Karaktärer vi minns, del 7:

Han var en man till hälften djur och med svåra anger management-problem. Ändå satte han åtskilliga hjärtan i brand i slutet av åttiotalet med sin yviga lejonman och milda basröst.

Nyligen sände TV4 Guld ”Skönheten och odjuret” i repris, (ursprungligen visades den 1987-1990), och även om det idag är lätt att häpna över seriens ogenerade sentimentalitet förstår jag också precis vad mitt prepubertala sinne fängslades av. Vincent var kontrasternas karaktär – benhård och pälsmjuk, kärvänlig och vildsint, tillitsfull och oåtkomlig. En underjordisk man ändå alltid nära sin Catherine. Han kände hennes sinnesstämning på mils avstånd, och var alltid steget före en annalkande fara. Den klassiska riddaren på vit springare, fast i detta fall var han liksom både riddare och häst i ett.

Den gammaldags romantiken till trots var Catherine tack och lov inte bara ett våp som behövde undsättas. Hon räddade nog honom tillbaka mer än en gång, inte minst när det gällde den kanske intressantaste kampen av dem alla: Vincents inre konflikt med sitt djuriska jag. Motståndarna var skickliga på att locka fram mörkret i honom och målet var att provocera såpass att monstret skulle ta över och han för alltid vore förlorad för civilisationen.

I detta fann vi vår fascination. Märk väl att han trots sin roll som det traditionella odjuret från sagan tilläts stanna i sin monsterdräkt även efter att han vunnit skönhetens kärlek. Där blev det minsann ingen makeover, ingen mirakulös omvandling från kloprydd kattman till normalreslig och blond yngling.

Se på honom. En kapabel skådespelare, Ron Perlman, sminkad till fånighetens gräns med spretkaskader av hår och klädd i det som blev över från medeltidsveckan. Ändå gränslöst åtrådd. Bara det kan vara värt att applådera.