I körskolans fönster hänger en lapp med ett erbjudande: ”Startpaket, 10 lektioner á 45 minuter.” Jag tänker att tio lektioner för att lära sig starta bilen känns lite i överkant innan jag förstår att det är i mitt huvud som syftningsfelet uppstått.

Vardagen är full av oväntade lustifikationer. Länge kände jag mig frestad att gå in på en pizzeria och hackande beställa en capricciosa med prissänkning. Har man en skylt i dörren där ”Stammkunder” erbjuds rabatt får man i viss mån skylla sig själv tänkte jag. Är man född och uppvuxen i ett land där mörker och kyla dominerar gäller det att vara lyhörd för det komiska. Annars är det liksom ingen vits. En frostig morgon tänker jag att Stockholm ligger väldigt långt norrut jämfört med barndomens Göteborg.

En stor fördel med mitt arbete är dock resorna. Jag kommer ibland till länder där elände har helt andra dimensioner men där humor också är ett sätt att hantera vardagen. Just hemkommen från Burma ler jag fortfarande åt det vår tolk berättade. En far ligger för döden och hans son frågar vid dödsbädden:

”Pappa, är det något jag kan göra för dig?”

”Ja, min son. Du kan fullfölja mitt livsprojekt. Det som jag fick av min far vid hans dödsbädd.”

”Vad som helst, far, vad vill du att jag ska göra?”

”Se hur det går med min ansökan för att få telefon.”

paul.hansen@dn.se

Gamla stans konturer mjukas upp av den vattenmättade luften över Strömmen. När jag passerar utrikesdepartementet börjar plötsligt ”Requiem” av Mozart dåna i bilen. Musiken överförs från min telefon till radion på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Med sammansättningen komponerad av slumpen kommer låtarna i alla fall som de vill och när Mozarts ödesmättade toner fyller bilen känns det som att köra i en filmatiserad version av verkligheten. Musiken tar mig till den elfte september 2003, dagen då Anna Lindh avled, och en kö av sörjande människor ringlade utanför Arvfurstens palats. Då ställde jag bilen på samma ställe.

Det är underligt hur minnet är konstruerat. Vad jag gjorde i går kommer jag knappt ihåg men ett musikstycke framkallar minnesbilder med skarpare konturer än Slottet några meter bort. Proust hade madeleinekakor och lindblomste. Själv har jag en smartphone, noll koll på teknik och en nyfunnen insikt om att Stockholmska miljöer har fyllt min minnesbank. När man har bott tillräckligt länge i en stad börjar stenarna tala. Minnenas miljöer blir till sist integrerade i hela ens varelse. Men, som medlem av den göteborgska diasporan skulle jag dock uppskatta om vi höll det mellan oss. Okej?

paul.hansen@dn.se

Vi klev in på kvarterskrogen, beställde ett par öl och upptäckte att den berömde filmregissören Roy Andersson satt vid bordet intill. Så mycket mer hann inte hända innan en man kom fram ur halvdunklet, klappade mig på axeln och utbrast: ”Hallå Paul! Trevligt att ses igen! Bor du kvar borta på Hornsgatan?”

Det var då jag gjorde misstaget att under någon tiondels sekund invänta en reaktion från hjärnans minnescentra och att det skulle poppa upp ett namn eller någon association som fick mig att förstå vem denne vänlige man var. Men hjärnan måste ha haft annat att tänka på och den subtila gräns för ett ”F’låt men vem är du?” passerades raskt och jag hade inget annat val än att utbrista i ett reciprokt ”nämenhej, vad kul att ses igen!”. Hade det inte varit så mörkt i lokalen hade mannen lätt kunnat upptäcka att jag hade samma blick som en amerikansk skribent en gång använde för att beskriva vice­president Dan Quayle. ”Jag tittade djupt in i hans ögon och kunde se att ljuset var på. Men ingen var hemma.”

Om den vänlige främlingen av en händelse läser detta: Förlåt, men vem var du?

paul.hansen@dn.se

OS på tv och det svenska damlandslaget i handboll har snubblat sig från förlust till förlust. Till och med bortförklaringarna verkar ha tappat farten.

I en paus av tv-tittande lagar jag cykelns pyspunka. För ovanlighetens skull regnar det inte. Man får ta vara på pauserna under uppehållen. Från ett halvöppet fönster på innergården hörs sångröster, från ett annat barnaskri. Eller om det är tvärtom.

