Skrivet av
Ossi Carp 12:33, 16 november 2010 i kategori Innanför tullarna
Här sitter man i ganska vanlig ordning och äter en medköpt macka i den tillfälliga höstsolen. Då går hon förbi från ingenstans och river upp en stor svart klump.
Jag har inte sett henne sedan grundskolan. Då blev hon mobbad. Varje dag, antar jag, och jag hörde till den värsta sorten. Inte mobbade jag henne, nej, jag var en av alla de där fega jävlarna som bara såg på. Mobbarnas publik.
Det särskilt vidriga med hennes historia är att hon antagligen inte var trygg någonstans. Många år efter skolan kunde man läsa i en kvällstidning att hennes föräldrar terroriserat henne på alla möjliga sätt. Slag, brännmärkning, batterisyra, avföring och ensamma nätter utestängd på balkongen var några av inslagen.
Nu går hon alltså här. Inte kan jag avgöra hur hon mår i dag, men det ser åtminstone harmoniskt ut. Hon håller någon i handen och de skrattar gott. En för snabb överläggning leder mig till att inte ge mig till känna utan bara se på.
Jag ångrar mig förstås ett ögonblick för sent. Ska det vara så svårt att säga förlåt? Slänger mackan, äckladav att jag fortfarande är en feg jävel.
ossi.carp@dn.se
Skrivet av
Ossi Carp 14:21, 14 oktober 2010 i kategori Innanför tullarna
Jag och två kompisar tar Södermannagatan norrut för att äta kebab. Ganska skön kväll och vi skrattar. Mellan Åsögatan och Kocksgatan ser vi en uppjagad kvinna.
Så snart vi går upp mot henne ser vi mannen ligga där på en parkbänk. Han är knallröd i ansiktet. ”Vakna!” Örfilar forehand, backhand om vartannat. ”Vakna!”
Hon drar ut nålen ur armvecket på honom och får syn på oss. ”Kan någon ringa ambulans?! Vaffan ring!” Jag blir stressad, ringer och ber om en ambulans snarast.
Telefonrösten ber om ett exakt gatunummer. ”Jamen inte vet jag?!”, säger jag irriterat. Mannen är nu blå. ”Har du något postnummer då?” frågar hon. Jag hinner halvvägs in i en utskällning innan jag lägger på då jag inser att jag slagit 118?118 i stället för 112.
Under tiden har den upprörda kvinnan tagit fram sin egen telefon och slagit larm. En ambulansduo anländer och lunkar luttrat fram med ett munstycke. Lika luttrat rabblar kvinnan mannens sjukhistoria.
Lungräddningen funkar och mannen i lila börjar kräkas. Skakade går vi vidare mot kebaben och särskilt jag är lättad över att jag inte behövde bli dödligt klantig.
ossi.carp@dn.se
.jpg)
Mest kommenterade