Plötsligt piper det till i mobiltelefonen. Blodcentralen kallar och jag pallrar lydigt i väg till Fridhemsplan.

Jag är lite hungrig, så när receptionen berättar att de bjuder på våfflor just denna dag tackar jag glatt ja.

Mätt i magen sätter jag mig i stolen, får en nål i armen och spanar ut över lokalen. Det är ovanligt lugnt med tanke på att halva Stockholm avslutar sin arbetsdag ungefär nu. Framme vid disken har fyra ur personalen samlats. De har huvudena tätt ihop, fnissar lite försynt. Till slut brister de ut i ett gapskratt.

I samma stund är min blodlämning klar och jag rör mig mot disken. Personalen står kvar, skrattar och en av dem vänder sig om mot mig med ett leende. ”De testar på hur det känns att vara med barn”, säger hon och nickar mot en i högsta grad gravid kollega.

Jag står där som ett frågetecken, varför är graviditet så hysteriskt rolig?

Då lyfter den havande kvinnan på tröjan och drar fram den ena halvan av ett massivt påskägg. ”Det är en alldeles perfekt gravidmage”, utbrister hon.

Det är synd att man bara får besöka Blodcentralen var fjärde månad.

amanda.johanssonmurie@dn.se

Nu är jag här igen. Jag har bott i Stockholm i ungefär två månader och det känns som om jag besökt den här stadsdelen minst 300 gånger. Mina vänner (många av dem journalister) bor på Söder och de som inte gör det vill helst ses på Söder.

Vi fikar där, äter middag där och letar på helgerna efter fynd i de små butikerna runt Nytorget. Själv bor jag inte på Söder. Jag är från Värmland och hyr ett krypin i en förort i fjärde hand. Det gör man tydligen när man är ny i Stockholm.

Jag märker hur viktigt boendet är i den här staden. I stället för att fråga nya människor man träffar hur de mår eller vad de gör så frågar man hur de bor. Boendefrågan gör att det plötsligt blir viktigare att ha mycket pengar. Har man inte det är det svårt att bo bra.

Så tydligt blir det aldrig i en mindre stad.

Och hur är det nu, livet i storstaden? Kanske någon undrar.

Jo, Södermalm är inte särskilt mycket större än Karlstad och Medborgarplatsen påminner lite om Stora torget. Så fixar jag bara en central, nyrenoverad hyresrätt vid vattnet med två rum och stor altan, är det sig ganska likt.

caroline.englund@dn.se

En tjej i 20-årsåldern går ombord på t-banan vid Alvik. Hon talar högt i sin mobil, förmodligen med en väninna, om sina underlivsbesvär. Hon beskriver ingående flytningarnas lukt och konsistens. Att medpassagerarna skruvar besvärat på sig och att vagnen fylls av dåliga vibbar går henne helt förbi. I stället växlar samtalet med väninnan in på olika pettingtekniker.
Lätt beklämd kliver jag av vid Fridhemsplan. Frågar mig själv om en ny människoart håller på att växa fram, homo mobilus, en art utan känsla för hur man uppträder i offentliga rum.
Vid utgången mot Drottningholmsvägen sitter en tiggande kvinna insvept i sjalar och filtar. När tre tonårskillar går förbi sparkar den längste av dem omkull hennes pappersmugg så att de få mynten sprids över trottoaren. Kvinnan lyfter armarna mot huvudet för att skydda sig mot en ny spark som tack och lov aldrig kommer.
– Fan va coolt, säger den långe och alla tre skrattar.
Hördudu din skit! Lägg genast tillbaka pengarna och be damen ursäkt! Tänker jag. Men vågar inget säga. Medan jag förbannar min feghet bubblar en gammal textrad av Plura upp i bakhuvudet: Det här är inte min stad längre.

Sigge Anderberg

– Gå på mc-­museum? Glöm det!

Ångrar min frusna replik när jag ser makens besvikna min.

– Okej då.

