Konservativa samlas för sin Woodstock-festival

Skrivet av Michael Winiarski 21:22, 14 mars 2013 i kategori Allmänt, Barack Obama, Chris Christie, Grover Norquist, Marco Rubio, Mitt Romney, Politik, Rand Paul, Ron Paul

Hur ska republikanerna bli mer omtyckta? Det är helt klart ett parti i identitetskris, och detta är huvudfrågan som dryftas här strax utanför Washington under några dagar när konservativa politiker och aktivister från hela USA samlas för sitt årliga Conservative Political Action Conference, CPAC.

I fem av de sex senaste presidentvalen har republikanerna förlorat ”the popular vote”. Bill Clinton vann såväl elektorskollegiet som flest röster två val i följd, George W Bush valdes två gånger, men inte den nationella väljarmajoriteten mot Al Gore, och därefter har Barack Obama vunnit två klara segrar.

Konservativa försöker hålla en god min, och de uppemot 10 000 som samlas i Gaylord National Hotel förefaller glada. Skattebekämparen Grover Norquist, som själv sitter i styrelsen för arrangören American Conservative Union, kallar tillställningen för ”ett Woodstock för konservativa”.

Något måste göras om republikanerna ska kunna göra comeback. Alla inser att det inte räcker med en ny förpackning och en ny ledare efter förra årets katastrof med Mitt Romney. Det som framför allt krävs är en ny politisk inriktning. Men det råder djup splittring om åt vilket håll som förnyelsen ska gå.

Partiets splittring är personifierad i så vitt skilda gestalter som den mainstream-konservative Marco Rubio, senator från Florida, och den libertarian-lutande Rand Paul, senator från Kentucky. Båda är tippade presidentkandidater inför 2016, men står långt ifrån varandra. Medan Marco Rubio vill ha ett starkt försvar – precis som Ronald Reagan och George Bush – vill Rand Paul (som är son till den tidigare presidentkandidaten Ron Paul) dra ner på USA:s utländska engagemang.

På CPAC, som alltså inte är ett republikanskt partijippo, finns i princip ”alla” republikanska celebriteter med. Till och med föredettingar som Sarah Palin och Newt Gingrich. Den ende signifikante som saknas är väl Chris Christie, guvernör i New Jersey, som är den förmodligen mest populäre republikanske ledaren i landet. Men bland de renlärigt konservativa tog han i höstas det oförlåtliga steget att säga snälla saker om Barack Obama, mitt under orkanen ”Sandy”. Därför  fick han ingen inbjudan till årets CPAC. Däremot fick Mitt Romney komma, trots att han också betraktas som suspekt av många på högerkanten. Men han var ju trots allt republikansk kandidat, och att inte bjuda in honom skulle kanske betraktas som både oartigt och en för stark markering mot det republikanska partiets etablissemang.

På öppningsdagen började Rubio med att säga att det är galet att tala om ”inbördeskrig” bland republikanerna. En stund senare sade dock Paul att partiet verkligen är ”trött och mossbelupet”. Framför allt har republikanerna en felaktig inställning till frihetsfrågorna, menade han. Medan Rubio talade om ”family values” markerade Paul ointresse för dessa frågor – snarare ska regeringen ”lämna oss i fred”, tyckte han.

Den republikanske strategen Steve Schmidt, som var kampanjchef för John McCain 2008, har avfärdat CPAC som en sorts reality show. Kanske det faktum att dokusåpa-mannen Donald Trump, som få tar på politiskt allvar, är med på mötet.

Men under de tre dagarna kan några viktiga frågor ändå få ett svar: Vart är den konservativa rörelsen på väg? Är det dags för republikanerna att gå mot mitten? Eller är det som vissa anser dags att gå längre till höger?

Varken Clinton (eller Bush) i landets ledning, just nu…

Skrivet av Michael Winiarski 05:50, 2 februari 2013 i kategori Allmänt, Barack Obama, Politik

Nånting har hänt. Från och med lördagen den 2 februari 2013 har USA blivit annorlunda. Nej, det är inte något så drastiskt som att Coca Cola har bytt recept eller att alla amerikaner plötsligt har rätt till sjukvård.

