Teckenspråk är som alla andra språk: Alla som deltar i en diskussion måste kunna det för att förstå och göra sig förstådd.

Men för oss som inte kan ett visst språk – oavsett om det är italienska eller teckenspråk – kan tekniken vara till hjälp. Google Translate gör att jag hyfsat kan ta till mig innehållet i en kortare text på italienska. Och om ett grupp skotska forskare lyckas så kommer redan nästa år ett program som tolkar teckenspråk åt mig.

I takt med att datorer och mobiltelefoner blir allt mer kraftfulla blir de också bättre på att tolka innehåll i bilder. Det är den utvecklingen som forskarna vid universitetet i Aberdeen utnyttjar.

Deras program Portable Sign Language Translator som förhoppningsvis ska vara färdigt nästa år. Personen som talar teckenspråk ställer sig framför kameran, programmet tolkar vad som sägs och skriver ut meningarna i klartext. Ambitionen är att den tolkade texten ska ha så korrekt grammatik som möjligt, med bland annat rätt tempus.

PSLT ska komma med en standarduppsättning av tecken som programmet kan tolka, men det går att bygga ut. Forskarna har bland annat idéer om tilläggspaket med tecken som används i särskilda branscher. Den enskilda användaren kan också lägga till egna tecken, vilket i filmen som forskarna lagt ut på Youtube används för att koppla hela meningar till ett enda tecken.

Googles långsiktiga vision är att valet av dator och operativsystem ska vara ointressant, att det viktiga ska vara att användarna har ett fönster mot webben.

Chrome OS är den mest renodlade formen av detta, ett operativsystem som för användarna inte är mycket mer än en webbläsare. Det finns ingen möjlighet att installera egna program i en dator med Chrome OS, inte heller någon möjlighet att lagra egna filer på datorn. Uppdaterat: Jag hade glömt att det visst går att lagra filer direkt på datorn, även om de möjligheterna är begränsade jämfört med ”vanliga” bärbara. Allt, så väl program som dokument, ska istället finnas på nätet och allra helst i form av Googles egna tjänster.

Nyligen lanserade Google Drive löser lagringsproblemet med Chrome OS. Tjänsten är en kraftigt uppdaterad version av Google Docs. Kvar i Google Drive är möjligheten att jobba med textdokument och kalkylblad. Men den stora nyheten är att där också går att lagra vilka typer av filer som helst och automatiskt synkronisera dem till alla datorer man använder, oavsett operativsystem.

Och genom att kombinera lagringsmöjligheterna i Google Drive med de tjänster som drar nytta av lagringsfunktionerna blir webben mer lik en “vanlig” dator än den någonsin tidigare har varit.

För Google spelar det ingen roll om man börjar som Chrome-användare och upptäcker Drive, eller om man först ser Drive som ett alterantiv till Dropbox och sen byter till Chrome eftersom man då kan utnyttja lagringsutrymmet ännu bättre.

Oavsett väg in till Googles tjänster så driver kombinationen Chrome + Drive användarna åt samma håll: Bort från de traditionella datorerna och närmare webben. Till slut innebär det också att steget till en dator som använder Chrome OS har minskat.

Återstår att se om användarna är beredda att betala för klivet. Priset i kronor och ören kommer inte att vara avskräckande, men att lägga så mycket av sitt digitala liv hos ett och samma företag kan vara det.

Därmed borde det också vara svårt att hålla en robot ansvarig för sina handlingar. Forskning vid University of Washington visar dock på motsatsen.

För att undersöka hur benägna vi är att skuldbelägga robotar satte Peter Kahn upp ett experiment: Studenter skulle leka en enkel skattjakt, med den människoliknande roboten Robovie som domare. Vad studenterna inte visste var att Robovie alls inte agerade på egen hand, utan var fjärrstyrd av en person som satt i ett angränsande rum.

Deltagarna fick ett papper med objekt de skulle hitta i ett kontorslandskap, medan roboten räknade hur många de hittade. Reglerna var enkla: De som hittade sju eller fler vann 20 dollar.

