Skrivet av
Paul Hansen 14:05, 24 maj 2012 i kategori Allmänt
Tecknen finns överallt.
En grupp tillfälliga besökare stannar till på Riksbron, en av dem pekar bort mot Operan och utbrister på bredaste östgötska: ”Kolla Slottet!”
Det första myggbettet börjar klia. Man slutar säga ”Vad underbart, det är fortfarande ljust ute”. Gränderna i Gamla stan luktar urin. Vuxna småpojkar på Harley Davidson-motorcyklar dånar ljuddämparlöst upp och ner och ner och upp längs Sveavägen. Geografiskt förvillade turister med tunga resväskor på släp börjar dyka upp i trakterna kring Hornstull i jakt på hotell med adress någon annanstans. En grupp luggslitna män samlas i trappan upp mot Högalidsparken och inmundigar vanemässigt diverse starkvaror. Tonårsdottern aviserar med emfas att ”alla andra minsann får vara ute till midnatt”. Det börjar lukta grillkorv på gården. Fritidsbåtarna flockas kring Lidingö och det flyter en blå napp i Lilla Värtan. Men det finns ett vårtecken som slår alla andra. En ljus afton, snart, mycket snart, kommer någon misantrop att slå fast: ”Nu är det snart midsommar, och då vänder det igen.”
Men, bättre att förekomma än förekommas. Nu är det redan fastslaget, i en tidning nära dig. Glad sommar!
Skrivet av
Paul Hansen 15:49, 26 april 2012 i kategori Innanför tullarna
Springer och springer men kommer inte ur fläcken. Det börjar omedelbart göra ont i vänster vad. Hoppas det inte förstör chanserna att spela med Sannadalsgrabbarna i nästa handbollsmatch. En muskelsträckning i min ålder är inte att leka med. Man vill ju inte som Pär på jobbet få diagnosen ”gubb-vad” av en luttrad företagsläkare.
Det är några månader kvar till Stockholms halvmaraton och jag haltar vidare mot en eventuell formtopp eller vad det nu kan kallas när idrottskarriären skymtar avlägset i backspegeln.
Löpbandet på gymmet snurrar högljutt och i högtalarna låter det som om något popbands synt har hakat upp sig. Jag sätter på mig hörlurar för att lyssna på en podcast från radions ”På minuten”. En halvtimmes trivsamt pladder med bland andra skådespelaren Pia Johansson och Hans Rosenfeldt. Utmärkt flykt från smärta i muskler och andnöd. Men först ett nyhetsinslag från Ekot som består av ännu ett avslöjande kring den svensk-saudiska vapenaffären följt av politiker som distanserar sig från allt som kan stavas ”ansvar” med undanglidande meningar.
Vad det gäller det saudiska debaclets politiska efterspel verkar det dessvärre finnas bäring för det gamla skämtet: ”Hur vet man att en politiker ljuger? Läpparna rör sig.”
paul.hansen@dn.se
Skrivet av
Paul Hansen 15:09, 29 mars 2012 i kategori Innanför tullarna
Morgonmöte på bildredaktionen. Uppdragsredaktör Sanna går igenom fotouppdragen. Ett handlar om att fotografera en hantverkare på Södermalm. En kollega med bistra erfarenheter delar ut några spefulla tips om uppdragets utförande. ”Man borde ringa och berätta att man kommer någon gång mellan 06 och 17, anlända ett par timmar sent, mumla någonting om fel kamerautrustning till den typ av bild som ska tas och vända i hallen.”
Morgongenomgången av bilduppdragen på Dagens Nyheter är stunden då frågan ”Vad gör du i dag?” konkretiseras. Det kan vara att fotografera hantverkare, (som för övrigt var en trevlig man), att snabbt packa för en resa till Västbanken eller ta ett porträtt av Ben Kingsley på Grand Hôtel. Vi fotografer är ständiga resenärer i mänskliga möten och världen är bildligt talat vår arbetsplats. En afton går jag och sambon Christina på biografen Victoria. Den palestinska dokumentärfilmaren Emad Burnat beskriver konsekvenserna i hembyn Bilin när de mister sin odlingsmark på grund av en så kallad bosättning. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att möta världen i all dess sorg, glädje och komplexitet. Det kan räcka med Götgatan 65.
