan kan vara försöksutskriven och vagnen börjar snegla efter järnröret.

I Knäckebrödhult är den gapige mannen bakom dig i kassakön kusin till innebandytränaren. I Stockholm är alla okända och möjligen farliga.

Utom en fånigt inställsam golden retriever. Vi har hittat många oväntade vänner, hunden och jag.

mia.tottmar@dn.se

Hunden får springa slalom mellan dragkärror och wannabe-Lance-Armstrongs.

– Stanna! Nu! SITT!

Whooosh. En övergödd man i trikåer forsar förbi på morrhårs avstånd.

Rassel-gnissel-rassel. Tre välmejkade damer i pikétröjor drar sina klubbor längs skogsstigen. Inte en tass får plats mellan dem.

Ekorrarna tar betäckning. Bävrarna i sjösystemet ligger lågt. Hunden har kort koppel. Minsta rörelse mot de frestande bollarna så får hon garanterat en järnnia i pälsen.
Hela sluttningen ner mot sjön är ockuperad av färgglada pikémänniskor. Vi viker av mot mer oländig terräng. Pustar ut på en sten. Inte.
En kvinna i cykelhjälm darrar på underläppen och sträcker ut armarna mot två små pojkar i strandkanten. Även de i hjälm. Det finns inte en cykel i sikte.

– De är sååå rädda för hundar, darrar hon.

Undrar varför.

Natur är förstås livsfarligt. Man kan få en ekorre i skallen, en bäver i hälsenan eller en hund i synfältet. Bäst att beväpna sig med klubbor, hjälmar och metallglänsande maskiner.

Ännu bättre: stanna hemma och fäll ner persiennerna.