På vardagsrumsgolvet står, på en trälåda från Sockerbolaget, tio nyplanterade örter. Den gamla lådan hänger med, trots regn och rusk. Trots att den då och då ofrivilligt belastas med ytterligare växter. Många växter blir fler, andra färre.

Någon dör.

Det hjälper inte att man gör sitt bästa, gödslar och ger dem det bästa i livet. Livet tar ändå slut.

Små frön, som spenat, växer snabbt. Efter bara tre dagar sticker de upp med sina små huvuden ur myllan. Nu är de fem centimeter höga, och fortsätter att sträcka på sig. Trots att de ständigt suktar efter vatten.

Nedanför balkongen, i ­Eriksdalslunden, tittar en och annan vårblomma fram. De lever upp och lever livet även denna vår.

En mamma med barn i vagn, stannar till:

– Titta där, älskling. Den gula blomman i sluttningen heter tussilago.

– Lago.

– Nästan rätt. Nej, inte äta.

Det är nu, och så, allting börjar.

sanna.hellberg@dn.se

Gissningslekar på stationsnamn, mattetal och oändliga nedräkningar av stationer. Det finns många sätt att få resan med barn att gå fortare. Djurgåtorna har kanske varit de mest populära under de många t-baneturerna vi företagit oss genom åren. Mest röda linjen, fram och tillbaka. Ständiga spaningar efter klättermelonen och banan-rutschkanan när vi passerar fruktparken i Liljeholmen. Glädje över att få syn på en av de gigantiska bokstäverna i gruset vid Axelsbergs station. Titta mamma, där är G:et!

Nu har tjatet om fråge­sport tystnat. Det har ersatts av pekfingervalsen på mobilen. Spel med högre spänning och fart än mina hemmasnickrade kluringar.

Reflexen sitter dock kvar i ryggmärgen på mig. Min blick söker alltid efter klungan av gigantiska orange kottar, nedanför ­talldungen mellan de två bleka höghusen när vi åker förbi. Likt förtrollade ägg från ett sagoäventyr ligger de där och fascinerar. En ljuvlig konstinstallation, som lyser magiskt om natten. Fantasin väcks mellan betongblocken strax efter stationen i Fet gräsmatta. ­ Ja, eller Bredäng då.

Läsarnas hjärtan:

Susane Flensted-Waleij,

Sjukhusclown och berättare

Så har vi de där bilisterna som anser sig vara förmer än andra. De som sveper förbi hela kön i bussfilen. Vi andra ser på dem med djupaste förakt. Men vi gör inget. Vi tutar inte, hytter inte med näven, vi bara föraktar och tänker; en dag ska rättvisan hinna i kapp er. I går gjorde den det.

Bakom kurvan stod polisen och vinkade in dem. En polis stod lutad över en Fiat.

Jag vet inte vad polisen sade och inte heller vad denna och de andra infångade bilisterna hade för förklaringar till att de körde i bussfilen. Det skulle ha roat oss laglydiga i kön att få veta.

Tänk vad lite rättvisa kan förgylla en morgon.

ole.rothenborg@dn.e

I och för sig händer det saker hela tiden, men någon enstaka gång händer det något som kommer att vända upp och ner på resten av livet. Utmed Årstaviken står två kvinnor och samtalar. Den ena av dem är påtagligt ledsen. Hon är så där ledsen som när det verkligen har hänt något som kommer att påverka hela ens liv. Väninnan håller om henne, ett trevande försök att hjälpa, att trösta.

Det finns ingen tröst.

Samtidigt kryssar en yngre man i träningskläder förbi. Han kryssar sig fram mellan cyklister, liksom alla andra kryssar sig fram mellan någon eller något.

På den krispiga, svaga isen går en ensam, svartklädd man. Förresten. Inte ensam. Hans dalmatiner är på väg mot Årsta holmar. Utan husse. Husse, den svartklädde mannen.

– Dolly, kom. Kom, Dolly.

Dolly kommer inte. Hon tar sikte mot norra Årsta. Den delen av Årsta dit solen aldrig når. Där skuggan ständigt skymmer.

– Kan någon göra något, ropar mannen vädjande. Någon måste kunna.

Ingen kan. Ingen befinner sig ens i de krokarna.

I andra delen av Årsta­viken, i Tantolunden, leker barnen. De som just upptäckt världen. De som ser ljuset. De som inte låter sig förmörkas av verklighetens svärta. De som tänker i termer av liv.

sanna.hellberg@dn.se

– Ska du inte gå in?

– Varför betalar du inte?

Nu klyver dörrarna mig! Öppnar och slår igen, skivar upp mig som en gammal brödlimpa!

– Är du polis?

Hon vänder sig mot mig, ser mig i ögonen och svarar utan att blinka:
­

– Ja.