Också uppgiften var enkel. Att på två minuter hitta ett tangentbord, en whiteboard och en stol på hjul är ingen stor utmaning.

Trots det slutade alla de 40 deltagarnas försök i en diskussion med Robovie. Alla hade hitta sju eller fler, men Robovie var enveten: “Tyvärr, du hittade bara fem.”

Majoriteten av deltagarna kunde inte acceptera Robovies bedömning. I en film som forskarna har publicerad syns en av de manliga studentera argumentera med roboten. När Robovie inte böjer sig för argumentet “du har fel”, blir den istället anklagad för att ljuga.

Forskarna, under ledning av Peter Kahn, tror att beskyllningarna har sin grund i Robovies människolika attribut, med ögon och en förmåga att kommunicera på engelska. Att en robot så människolik också förutsätts ha en egen moral.

“I studien undersöker vi om en robot bara ses som ett verktyg, eller som en teknisk varelse som kan hållas ansvarig för sina handlingar,” säger han i en pressrelease från universitetet.

Frågeställningen är i högsta grad intressant, i en tid då allt mer autonom teknik är på väg att ta plats i våra liv. Vems är till exempel ansvaret om Googles bil, som kör på egen hand, är inblandad i en olycka? “Föraren” eller Googles tekniker?

“Viktigast” är i det här fallet ett mått på hur dem jag följer på Twitter har använt tjänsten under veckan.

Grundtänket är enkelt: Jag har valt vilka personer jag följer på Twitter, och därför är jag också intresserad av vad de gör.

Om många av dem jag följer på Twitter länkar till samma sida på internet, då är sannolikheten stor att också jag tycker att den länken är värd att besöka. Mailet innehåller därför de fem mest delade länkarna från veckan som gått. Det innehåller också fem tweets, urvalda enligt samma princip som länkarna.

Fördelen med sammanfattningen är att man inte nödvändigtvis måste vara en aktiv twitteranvändare för att ändå ha glädje av flödet. Det går att följa konton som ser intressanta ut och sen nöja sig med att titta på mailet.

Den nya veckosammanfattningen från Twitter är ett resultat av företagets köp av suveräna Summify i vintras. Summify har jag använt i ett och ett halvt år, och har haft väldigt stor nytta av de dagliga sammanfattningar som jag fått i min inkorg.

Tyvärr är det bara ett mail i veckan som gäller när Twitter nu bakar in tekniken direkt i tjänsten.

C3 Technologies har sitt ursprung i Saab och utvecklade teknik för att skapa avancerade 3d-kartor. Apples intresse skulle enligt spekulationerna handla om att göra sig fria från Google, som står bakom tekniken i de kartappar som finns i Iphone och Ipad idag.

Och nu är 9to5mac.com tillbaka med en ny artikel på ämnet: Enligt den kommer nästa uppdatering av Apples operativsystem för Iphone och Ipad innehålla en ny kartapp, där C3 Technologies lösningar används.

Om uppgifterna stämmer får vi troligen se i juni när Apple arrangerar den stora utvecklarkonferensen WWDC.

En sökning på Youtube ger ett par exempel på vad C3 Technologies klarar av.

Uppdaterat: Computer Sweden skriver idag om en annan svensk teknik som Apple kom över genom ett företagsköp 2010. Tydligen har Apple nu patentsökt tekniken för ansiktsigenkänning som utvecklats av Polar Rose.

Ett snyggt fotografi ska flyttas från en mobiltelefon till en annan. Hur gör du?

Sannolikheten är stor för att det blir som en bilaga till ett mail, trots att det finns alternativ som en direktöverföring via bluetooth.

Problemet är att e-post gör jobbet på ett tillfredsställande sätt, samtidigt som det är en teknik som de flesta kan använda. En bluetooth-förbindelse mellan två mobiltelefoner kan vara betydligt knepigare att få igång.

Men det saknas inte om idéer för hur filöverföring mellan två olika prylar kan göras lika enkel som e-post, men samtidigt mer användarvänlig.

