Mannen som stiger på 2:ans buss är nykter och välklädd.

– Visst kan jag betala med sms? säger han och drar upp en Iphone ur ryggsäcken.

Bussen pustar uppför Katarinavägen.

– Vad är det för nummer? frågar mannen, och en stund senare:

– Fan, det fungerar inte.

Och stoppar ner telefonen.

Vid Tjärhovsplan öppnar chauffören dörrarna och säger, i vänlig ton:

– Du kan kliva av här.

– Ska du kasta ut mig ur bussen? Varför det?

– Du har ingen biljett, säger chauffören.

– Det börjar bli otrevligt här, säger mannen, inte alls i vänlig ton.

Chauffören rycker på axlarna och kör. Mannen säger, mycket högt:

– Tror du inte att jag har pengar? Jag har massor av pengar. Stanna vid kiosken så köper jag en biljett.

Vid Erstagatan går gratisåkaren av, sedan han försökt få chauffören att visa legitimation, ”så att jag kan skicka pengar och bevisa att jag inte är en svikare”.

– Man får se allt, säger chauffören med ett trött leende. Men det brukar inte vara medelålders män som luras.

mia.tottmar@dn.se

Det är varken Björn Kjellmans överdimensionerade glasögon eller Ted Gärdestads titellåt som är den tydligaste tidsmarkören i filmen om 70-talets knarkliga på Sandhamn.

Det är scenen där 17-årige Martin piskar mattor. Ingen gör det längre. Piskställningarna är försvunna.

Det är synd på ett vackert ljud som ekar mellan husväggarna och låter solsken, grönsåpa och vårstädning.
Hannes Holms ”Himlen är oskyldigt blå” är på många sätt en utmärkt film. Men en lördagseftermiddag vid Götgatan är det mycket trängre på fiket i foajén än i salongen.

De flesta biografer vadar i caffe latte och popcorndimma. Men framgångens nyckel, slogs det fast på ett evenemangsseminarium i veckan, är underhållning som totalupplevelse. Restaurang i bion, nattklubb i hockeyarenan.

Den som inte vill bli underhållen, då? Den som bara vill se en bra och kanske sorgsen film?
Vi är i otakt med tidsandan, lika passé som den mattpiskare vi har i städskåpet.

mia.tottmar@dn.se