Nej, det är något ännu mer oväntat, åtminstone för alla som har vant sig vid att det alltid sitter någon som heter Clinton eller Bush i USA:s regering. Dagens unga vuxna har aldrig upplevt något annat. Det är nämligen en historisk dag: För första gången sedan 1981, det vill säga för 32 år sedan, finns det ingen Bush eller Clinton i Vita huset eller i presidentens kabinett.

Det är något att tänka på för alla som har fått för sig att USA inte har politiska dynastier, till skillnad från diverse diktaturer och bananrepubliker i Tredje världen. Men det har man.

Låt mig fräscha upp minnet:

Det började med George HW Bush (den äldre), som tillträdde som vice president i januari 1981, ett jobb han hade i åtta år, till januari 1989. Då blev han president, och satt i Vita huset under en fyraårsperiod.
I januari 1993 avlöstes Bush av Bill Clinton, som hade besegrat honom i presidentvalet. Clinton satt två perioder, och avgick 2001.
Nästa president hette George W Bush (son till den äldre), och han satt mellan 2001 och 2009.
I januari 2009 var det som bekant Barack Obama som flyttade in i Vita huset. Men till sin utrikesminister utnämnde han Hillary Clinton, det högsta positionen i hans kabinett. När Obama nu inlett sin andra mandatperiod valde Clinton att kliva av efter fyra år. En sliten utrikesminister gjorde sin sista dag på State Department den 1 februari 2013.

Det blir totalt 32 år av Bush/Clinton/Bush/Clinton i USA:s högsta ledning.

Nu är det alltså Bush- och Clintonfritt. Men det kanske bara är för ett tag.

Hillary Clinton avgår som landets mest populära politiker, och hon har stort tryck på sig: många vill att hon ska ställa upp i valet
2016 och försöka bli USA:s första kvinnliga president. Hon har inte sagt nej, bara att hon vill sova ut och inte vill tänka på det ännu. Maken Bill längtar säkert tillbaka till Vita huset, även om det denna gång skulle bli i en ny roll.

Om hon kandiderar lär ingen i det demokratiska partiet kunna utmana henne om nomineringen. Och hennes chanser att vinna själva valet måste anses som goda.

Vilken republikan ska fightas mot henne? Det är en aning tidigt för någon att kliva fram. Men efter det fiaskoartade försöket med Mitt Romney i senaste valet är det troligt att republikanerna kommer att försöka nominera en mer valbar kandidat.

Ett av de namn som då mycket väl kan dyka upp är Jeb Bush, yngre bror till George W och före detta guvernör i Florida.
I så fall finns det en chans att det blir en duell Clinton-Bush år 2016. Och att det åter finns en Clinton eller Bush vid USA:s statsroder.

Obama + Romney = sant?

Skrivet av Michael Winiarski 20:59, 28 november 2012 i kategori Allmänt, Barack Obama, Mitt Romney, Politik, Presidentval 2012

Så sent som för tre veckor sedan var Mitt Romney övertygad om att han vid det här laget skulle vara i full färd med att möblera sitt nya kabinett och välja bland nya gardiner för Vita huset. Till Romneys och republikanernas stora överraskning och besvikelse stämde opinionsmätningarna och Barack Obama besegrade honom grundligt i presidentvalet den 6 november.

Nu får Romney trots allt komma till Vita huset, men bara i egenskap av gäst. Obama har bjudit Romney på lunch på torsdagen. Det blir första gången de ses efter den stundtals bittra valkampanjen. Ingen mediebevakning ska tillåtas kring denna ”privata lunch” som ska avätas i ”presidentens privata matsal”, meddelar Obamas presschef.

Dubbelt privat alltså, men tydligen värt att sända ut ett pressrelease om.

Frågan är varför de träffas.