Ett färskt exempel är Swÿp, ett koncept utvecklat vid det amerikanska universitetet MIT.

Två telefoner som kör Swÿp läggs bredvid varandra. Man pekar på en bild på den ena telefonen, drar bilden mot kanten och fortsätter in på den andra mobilen. Och med följer bilden.

Det som händer när fingret förs över den första kanten är att appen talar om för nätverket att den är beredd att skicka en fil. Och när fingret först in över kanten på den andra så frågar den nätverket efter filer som finns klara att ladda ner.

Än är Swÿp inte färdigutvecklat, och finns därför inte för nedladdning. Men grundprincipen påminner till vissa delar av Bump, en app för att utbyta digitala visitkort. När två telefoner som kör Bump stöts mot varandra utbyter de automatiskt kontaktinformation.

Men det finns en skillnad mellan Swÿp och Bump. Med Bump sker parkopplingen via internet. Telefonerna skickar information till en server om var de befinner sig när telefonens accelerometerar registrerar en krock. Servern parar ihop de matchande telefonerna och skickar kontaktinformationen.

Med Swÿp sker all kommunikation på det lokala nätverket. Och det spelar stor roll, inte minst när det handlar om de stora datamängder som bilder, filmer och musik kan innebära.

Enklare sätt att skicka data direkt mellan olika prylar i hemmet är nämligen inte bara något som vi konsumenter önskar oss. Det finns också med på mobiloperatörernas önskelista.

Jag skrev nyligen en artikel om trängseln i mobilnäten i Forskning och Framsteg. Och en av lösningarna är prylar som så ofta som möjligt väljer andra kommunikationsvägar än mobilnätet, för att lämna plats åt den trafik som verkligen måste gå den vägen.

Och ett av exemplen som personerna jag intervjuade då var just lösningar för att flytta bilder mellan exempelvis mobiltelefon och dator.

Men innan en nytagen bild lämnar mobilen har den många gånger tagit en vända i något bildbehandlingsprogram. Färger fixas till, bilden beskärs och så vidare.

Än så länge är redigeringsmöjligheterna i de flesta kameror däremot kraftigt begränsade. Jag undrar vilken av de stora tillverkarna som blir först med en öppen plattform som andra kan utveckla appar för. Det räcker med en titt på topplistan över de populäraste Iphone-apparna för att se att det finns en efterfrågan: Av de 100 bäst säljande apparna just nu är 8 bildhandlingsprogram.

På den stora elektronikmässan CES visade Polaroid upp en Android-baserad digitalkamera strax efter nyår. Än har SC1630 däremot inte dykt upp på marknaden.

Och varför inte ta steget fullt ut? Utrusta kameran med plats för ett sim-kort och sälj den tillsammans med ett dataabonnemang.

Det är ju trots allt på nätet bilderna till slut hamnar.

Spotify för Ipad är här. Den stora nyheten är ett användargränssnitt anpassat till den större skärmen. Ipad-versionen blir också den första utanför datorerna som har stöd för crossfade och gapless playback, två olika sätt att spela låtar utan att det tystnar mellan dem.

För den som har en Apple TV kopplad till stereoanläggningen eller en förstärkare med Apples Airplay-teknik inbyggd är en Spotify-version för Ipad väldigt välkommen. Touchgränssnittet i kombination med ett fullskärmsläge som stort och tydligt visar vad som för tillfället spelas är ett bättre alternativ än både dator och mobiltelefon i vardagsrummet.

Hos Spotify tror man att användarna kommer att utnyttja Spotify i mobilen och Spotify i pekplattan på olika sätt. Telefonen passar bra i fickan när man är på språng, för att lyssna på spellistor man skapat hemma. Men för att bläddra runt i Spotifys utbud känns en Ipad i soffan som ett bra alternativ.

