Min bror och två kusiner jag inte träffat på länge ska ses på Fotografiska museet. Jag är något tidig till mötet. Tar därför en promenad längs med vattnet bort mot terminalen där jättefartygen ligger i kaj en stund i väntan på att få ge sig ut på Östersjön. En överförfriskad man som anlänt från Helsingfors kommer emot mig och säger att han är otroligt full.

Jag konstaterar att så nog är fallet och visar den unge mannen åt vilket håll city ligger. Inne på museet väntar bror och två kusiner. Vi är alla uppemot, i mitt fall till och med över, två meter långa. Det väcker en viss uppståndelse i kassan.

Vi tar en räksallad och något att dricka i restaurangen. Genom det enorma fönstret ser vi färjorna passera mellan Slussen och Djurgården. På andra sidan vattnet ligger Gröna Lund i väntan på att välkomna nästa säsongs nöjeslystna barn, unga och gamla.

Vi pratar om då och nu, om döda föräldrar och älskade barn, om politik och annat. Efter några timmar reser vi oss och tittar på David LaChapelles bilder. Han har skapat en egen värld med folk av alla kön, hudfärger, kroppstyper och åldrar.

Det blev en bra söndags­eftermiddag.

thomas.lerner@dn.se

En pojke och hans pappa sitter och väntar på t-banan. Pappan är väldigt upptagen med sin smartphone. Jag tjuvlyssnar en stund:

– Pappa, vilken stad är bäst, Stockholm eller New York?

– Hmmm ….

– New York eller Stockholm? Pappa, svara då!

– Vadå?

– New York eller Stockholm, var skulle du helst vilja bo?

– Fan, nu messade jag fel person. Kan du vara tyst en stund!

– Men, New York eller Stockholm. Det måste du väl veta?

– Hmmmm.

– Pappa får jag tio miljoner av dig?

– Va, jadå. Bara du är tyst.

– Tio miljoner, är det säkert?

– Hmmmmm …

– Har du så mycket pengar?

– Hmmmm ….

– Så nu får jag tio miljoner av dig, säkert.

– Sa du tio miljoner, nej, tio kronor kan du få.

– Du lovade tio miljoner kronor, du lovade!

– Vad ska du med så mycket pengar till?
– Åka till New York så klart med mamma. Så kan du sitta kvar här med din I-phone. Eller så köper jag en ny lägenhet till mamma och mej … jag tycker Stockholm verkar bättre än New York. Här bor ju alla mina kompisar. Och du som ska kunna allt vet inte ens vilken stad du tycker är bäst …

thomas.lerner@dn.se

Plötsligt väcks minnen till liv efter att ha legat där slumrande. Som när jag går på Regeringsgatan och tänker på dokumentärfilmen om Olof Palme jag sett några dagar tidigare.

Jag passerar huset där Fritzes kungliga hovbokhandel höll till i flera år. Då minns jag en dag strax före jul i mitten av 1970-talet. Jag står framför bokhandelns hyllor när någon knackar mig på armen. ”Ursäkta”, säger en man försynt. ”Men du är i samma ålder som mina söner. Har du något bra förslag på en bok till dem i julklapp?”

Jag vänder mig om och ser att det är Olof Palme, landets statsminister, som står där alldeles ensam utan livvakter. Det är den tiden. Jag föreslår bland annat Eyvind Johnsons självbiografiska romansvit om Olof, Vredens druvor av Stenbeck och en kriminalroman av Sjöwall & Wahlöö.

Sedan tar jag modet till mig och tycker att kärnkraften måste avvecklas, jag bär alltid en knapp med texten ”Atomkraft, nej tack!”. Vi diskuterar för och emot. Olof Palme blir alltmer engagerad. Så lägger han handen på min axel och säger: ”Utan unga männi­skor som vill något dör vårt samhälle.”

I dag undrar jag, som flera gånger förr, vilken bok Olof Palme köpte till sina söner.

thomas.lerner@dn.se

Jag påbörjar färden till jobbet. Föraren som kör bussen är född i Somalia.

Jag passerar äldreboendet där svärmor äter frukost just nu. Den serveras kanske av ”Pelle”, som kommer från Bangladesh. Han kallas Pelle för att de gamla har lite svårt att uttala hans riktiga namn.

På bussen sitter några män från Polen, de ska åka till ett bygge.

Jag byter till t-bana. I spärren sitter en man från Chile och på perrongen plockar en man från Irak upp skräp som resenärerna tycker ska hamna där och inte i papperskorgen.