Romney har inte sagt mycket sedan den svidande valförlusten, mer än att han vid en telefonkonferens med sponsorer (som förstås genast läckte ut) skyllde nederlaget på att Obama ”köpt” röster genom att lova utsatta väljargrupper statliga subventioner. Då hade han ännu inte hämtat sig från chocken.

Men vid det här laget kanske Romney har arbetat sig igenom de sedvanliga stadierna av sorgearbete, och kan börja blicka framåt. Och alltså se sin forna motståndare över en matbit och ett glas juice.

För Obamas del är lunchinbjudan en uppföljning av det han sade i sitt segertal i Chicago under valnatten: ”Jag ser fram emot att sitta ner med guvernör Romney för att tala om var vi kan arbeta tillsammans för att föra detta land framåt”.

En vecka senare meddelade Obama på en presskonferens att Romney under valkampanjen presenterat några idéer ”som jag faktiskt håller med om”. Och Obama berömde Romney för de ledarskapsegenskaper han gett prov på under vinter-OS i Salt Lake City. Och några av dessa ”smarta idéer” kanske skulle kunna tillämpas på att få regeringen att fungera effektivare.

Ska detta tolkas som att Obama till och med har något jobb i sin administration åt Romney i åtanke? Det är känt att Obama gärna vill efterlikna sin stora förebild president Abraham Lincoln och bygga ett ”team of rivals”. Ett exempel var när han tog in primärvalsmotståndaren Hillary Clinton som utrikesminister och behöll George W Bushs försvarsminister Bob Gates. Men Romney? Det skulle onekligen vara en sensation.

Ändå är det värt att ta fasta på vad Obama sade om Romney på presskonferensen den 14 november:

- Det kan finnas idéer som han har vad gäller jobb och tillväxt som kan hjälpa medelklassfamiljer, som jag vill höra. Det är inte så att jag föregriper vad han är intresserad av att göra eller att jag erbjuder honom något specifikt uppdrag. Vad jag vill är att få höra hans idéer och se om det finns några sätt som vi potentiellt kan arbeta tillsammans.

För mig låter Obamas ord det närmaste man kan komma en inbjudan till en anställningsintervju.

Inbäddad med generalen

Skrivet av Michael Winiarski 07:41, 14 november 2012 i kategori Allmänt

Några reflektioner om den smaskigaste skandalen som har drabbat USA på åratal:

Det finns mycket tragikomiskt i affären kring den avgångne CIA-chefen David Petraeus. Bara en sån sak som att älskarinnan Paula Broadwells bok om Petraeus hette ”All in”. Titeln förorsakade inga höjda ögonbryn när hennes bästsäljande biografi över den hyllade generalen kom ut tidigare i år, men så här i efterhand får den liksom en annan klang.

Tittar man på Broadwells egen kortbiografi, som ligger kvar på hemsidan för forskningsföretaget Institute for Defense & Business, framgår att hennes tillträde till Petraeus var ”utan motstycke”, och att hon följde honom i krigszonen (främst Afghanistan) ”på armlängds avstånd”. Där kan man också läsa: ”Broadwell embedded with the general, his headquarters staff, and his soldiers.”
Formuleringen att Broadwell var ”inbäddad” med Petraeus är säkert en av de många saker hon ångrar i dag.

*

General Petraeus har hyllats som en intellektuell gigant, som en av de största militära tänkarna i USA:s historia. Snudd på ett geni. Men när CIA-chefen och hans mätress skickade sina explicita sexmail till varandra använde de Gmail, vilket inte ens för en amatör låter som något speciellt säkert. Det är en gåta hur en yrkeskrigare och högste chef för världens mäktigaste underrättelsetjänst kan tro att Gmail inte går att spåra.

*
Petraeusaffärens andra kvinna, Jill Kelley i Tampa, Florida, var den som gav upphov till hela skandalen. Hon hade fått obehagliga anonyma e-mail – från Paula Broadwell visade det sig senare – och vidtalade en FBI-agent som hon kände. Sedan rullades hela historien upp och FBI fick nys om Broadwells kärleksrelation med Petraeus.