En av grannarna sätter på låten ”We shall overcome”. Sången ekar mellan väggarna tills kyrkklockorna börjar klämta och överröstar melodin. Varför klockorna ringer är svårt att avgöra för en profan lekman.

Bröllop eller begravning? Glädje? Sorg? Senast jag hörde medborgarrättssången var när Springsteen sjöng den i Oslo för att hedra de döda och skadade efter attentaten 2011. Likt kyrkklockornas tvetydiga klämtande lyckades han skapa en samhörighet där sorg och glädje förenades på ett sätt som för tankarna till John Dunnes snart fyrahundra år gamla dikt.

”Ingen människa är en ö /…/ varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela /…/ varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”

Springer och springer men kommer inte ur fläcken. Det börjar omedelbart göra ont i vänster vad. Hoppas det inte förstör chanserna att spela med Sannadalsgrabbarna i nästa handbollsmatch. En muskelsträckning i min ålder är inte att leka med. Man vill ju inte som Pär på jobbet få diagnosen ”gubb-vad” av en luttrad företagsläkare.

Det är några månader kvar till Stockholms halvmaraton och jag haltar vidare mot en eventuell formtopp eller vad det nu kan kallas när idrottskarriären skymtar avlägset i backspegeln.

Löpbandet på gymmet snurrar högljutt och i högtalarna låter det som om något popbands synt har hakat upp sig. Jag sätter på mig hörlurar för att lyssna på en podcast från radions ”På minuten”. En halvtimmes trivsamt pladder med bland andra skådespelaren Pia Johansson och Hans Rosenfeldt. Utmärkt flykt från smärta i muskler och andnöd. Men först ett nyhetsinslag från Ekot som består av ännu ett avslöjande kring den svensk-saudiska vapenaffären följt av politiker som distanserar sig från allt som kan stavas ”ansvar” med undanglidande meningar.

Vad det gäller det saudiska debaclets politiska efterspel verkar det dessvärre finnas bäring för det gamla skämtet: ”Hur vet man att en politiker ljuger? Läpparna rör sig.”

paul.hansen@dn.se

Morgonmöte på bildredaktionen. Uppdragsredaktör Sanna går igenom fotouppdragen. Ett handlar om att fotografera en hantverkare på Södermalm. En kollega med bistra erfarenheter delar ut några spefulla tips om uppdragets utförande. ”Man borde ringa och berätta att man kommer någon gång mellan 06 och 17, anlända ett par timmar sent, mumla någonting om fel kamerautrustning till den typ av bild som ska tas och vända i hallen.”

Morgongenomgången av bilduppdragen på Dagens Nyheter är stunden då frågan ”Vad gör du i dag?” konkretiseras. Det kan vara att fotografera hantverkare, (som för övrigt var en trevlig man), att snabbt packa för en resa till Västbanken eller ta ett porträtt av Ben Kingsley på Grand Hôtel. Vi fotografer är ständiga resenärer i mänskliga möten och världen är bildligt talat vår arbetsplats. En afton går jag och sambon Christina på biografen Victoria. Den palestinska dokumentärfilmaren Emad Burnat beskriver konsekvenserna i hembyn Bilin när de mister sin odlingsmark på grund av en så kallad bosättning. Ibland behöver man inte resa särskilt långt för att möta världen i all dess sorg, glädje och komplexitet. Det kan räcka med Götgatan 65.

paul.hansen@dn.se

Sitter på stamfiket och läser om Reinfeldts ”vision” om att vi ska arbeta till 75. Googlar fram den genomsnittliga levnadslängden och upptäcker att mannen från Täby menar att jag ska knega fram till jag är sjuttiofem år för att därefter leva i tre och ett halvt innan det är dags att permanent byta adress till Kvastekulla griftegård. Det kan han glömma. Dricker upp kaffet och tar bilen till jobbet. Kanske borde man börja privatspara? Jag hinner inte långt innan jag blir stoppad av en man iförd snickarbyxor som viftar med något i handen. Det är en polisbricka. Smitvägen som jag tagit för att inte bryta mot dubbdäcksförbudet på Hornsgatan visar sig vara en bussfil. Den civilklädda polismannen är trevlig men kan inte svara på vilken alternativ väg jag skulle ha tagit för att undvika Hornsgatan. Det kan inte heller hans kolleger, som av någon anledning även de är klädda i snickarbyxor. Månne har polismyndigheten fått mängdrabatt? Notan för mitt transportlogistiska Moment 22 hamnade till sist på 1 000 kronor. Det där med pensionssparande får nog vänta någon månad eller så. Den som lever får se.

paul.hansen@dn.se