I väskan ligger kallelsen till tandläkaren. Han har utländsk bakgrund.

Jag äter lunch på en restaurang och hon som tar betalt kommer från Thailand.

Jag tänker att jag måste ringa min vän från Iran, han är datakonsult söder om stan.

Jag skulle inte kunna ta mig till jobbet, svärmor skulle inte få någon frukost och jag ingen lunch om inte människor från andra länder flyttat hit – och det skulle vara oerhört skräpigt på tunnelbanestationens perrong.

Människor från Iran, Irak, Somalia, Chile, Turkiet, Thailand och Polen gör att Stockholm lever och fungerar. Glöm aldrig det!

I sommar läser jag Ingrid Carlbergs fantastiska biografi om Raoul Wallenberg med titeln ”Det står ett rum här och väntar på dig”.
Hösten 1944 räddade Wallenberg livet på tusentals judar i Budapest och några år senare dog han troligen i ett sovjetiskt fångläger. Jag känner redan till hans öde – ändå berör Ingrid Carlbergs ord mig så starkt.
Därför går jag en julikväll till torget vid Nybroplan i centrala Stockholm som är uppkallat efter honom. Där står en man tyst med slutna ögon, likt i bön. Efter en stund vänder han sig mot mig. Han berättar att han heter David och bor i Israel. Han säger att Raoul Wallenberg räddade hans pappa genom att ge honom ett svenskt skyddspass – resten av släkten i Budapest blev mördade i nazisternas koncentrationsläger.
David tycker att det behövs många fler modiga män och kvinnor i världen i dag. Män och kvinnor som tar parti för utsatta och lidande människor, likt Raoul Wallenberg gjorde den gången hösten 1944.
Så ler David och säger att livet trots allt måste gå vidare och undrar om han kan få bjuda på en öl någonstans i den härliga stad där Raoul Wallenberg en gång var barn och ung.

Någon minut kvar till kvällens föreställning av baletten ”Sylfiderna”. Musikerna i orkesterdiket i operahuset vid Gustav Adolfs torg har stämt sina instrument och snart ska dirigenten lyfta taktpinnen. I stolen bakom mig sitter en liten pojke i knät på en äldre man. Pojken är kanske tre år, klädd i skjorta och slipover. Mannen tycks vara hans morfar eller farfar.
– Min pappa kommer att bli förvandlad till häxa, utbrister den lille pojken plötsligt och pekar mot scenen.
Innan första akten börjar hinner jag svara att det låter väldigt ruggigt. Så hör jag pojken viska att det känns lite otäckt.
Baletten ”Sylfiderna” handlar om James som blir förförd av en kvinnlig luftande på sin bröllopsdag. Av häxan Madge får han en sjal att hålla fast henne med, men när han försöker göra det faller hennes vingar av och hon dör. I en scen i baletten dricker den lille pojkens pappa av trolldrycken häxan kokat ihop.
I pausen är pojken ivrig att få komma bakom scenen och träffa sin pappa. Efter föreställningen applåderar han ivrigast av alla. Han tycks vara en mycket stolt son.

Första Mosebok i Bibeln berättar om att männi­skorna ville bygga en stad med ett torn som nådde ända upp till himlen. Tanken var att detta skulle göra deras namn kända över hela världen.

Genom historien har berättelsen om Babels torn tolkats som ett tecken på mänskligt övermod. Efter att Gud beskådat det enorma byggnadsverket ville han därför skapa förvirring i folkets språk; ”så att den ene inte förstår vad den andre säger”.

Nu läser jag om att allt fler vill bygga höga hus i Stockholm. Visserligen har jag inget principiellt emot hus som är fler än några våningar höga – men de måste vara vackra.

De senaste årens Stockholm inger farhågor när ropen nu skalla: ”Högt ska det vara!” Ta som exempel ”Waterfront”, med kontor och hotell nära Centralstationen. Byggnaden ”lär” ha en spännande modern design. Och utsikten sägs vara sååå läcker. Inifrån, javisst. Men på utsidan är kongresskomplexet dock ohyggligt fult. Tur att det inte blev högre.

Ett par hundra meter bort ligger Stockholms stadshus, en av landets mest kända byggnader. Tornet är 106 meter högt – och mycket vackert. Arkitekten Ragnar Östberg visste vad han gjorde. Högt kan bli vackert – om man inte drabbas av övermod.