paul.hansen@dn.se
Skrivet av
Paul Hansen 13:51, 5 mars 2012 i kategori Innanför tullarna
Sitter på stamfiket och läser om Reinfeldts ”vision” om att vi ska arbeta till 75. Googlar fram den genomsnittliga levnadslängden och upptäcker att mannen från Täby menar att jag ska knega fram till jag är sjuttiofem år för att därefter leva i tre och ett halvt innan det är dags att permanent byta adress till Kvastekulla griftegård. Det kan han glömma. Dricker upp kaffet och tar bilen till jobbet. Kanske borde man börja privatspara? Jag hinner inte långt innan jag blir stoppad av en man iförd snickarbyxor som viftar med något i handen. Det är en polisbricka. Smitvägen som jag tagit för att inte bryta mot dubbdäcksförbudet på Hornsgatan visar sig vara en bussfil. Den civilklädda polismannen är trevlig men kan inte svara på vilken alternativ väg jag skulle ha tagit för att undvika Hornsgatan. Det kan inte heller hans kolleger, som av någon anledning även de är klädda i snickarbyxor. Månne har polismyndigheten fått mängdrabatt? Notan för mitt transportlogistiska Moment 22 hamnade till sist på 1 000 kronor. Det där med pensionssparande får nog vänta någon månad eller så. Den som lever får se.
paul.hansen@dn.se
Skrivet av
Paul Hansen 15:45, 3 februari 2012 i kategori Allmänt
Vid Hornstull pekar Sami mot videobutiken och säger:
”Det var där en av butikens egna vakter sköt ihjäl sex kunder förra månaden. Hörde ni förresten att Reinfeldt inte kunde ta sig med bil från Bromma till riksdagen i veckan som gick? De var tvungna att transportera honom med helikopter. Säkerhetsläget blir allt värre.”
Längs Hornsgatan går trafiken i snigelfart men efter vägspärren vid Ringvägen går det lite fortare. Vid Mariatorget berättar Sami om polisen som räddade många genom att rusa fram och hålla fast en självmordsbombare innan bomben sprängde de båda i luften. Utanför Hotell Reisen påminns vi om den norska journalisten och fem andra som dog efter en attack när norska utrikesministern var på besök. Om resan med Sami varit i Stockholm och inte i Kabul hade det låtit just så. En makaber katalogisering över hur farlig en gatukorsning eller hotell-lobby kan vara. För att inte säga grönsaksdisken på Konsum där tre dog härom månaden. När vi är framme säger Sami till slut något positivt. Tror jag.
”Våren är snart här.” Jag ler mot honom. ”Ja, visst är det skönt?” Han skakar på huvudet och svarar. ”Nej, mister Paul, det betyder att bombsäsongen är här.”
paul.hansen@dn.se
Skrivet av
Paul Hansen 09:24, 9 december 2011 i kategori Innanför tullarna
Från köksfönstret ser jag hur en man passerar på gatan med ett barn i släptåg. Lillgrabben påminner om en Michelingubbe i miniformat där han stultar fram i sin overall. Det är kallt och skymningen har kommit och gått. En narkotikapolis jag känner älskar när höstmörkret kommer och risken för upptäckt minskar i takt med det avtagande ljuset. ”Äntligen spanartider!”
Bortsett från att ens otvättade fönster kanske inte syns lika mycket ser jag dock inga ljuspunkter med att det blir natt mitt på dagen. Sist jag och dottern gjorde läxor var det till och med svårt att läsa i dunklet. Inför nästa dust med åttans mattebok klickar jag mig fram till Blockets hemsida. Kanske har någon lagt ut en rejäl kökslampa till försäljning?
Sambon berättar om väninnan som skulle sälja en möbel på Blocket och hur en potentiell spekulant visar sig vara mer intresserad av att ”fika” än att köpa något. Antingen hade mannen missuppfattat Blockets affärsidé eller så tolkade han likt snuskhummern i Monthy Python uppsåtligt allt som subtila sexuella anspelningar. ”Bäddsoffa till salu? Say no more. Nudge, nudge, wink, wink.” Hur som helst måste mannen ha en väldigt livlig fantasi. Know what I mean? Wink, wink….
paul.hansen@dn.se
Skrivet av
Paul Hansen 10:32, 15 november 2011 i kategori Innanför tullarna
Jag promenerar hem genom staden. På bron som leder över strömmen mot Riksdagshuset står en man och spelar ”Idas sommarvisa” på ett rött dragspel. Fasaderna på Riksdagshuset och Rosenbad tonar sakta bort i novemberskymningen. En kallfuktig vind blåser från vattnet.
I maktens korridorer pratas det äldrevård efter de senaste skandalerna med företaget Carema. Med en offentligt finansierad omsorg som auktioneras ut till lägstbjudande företag med säte i skatteparadis och en äldreminister som delar upp ansvaret i dess minsta beståndsdelar och förpassar det så långt ner i hierarkin hon kan genom att förkunna att ”de anställda måste visa civilkurage” har regeringen en del att förklara.