Nu har det också börja komma fram lite uppgifter om vem Jill Kelley är. Hon kallas för ”socialite” (ungefär societetslejon) som tillsammans med sin man har ordnat partyn för de många militära höjdare som bor i trakten. USA-militärens Central Command ligger i MacDill Air Force Base utanför Tampa. Några av dem som frekventerade festerna var generalerna Petraeus och John Allen (också indragen i skandalen), båda under perioder chefer för Central Command.

Att Kelley är född av libanesiska föräldrar har skapat rykten om att hon jobbar för en utländsk spiontjänst (kanske rysk, kanske något land i Mellanöstern). Hon har till och med utpekats som en ”modern Mata Hari”, den förföriska dansösen som påstods vara spion för Tyskland under första världskriget. Det är en kittlande tanke, men helt obevisad. Vad som tycks stå klart är att Kelley vet hur man lindar uniformerade herrar runt sitt lillfinger.

Blogg-byte

Skrivet av Michael Winiarski 08:22, 7 november 2012 i kategori Allmänt

Mina senaste blogginlägg ligger på en tillfällig plats som heter Chicagobloggen (på grund av att Obama avslutade sin valkampanj här). Hädanefter kommer jag att fortsätta mina inlägg i USA-bloggen. Men de senaste dygnen finns mina inlägg här:

http://www.dn.se/blogg/chicagobloggen/?a=

Dyngsprättning i presidentvalet

Skrivet av Michael Winiarski 08:23, 15 augusti 2012 i kategori Allmänt, Barack Obama, Mitt Romney, Neokonservativa, Politik, Presidentval 2012

Nu när USA:s presidentvalskampanj har sparkat igång på allvar med utnämningen av den neokonservative ideologen Paul Ryan som republikansk vicepresidentkandidat, har det blivit som många förutspådde: de två presidentkandidaterna Mitt Romney och Barack Obama har intensifierat sin negativa valpropaganda.

Det var ändå bara en tidsfråga innan Romneys egenartade sätt att behandla hundar på i något läge skulle bli ett slagträ i den amerikanska presidentvalskampanjen. Och det var ingen mindre än president Obama som såg till att det blev så. Under sin tre dagar långa bussturné i Iowa kritiserade Obama att Romney vill slopa skattelättnaderna för den förnybara energikällan vindkraft (en viktig industri i Mellanvästern). Han citerade Romney, som för ett par månader sagt att ”man kan inte köra en bil med en vindsnurra på”.

- Detta var Romneys ord om vindkraft, fast jag vet att han har provat på andra saker ovanpå bilen, sade Obama till publikens skratt.

Alla förstod genast vad Obama syftade på. Det var en händelse från sommaren 1983, då Romney med fru och fem söner gav sig iväg på bilresa från Boston till en sommarstuga i Kanada. Familjens hund, den irländska settern Seamus fick inte plats inne i den stora Chevroleten. Mitt placerade då Seamus i en bur som han surrade fast på stationsvagnens takräck.

Efter några timmars resa larmade äldste sonen Tagg, som satt längst bak, att något avskyvärt höll på att hända. Nerför bakrutan rann en brun vätska – upppenbarligen Seamus reaktion på att ha fått sitta i vinddraget så länge.

Mitt körde in på närmaste mack, och lånade en vattenslang och spolade av såväl hund som bil.

Obamas skämtsamma anmärkning fick omedelbart mothugg från Romney, som sade att den typen av tjuvnyp är ett tecken på att Obama är ”desperat och arg” och att han kan ta med sig sitt ”hat” hem till Chicago.

Det här är förmodligen bara början på vad vi kan vänta oss av en smutsig valkampanj.


Har Obama tappat greppet?

