Plötsligt är det tyst. Som i graven. Fem ungar i åldrarna fem till tio år är bara borta. Den första känslan är lättnad – att bara för ett ögonblick få slippa den kakofoni av ljud de gemensamt kan åstadkomma är som ett slags audiellt andrum för trumhinnorna.

Men sen…

Tystnaden blir snabbt brutal. De kan vara var som helst – inuti berget. De flesta öppningarna till de kringelkrokiga – vissa korta, andra betydligt längre – grottgångarna är inte anpassade för vuxna.

Vi hör vinden. Våra egna andetag. Men inga barn. Vi ropar först lite försiktigt, men snart står vi föräldrar där och vrålar. Kom fraaaaaaam, nu är det inte roligt längre!!! Varför band vi inte fast dem någonstans? Varför insåg vi inte att Klövberget (sydvästra ­Tyresö) inte är någon lämplig lekplats för gränslösa barn?

Så sticker små huvuden försedda med pannlampor fram lite här och var mellan klippskrevorna. Leendena går från örsnibb till örsnibb. Glömt är morgonens tjat om att de hellre ville gå på bio eller åka till Husbybadet än att sticka ut på utflykt.

”Mamma, det här var ju awe­some”, kläcker sjuåringen ur sig.

”Vad var det jag sa?”, kontrar jag.

Vårsolen har värmt upp klipporna. Barnens små hjärtan tickar för Stockholm, de fantastiska, äventyrsmöjligheternas län.

ulrika.by@dn.se

Springer till pendeln. Med måndagsanda i halsen. Helgen gick för fort, jag hann aldrig förstå. Klämmer mig in i mitten av tåget. På papperet har vi fyra minuter till Karlberg och jag tänker att fyra minuter, det kan man stå. Förresten minns jag inte när jag senast satt på pendeln.

Det tar en minut, sedan är det stopp. Efter en bra stund mumlar någon någonting i högtaleriet och mest på grund av att vi redan anar vad som är fel så lyckas vi uppfatta ordet ”signalfel”.

Hur uppstår ett signalfel? undrar någon, kanske i syfte att lätta upp stämningen. Frågan förblir obesvarad. Efter 20 minuter har vi rört oss ett par hundra meter. Det är så trångt, så trångt men ack så tyst, det finns som inget att säga. Den där andan vi hade i halsen tynar bort, tiden gör halt. Alla har hunnit upptäcka att vi inte bara står still, vi står dessutom still i ett av Stockholms i princip internetlösa, svarta hål.

Det går med nöd och näppe att få i väg ett sms. Men kolla jobbmejlen? Glöm det.

Det går fyrtio minuter. Det går sextio. Vi kryper fram mot Karlberg. Vi tänker på missade möten, läkartider.

Spelar det någon roll? Ett signalfel kanske är en högre makts gåva till oss? Ett gratis andrum, som varder oss givet.

ulrika.by@dn.se

Förvirring i kapprummet. Ensamma vantar, blöta strumpor, överfulla ryggsäckar. Vem är egentligen klassförälder? Vart tog mössan vägen? Var är mappen där alla lösblad med all information man behöver om allt inklusive läxorna?

Vem ska se till att vi samlar in lite pengar så att vi åtminstone kan ge fröken en lite julblomma?

Håller masken utåt. Vill inte vara den där hispiga morsan som sliter och drar i sina ungar och bara blir arg.

Men inombords lurar paniken. Kommer inte ihåg när luciafirandet är planerat. Minns inte när avslutningen ska vara. Lämnade jag någonsin in lappen om julledighet?

Om det bara kom lite snö, lite ljus.

Eller tänk om barnen gick på en idyllisk, liten grundskola där alla kände alla och allt bara flöt, alla hade tid…

Vi släpar oss hem i mörkret, barnen och jag. Inget tv-tittande i dag, har dumma mamma bestämt.

Efter middagen går vi till den övergivna lekparken och leker först kull, sedan ”Burken” i mörkret.

På balkongerna där jag bor blippar juleljusen mot fuktig, mörk jord och gröna gräsmattor.

När vi kommer hem mår vi bättre. Är rosiga om kinderna, upprymda av leken.

Tänker att jag måste bli bättre på det lilla. Även om det känns som om även det lilla leker kurragömma med mig i den stora staden Stockholm.

ulrika.by@dn.se

Upp till kamp mot ­vardagens trälande!

Tänker jag och tar med barnen till Gullmarsplan. Vi ska bowla. De för första gången i sina små liv. I väntan på sällskapet vill barnen först leka kull, men efter bara en minut kommer de på att det finns betydligt roligare saker att göra på grässlänten ner mot bowlinghallen.

– Kom igen, vi tävlar i vem som kan hitta flest uppbrutna cykellås, ropar 9-åringen förtjust och far fram som en furie genom höstblöta buskage och lövhögar.

Inom loppet av ett par minuter har han hittat fem stycken; kedjor, vajrar, blocklås, alla deformerade av avbitartänger och gud vet vilka verktyg.

– Varför snor folk andras cyklar? frågar han sedan.

Jag har inget bra svar, berättar att jag själv blivit av med fyra, fem, eller är det sex cyklar? de senaste tio åren. Sedan jag investerade i ett lås för 1 200 spänn har det dock varit lugnt.

Sedan bowlar vi. Det visar sig vara en ojämn kamp.

Barn som bowlar får skyddsräcken kring banan. Hur de än gör vinner de. Allt jag försökt lära dem om fair-play och att man måste lära sig att ta motgångar grusas som i ett trollslag.
Barnbowling är curling. På riktigt.

Jag ska tvinga min nioåring att spela i en blockflöjtsorkester. Han tror att det bara är han som kommer att behöva kämpa för att det ska funka, men han har fel, fel, fel, för blockfl öjtsorkestern övar klockan 17.00.

För om man är ensamboende i norrförort, har två kids och ett heltidsarbete inne i stan och dessutom bestämmer sig för att tvinga ett av barnen att spela i en blockflöjtsorkester som övar klockan 17.00 på en plats som ligger på andra sidan E 4:an från där man bor, då får man skylla sig själv eftersom det är en logistisk omöjlighet.

Alltså säger mamman: Du får lära dig att åka buss själv, du är faktiskt nio år nu.

Alltså svarar nioåringen: Jag vill inte.

Alltså säger mamman: Jag åker med dig en gång så vet du hur det funkar.

Så övar vi på att åka buss, 540, mot Universitetet, glöm inte det.

Det går bra. I blockflöjtsorkestern spelar det bara tjejer. En av dem ska också åka buss. nioåringen meddelar
frankt att han från och med nu utan några som helst problem kan åka buss själv.

Och mamman kan tänka: ”Stockholm i mitt hjärta” i stället för ”Hjärtat i min halsgrop” igen.