Skrivet av
Simon Löfroth 13:22, 5 december 2011 i kategori Innanför tullarna
Det börjar i en lite finare klädbutik. Expediten frågar om jag behöver ”assistans”. Assistans. Vad är det för ett slags tilltal egentligen? Ser jag otillräknelig ut? Ser jag ut att vara i behov av vård? Ser det ut som om jag uppskattar ordval som skapar avstånd oavsett ursprunglig intention?
Att svaret till ovanstående frågor förmodligen är ”ja” gör inte saken bättre. Min ursäkt är tillvarons olidliga tyngd under den här delen av året. Man vaknar av irritation, går rasande genom dagen och somnar senare på kvällen, utmattad av ursinne. Det är en tröttsam dygnsrytm, inte minst för kollegan Viktor, som dagligen får höra frasen ”vad är det här för ett slags liv?” upprepas åtminstone tio gånger per timme.
Så visst, jag behöver nog assistans. Att delta i förnyelsen av värden man förbannar blir mycket lättare då. I synnerhet när hetsen stegras för varje dag närmare den 24, en hets som till råga på allt beledsagas av groteskerier i form av kommersialiserat nyspråk.
Det är dessutom ett sorgligt faktum att de enorma renjävlarna på ett disneyfierat Sergels torg är det närmaste man kommer Norrland den här julen.
simon.lofroth@dn.se
Skrivet av
Simon Löfroth 09:06, 7 oktober 2011 i kategori Allmänt, Innanför tullarna
– Har ni någonting av Tranströmer? undrar en kvinna i Söderbokhandeln.
– Nej, tyvärr, de tog slut på en gång, svarar expediten.
I bokhandelns skyltfönster ligger svartvita fotografier från poetens besök två år tidigare. Hans hår står på ända och ögonen ser trötta och pigga ut samtidigt; de strålar genom hela bildsviten. Ann Jäderlund och Lars Gustafsson sitter vid hans sida men ljuset är inte deras den här gången.
Det är en grådaskig höstdag i oktober och det enda som hörs på gatan är bruset från bilarna. En kilometer härifrån befinner sig ett medieuppbåd i Tranströmers lägenhet och jag undrar vad han tänker på. Han som såg kraftledningar som tonlösa notlinjer, ”spända i köldens rike / norr om all musik”.
Jag vet vad jag tänker på. Jag tänker på alla som älskar Tranströmer. Att dessa ofta i min fördomsfullhet reduceras till unga Wertherfigurer med världssmärtan klädsamt hängande över axlarna (läs: spensliga litteraturvetare på promenad i Engelska parken). Men det är ett idiotiskt tankefel från min sida, för nästan alla (läs: människor i olika former, färger och åldrar) som har läst Tranströmer älskar honom – med rätta. Han är ju den finaste poet vi har.
Det är således en vanlig höstdag i oktober, men Östersjöarna skälver. Skeppet är uppdraget, avtacklat och evigt tacksamt.
Skrivet av
Simon Löfroth 14:54, 19 september 2011 i kategori Innanför tullarna
– Two hundred and twelve crowns please, säger kassörskan i mataffären och tittar medlidsamt upp på mig medan verfremdungseffekten långsamt klingar av.
Jag bor i Gamla stan och där pratar man engelska med mig. Det är resultatet av icke-vit hy och hög turisttäthet.
– Zorry batt I zink I don’t ’av enåff moni, svarar jag med fransk accent och skyndar ut.
Varje gång jag promenerar omkring i gränderna förvandlas jag till den lättförledda åskådaren som förförs av skådespelet om den svenska etniska homogeniteten, lever med och blir en del av den. Varje gång spricker illusionen. Kulissen är passande nog en anakronistisk krock: flagnande husfasader och flagrant geschäft kontra nyrika ryssar och kameraknäppande japaner.
Roat tittar jag på turistflockarna, skapar ett bekvämt inre avstånd tills en inkastare högljutt saluför plankstek en decimeter från mitt ansikte. På engelska.
Jag bor ett kullerstenkast från Svenska Akademiens torsdagsmiddagar. Varje gång jag passerar Gyldene Freden tänker jag på fylleskalden Bellman:
”Undan ur dörren med alla / Käftarna gröna af galla / Öl och stryk; falleralla”.
Sounds very swedish, methinks.
.jpg)
Mest kommenterade