Vi tar bilen söderut en bit på en gråtrist E 4 i den grå­tristaste av dagar. Meteorologerna lovar mer snöklafs. Och mer gråväder.

Edsviks museer i Sollentuna, inhysta i gamla lador, ligger slött utstjälpta som idisslande kor på en klippa, med utsikt över Edsvikens nu frusna vatten. I en av ladorna finns, sedan några år, ett mc-museum.

Jag har varit på området förut, på marknader och på konstutställningar. En gång tvingade jag till och med hit mina fyra söner för att lyssna på Ola Magnell.

Men i MC Collections domäner har jag aldrig satt min fot. Aldrig tänkt göra så heller. Motorer är liksom inte alls min grej. En bil är en bil. En moppe en moppe …

Sååå ointressant.

Cylindra mej hit och förbränningsmotora mej dit …

Vem bryr sig?

Och så möts jag av konstverk i de mest fantastiska färger och sofistikerade nyanser. Glänsande, svulstiga, kromade. Jag faller med ett brak.

I museishopen hittar jag – ett gäng pepparkvarnar. På min undran svarar den anställde, liksom självklart:

– Jo, men det är ju pepparkvarnarnas Rolls Royce.

Jag köper en.

Jag kallades till en planerad operation för att få slippa min stomipåse. Uppgiften för mig och min personlige tränare på gymmet blev tuff: På fem veckor skulle jag vara fem kilo lättare och dessutom stark. Det blev diet och daglig fysisk aktivitet. Dagen före operationen hade jag verkligen lättat fem kilo.

Stimulerad av framgången tog jag en snabb promenad runt Kungsholmen. Halvvägs slöt en man med stavar upp bakom mig. Jag bestämde mig direkt: han skulle inte få gå om mig. Det betydde längre och snabbare steg – och ett lyssnande efter hans stavar som slog i marken. Jag ökade tempot för att dra ifrån, men förgäves. Han hade antagit min utmaning!

Vid Karlbergskanalen dunkade hjärtat och svetten rann. Han hade nog tänkt spurta förbi. Det tänkte jag inte tillåta! Kronobergs­gatan nalkades, där jag skulle vika av mot hemmet. Ännu en kraftansträngning … Då hörde jag honom ropa: ”Tack, det var den bästa draghjälp jag fått! Jag lider av diabetes och har fått rådet att motionera.” Jag berättade om min förestående operation.

Det blev ett starkt möte mellan två gubbar. Jag slog pustande av på takten och tyckte att jag fått en härlig upplevelse.

Operationen gick bra och magen skötte sig snart på det sätt som Vår Herre tänkt sig.

Olle Nellmer

Läsarhjärta

Jag har stämt träff med min kompis Anna på Kafé 44.

Det är fettisdag och hela Sverige svämmar över av semlor, men Anna är vegan och äter följaktligen inte grädde. Här på det klassiska punkfiket serveras dock all mat utan några som helst animaliska produkter.

Själv prövar jag på att inte äta kött under en månad. En vegetarisk februari.

En ganska enkel liten utmaning egentligen, men jag har redan märkt att det uppfattas som provokativt.

Att välja bort kött under en månad är uppenbarligen ett ställningstagande som sticker i ögonen hos många människor. Dels finns köttmännen som skämtar om hur de plockat upp grästuvor och lagt i fickan för att ta hem middag till mig. Dels finns de ”riktiga” vegetarianerna som menar att det är mest är en fånig pose att bara vara vegetarian i en månads tid. Men jag ser det mest som något roligt och nyttigt, att testa något annorlunda en kort period i livet. Just denna månad känns det dessutom lite extra bra att vara vegetarian. Risken att det ska finnas felmärkt hästkött i rödbetsbiffarna eller falafeln är nog att betrakta som minimal.

På 44:an är det så populärt att vegansemlorna redan har hunnit ta slut när vi kommer ner.

Anna får nöja sig med en morotskaka denna fettisdag.

gustav.gelin@dn.se