Uppe på Hornsgatan har en polis stoppat en berusad kvinna. Han tar henne i handen, tittar henne i ögonen och frågar med en vänlig röst. ”Hur är det?” Utanför en tatueringsstudio möter jag en kvinna med en fem–sexårig pojke som pratar ivrigt. Jag uppfattar inte vad han säger men hör mammans svar: ”Jajamensan, välj bara ut ett bra motiv. Ska du inte ta helrygg?”
Vid Högalidsparken ser jag att någon tänt ett ljus vid platsen där fotbollssupportern Tony Deogan dödades.
Sedan är jag hemma.
paul.hansen@dn.se
Skrivet av
Paul Hansen 15:36, 13 oktober 2011 i kategori Utanför tullarna
Ett par meter innanför dörrarna känner jag hur svetten börjar rinna längs ryggraden. Kolonnen av människor som sniglar sig fram mellan bokhyllan Billy, soffan Klippan och stolen Martin är ett starkt kvitto på att Ingvars affärsidé håller vatten.
Annat är det med skylten vid utgången. Där upplyses vi om trängselkoefficienten under olika tider, med en pedagogisk färgmarkering och omdöme. ”Lugn och ro” markeras med grönt. ”Svängrum” är gult och ”Mingeltid” orange. Efter två timmar i kommersens virrvarr och en dryg timme i kassakön får jag en känsla av att skyltförfattaren antingen har ett värmande humoristiskt anslag, aldrig ”minglat” i ett Ikeavaruhus eller friserar verkligheten och då hamnar på samma hyllplan som till exempel en företagsledare med nazistiskt förflutet.
Eller är det så att vi mår bäst av en skönmålad verklighet? Jag kommer att tänka på en palestinsk flykting som klagade över ledaren Abbas ärlighet vad det gäller chanserna för fred och en tvåstatslösning med Israel. ”Jag saknar Arafats lögner. De gav oss hopp. Abbas säger som det är. Vi behöver någon som ljuger för oss.”
Skrivet av
Paul Hansen 09:28, 14 september 2011 i kategori Allmänt
Det står en ledig taxi utanför Åhléns. Jag och dottern ska precis kliva in när jag hajar till. Vad står det egentligen på dörren? Logotypen visar sig vara identisk med ett stort taxiföretag med undantag av att en konsonant är utbytt. Jag tar dottern i handen och vi söker genast upp en annan bil. Efter att ha blivit grundligt uppskörtad av friåkare har mitt pekuniära sinnelag skärpt uppmärksamheten betydligt. En konsonant hit eller dit kan betyda många sköna hundralappar. Småleendet på den chaufför som senast pekade på sin kreativt uppblåsta prislista gör mig fortfarande upprörd.
Annars är det sällan jag tar taxi, undviker helst stadens trafikinfarkter så gott jag kan. Losec-koefficienten är helt enkelt för hög. Att efter en lång arbetsdag vara på väg till kanotklubben, längta till att ljudlöst glida över Askrikefjärdens glittrande vågor men i stället fastna i en kilometerlång bilkö på Valhallavägen får mig alltid att muttrande ställa en del retoriska frågor om stadstrafikens villkor. Just på Valhallavägen är det samma frågeställning som dyker upp.
Varför är det så ofta Mercedes och BMW som kör i bussfilen?
Skrivet av
Paul Hansen 08:56, 31 augusti 2011 i kategori Allmänt
Erik Ohlsson och jag möter många lager av elände i Tripoli. Det börjar med tolken. När vi första gången ses berättar han att Khaddafis trupper dödade hans son i söndags och att han därför bara kan arbeta med oss en halv dag. Han är tvungen att ta sig hem för att möta vänner och släktingar som kommer för att kondolera sorgen.
När vi arbetat färdigt, lämnat av tolken och återvänt till hotellet sitter det två lappar i hissen. Vi informeras om att det finns mat i restaurangen 19.30 och vattnet sätts på igen – mellan 21.00 och 01.00.
När jag gör bilderna klara för att sända hem ekar det av eldgivning i mörkret. Några skott smattrar nära, andra dundrar långt bort. Vid vägspärren utanför hotellet sitter några män och sjunger. Ljudbilden påminner om nyårsafton på Västerbron.
Strax före halv åtta ställer sig världsreportrar som Erik Ohlsson och BBC:s John Simpson snällt i en lång matkö. Ingen klagar. Vi är som välartade skolelever. När jag ber om en sked mos extra säger mos-mannen: ”No.” Jag kommer att tänka på biträdande rektorn på Högalidsskolan som skrattande berättade att eleverna var väldigt nöjda med maten. De hade bara ett klagomål, de ville ha mer svensk mat. Som pizza och kebab.
.jpg)
Mest kommenterade