Nu känner jag hur desperationen kryper över mig. Man säger ju inte till en dam på 75+ som ser en djupt in i ögonen och bedyrar att hon är polis att hon ljuger.

– Jag har glömt min stripp hemma, jag betalar alltid!

Plötsligt är polisblicken borta, och damen tar ett motvilligt myrsteg in.

Skamsen, utan att se mig om drar jag mig ut på perrongen.

Aldrig mer planka.

Läsarhjärta,

Tommy Åberg, socionom

Jag är lite hungrig, så när receptionen berättar att de bjuder på våfflor just denna dag tackar jag glatt ja.

Mätt i magen sätter jag mig i stolen, får en nål i armen och spanar ut över lokalen. Det är ovanligt lugnt med tanke på att halva Stockholm avslutar sin arbetsdag ungefär nu. Framme vid disken har fyra ur personalen samlats. De har huvudena tätt ihop, fnissar lite försynt. Till slut brister de ut i ett gapskratt.

I samma stund är min blodlämning klar och jag rör mig mot disken. Personalen står kvar, skrattar och en av dem vänder sig om mot mig med ett leende. ”De testar på hur det känns att vara med barn”, säger hon och nickar mot en i högsta grad gravid kollega.

Jag står där som ett frågetecken, varför är graviditet så hysteriskt rolig?

Då lyfter den havande kvinnan på tröjan och drar fram den ena halvan av ett massivt påskägg. ”Det är en alldeles perfekt gravidmage”, utbrister hon.

Det är synd att man bara får besöka Blodcentralen var fjärde månad.

amanda.johanssonmurie@dn.se

Vi fikar där, äter middag där och letar på helgerna efter fynd i de små butikerna runt Nytorget. Själv bor jag inte på Söder. Jag är från Värmland och hyr ett krypin i en förort i fjärde hand. Det gör man tydligen när man är ny i Stockholm.

Jag märker hur viktigt boendet är i den här staden. I stället för att fråga nya människor man träffar hur de mår eller vad de gör så frågar man hur de bor. Boendefrågan gör att det plötsligt blir viktigare att ha mycket pengar. Har man inte det är det svårt att bo bra.

Så tydligt blir det aldrig i en mindre stad.

Och hur är det nu, livet i storstaden? Kanske någon undrar.

Jo, Södermalm är inte särskilt mycket större än Karlstad och Medborgarplatsen påminner lite om Stora torget. Så fixar jag bara en central, nyrenoverad hyresrätt vid vattnet med två rum och stor altan, är det sig ganska likt.

caroline.englund@dn.se

Längdskidspåren på Täbys konstsnöbana är rena rälsen. Det behövs ingen valla, det är bara att staka på i isföret.

Det går befriande fort. Elaka minusgrader ger frost i skägget och fingrarna fryser. Men fartglädjen värmer och förtränger oron för köldskador.

Nu i mars är vintern som allra bäst. När minusgraderna fortfarande biter sig fast men ljuset börjar återvända. Få känslor slår den man får när man vandrar eller åker skidor eller skridskor i isande klar luft med vårsolens första värmande strålar i ansiktet.

När solen gått ner får det artificiella ljuset duga, som nästa kväll på isen i Vasaparken.

Med puck och klubba blir alla – såväl tjugoåringar som femtioplussare – som barn på nytt.

Som tur är har vi en slutsignal; om inte strålkastarna släckts klockan 22 hade vi lekt vidare i kylan långt in på natten.

Kvällen avslutas i stället på Tennstopet. Här i baren när i alla fall vi i hockeymundering en varm önskan om fortsatt kyla.

anders.frelin@dn.se

På scenen står en rad tidigare elever och andra Brommabor, alltifrån programledaren Adam Alsing till Industrivärdens vd Anders Nyrén. Där finns också entreprenörer som Douglas Roos (E24), Martin Frey (Blocket) och Hjalmar Winbladh (Wrapp), liksom stylisten Emma Thorstrand med eget företag.

Tanken från arrangörerna, som utöver skolan är Aktiespararna och Rotary, är att ungdomar behöver förebilder som kan visa en väg in i arbetslivet. Därför får publiken höra mycket om lyckade karriärer och ganska litet om motgångar och inre våndor. Undantaget är journalisten Alexander Norén som säger att han ofta har velat.

Avsikten är den bästa, men frågan är hur ungdomarna kan se en koppling till sig själva och sin situation. Från talarna får de ändå ett antal goda råd som att man måste jobba hårt, aldrig ge upp och samtidigt se till att ha roligt. Publiken lyssnar hövligt, men det blir ingen tid till frågor och diskussion.

Mest applåder blir det för bullarna som ska serveras i pausen.

johan.schuck@dn.se

Sigge Anderberg