I Dalarna ska det inte finnas några ekar. Dalälven är odlingsgränsen och norr om älven ska varken ekar eller råg växa och absolut inga grevar! Fast jag vet förstås att det växer en och annan ek även norr om Dalälven, men de ekarna har ett stamomfång av minimått i jämförelse med ekjättarna söderöver. Min farbror i Luleå hade planterat en ek i trädgården och varje vår var ängslan stor, huruvida eken klarat ytterligare en norrlandsvinter.

   Och beträffande råg, har vissa lantbruk midsommarråg i växtföljden. Men grevar är det i alla fall helt tomt på norr om Dalälven!

Ekträden har en speciell form med slingrande grenar som nedtill är väldigt långa.

   Med blandade känslor har jag följt följetongen om den s.k. radio/TVeken på Gärdet i Stockholm. Jag är kluven och kan varken ta parti för ekkramarnas agerande eller för trafikkontorets avgörande beslut.

   Men ett tusenårigt träd rynkar man inte på näsan åt, samtidigt som en olycka orsakad av ett fallande träd eller del av träd kan ställa till riktigt elände. Någon måste ta det avgörande beslutet och den sitsen är minsann långt ifrån avundsvärd.

Eken behåller löven kvar länge på hösten, ibland kan de sitta kvar tills de nya löven knuffar bort dem.

   Träd är oerhört viktiga i många sammanhang och har en särställning när det gäller valet av växter. Träd är städernas lunga och utgör stommen i våra trädgårdar och parker. Tack vare att träd – som exempelvis ek, ask och bok – kan uppnå sådan ärevördig ålder, blir trädet en levande länk mellan våra förfäder, oss själva och våra efterkommande.

   Linné lär ha sagt följande: ”en gård utan träd är som ett skalligt huvud utan peruk”.

   Och ett dött träd är levande med tanke på alla insekter som trivs i den speciella miljön. Flera hundra olika insektsarter livnär sig på eken. Många av dessa arter är hotade och merparten av dessa är beroende av gamla träd med murken ved.

Det finns hopp om nya ståtliga ekar! Det gäller bara att tålmodigt vänta sisådär ett par hundra år!