Men ett användargränssnitt anpassat till en större skärm räcker inte hela vägen. Det gör det förvisso enklare att titta på vännernas spellistor, men själv har jag börjat hitta en hel del ny musik via de appar som andra företag bygger för Spotifys datorversioner. Och de finns inte för Ipad. När Gustav Söderström på dagens presskonferens fick frågan om de dyker upp där i framtiden gled han undan och sa att företaget inte pratar om kommande funktioner.

Och därför hade han heller inget att säga om en eventuell version för pekplattor som kör Android.

Precis som för Iphone-versionen av Spotify krävs ett premium-konto för att kunna använda tjänsten på sin Ipad.

Problemtyngda Research in Motion, det kanadensiska företaget som utvecklar Blackberry-telefonerna, håller i dagarna en stor utvecklarkonferens i Florida.

Igår visade företaget upp sina visioner för den kommande plattformen Blackberry 10. En spännande funktion är möjligheten att fixa till bilder som tas med kameran i efterhand.

Men det handlar inte om den vanliga redigeringen, som att korrigera vitbalansen eller beskära bilden. Istället fångar kameran en sekvens av bilder före och efter det ögonblick då användaren pressar ner avtryckaren.

Så långt inget nytt jämfört med Sony Ericsson K800 som lanserades redan 2006. Också den kameramobilen tog flera bilder. Men med en K800 fick användaren välja den som var bäst. Blackberry 10 är smartare än så.

I nästa steg identifieras nämligen alla ansikten på bilden, och sen finns möjligheten att spola framåt och bakåt i tiden, för att bli av med sura munnar och stängda ögonlock. Finessen är att varje ansikte redigeras för sig. Det går alltså att välja bildruta 3 för Ebba och bildruta 9 för Arvid.

Demofilmen som RIM lagt upp på Youtube påminner för övrigt väldigt mycket om den som Lund-företaget Scalado publicerade för ett drygt år sedan. Men om RIM bygger sin lösning på Scalados teknik vill det svenska företaget inte svara på. Uppdatering 4 maj: Nu bekräftar RIM att det är Scalados teknik som används.

En annan nyhet som RIM visade upp var ett nytt, virutellt tangenbord för pekskärmsmobiler. På filmen ser det smart ut, när telefonen gissar vilket ord användaren tänker skriva härnäst och allt som krävs är en liten svepande rörelse med fingret för att bekräfta.

Om ett smartare tangenbord, bättre fotografier och andra nyheter i Blackberry 10 räcker för att lyfta RIM, det återstår däremot att se.

Men som så många gånger förr när det gäller nya tjänster på nätet är Drive ännu inte öppen för vem som helst att börja använda. Har man ett Google-konto finns en knapp att trycka på för att ställa sig i kö.

Därför vet jag ännu inte något om hur tjänsten är att använda. Men av pressreleaser och filmer att döma har den det mesta som behövs för att konkurrera med tjänster som Dropbox och Microsofts Skydrive.

5 GB gratis lagringsutrymme är en bra start, funktioner för att enkelt kunna dela filer med kollegor och vänner och givetvis en avancerad sökfunktion.

Men också det som jag tror är särskilt viktigt för att Drive ska kunna bli en framgång för Google: Möjligheten för andra utvecklare att utnyttja nätlagringen i sina appar och tjänster.

Själv använder jag sedan lång tid Dropbox. Och just möjligheten att för app-utvecklare att koppla direkt till tjänsten är en av sakerna som gör den så fantastiskt bra.

Mina artiklar och blogginlägg skriver jag till exempel i en textredigerare som heter Byword. Den finns för Mac, Ipad och Iphone. Och eftersom den lagrar mina artiklar på Dropbox spelar det ingen roll var jag är eller vilken pryl jag har med mig.

Dyker det upp en idé till ett blogginlägg medan jag väntar på bussen, då kan jag börja skriva det i min telefon. Och när jag sen sätter mig vid datorn, då finns utkastet där utan att jag har behövt göra någon handpåläggning alls i flytten.

Om Google Drive kan ersätta Dropbox för mig återstår att se. Apples Icloud har inte ens varit i närheten så här långt.