Skrivet av Michael Winiarski 08:14, 4 juni 2012 i kategori Allmänt, Barack Obama, Mitt Romney, Politik, Presidentval 2012

Nervositeten ökar i Vita huset för varje dag. Utsikterna för att republikanernas allt överskuggande ambition de senaste 3 1/2 åren, att Barack Obama ska bli en ”one term president” ska bli verklighet, har blivit större de senaste veckorna. Den nyetablerade utmanaren Mitt Romney, som knappast har hunnit presentera sig själv eller ett politisk program för det amerikanska folket, ligger redan i stort sett lika med Obama i opinionsmätningarna.

Det är inget bra utgångsläge för den sittande presidenten. Många börjar på allvar vänja sig vid tanken att Romney flyttar in i Vita huset i januari 2013.

Den gångna veckan har varit förskräcklig för Obama. En del kan sägas bero på de ekonomiska naturkrafterna, men mycket är självförvållat. Håller Obama på att tappa sitt magiska politiska handlag? Det anser i varje fall en demokratisk tungviktare som Pennsylvanias tidigare guvernör Ed Rendell. ”Den store kommunikatorn” har enligt Rendell inte lyckats med att förklara vad han har uppnått för det amerikanska folket.

Det började i tisdags, under utdelningen av presidentens Frihetsmedalj till ett antal förtjänta personer. Ingen av de belönade, bland dem Bob Dylan eller Toni Morrison, är särskilt kontroversiell. Det rådde inte heller något tvivel om att Jan Karski (1914-2000), postumt tilldelad medaljen för att han under Andra världskriget var en av de första att larma omvärlden om förintelsen av Europas judar, var en värdig mottagare. Karski tillhörde den polska underjordiska motståndsrörelsen under Tysklands ockupation och sändes till London och Washington för att rapportera om nazisternas illdåd. I USA gav den polska kuriren president Franklin Roosevelt en personlig rapport om nazisternas illdåd. Men USA:s ledning var skeptisk till hans vittnesmål, och de allierade gjorde inget för att hindra det pågående folkmordet, till exempel genom att bomba järnvägslinjerna kring koncentrationslägret Auschwitz.

När Obama delade ut medaljen kom hans pinsamma tabbe; av någon anledning använde han formuleringen ”polska dödsläger”. De flesta dödsläger låg visserligen på polskt territorium, men de skapades av Hitlers Tyskland. Obamas uttalande utlöste en diplomatisk minikris med Polen, det största offret för den nazityska folkmordspolitiken (6 miljoner polacker dödade, däribland 3 miljoner polska judar). Polens statsledning begärde en ursäkt.

I ett brev till sin polske kollega Bronislaw Komorowski beklagade USA-presidenten sin felsägning.
Sedan kom nedslående siffror för den amerikanska ekonomin. Bruttonationalprodukten visade sig under årets början bara öka med en fart av 1,9 procent, ett klart otillräckligt tempo om USA ska återhämta sig. I fredags offentliggjordes jobbstatistiken för maj, och det visade sig att det endast tillkommit 69 000 nya jobb. Ekonomer är ense om att det krävs minst 300 000 nya jobb varje månad, helst 400 000, under en längre period för att landet ska ta sig ur den rekordhöga arbetslösheten. Dessutom ökade den officiella arbetslöshetssiffran från 8,1 procent till 8,2 procent. Den ekonomiska ljusning som tycktes på väg i början av året har ersatts av mörker.

Som om inte det räckte lät sig expresidenten Bill Clinton intervjuas i CNN. Clinton har kampanjat för Obama, men nu gav han några nålstick åt Obama, som på senare tid har angripit Romney för hans bakgrund i riskkapitalbolaget Bain Capital. Enligt Clinton är Romney kvalificerad att vara president efter att ha varit guvernör och han har gjort en ”strålande” insats som företagsledare. Clintons budskap drog undan mattan på Obamakampanjens viktigaste argument mot Romney: att han är en företagsplundrare som inte har några kvalifikationer som jobbskapare.



Trots Obamas utspel: Ännu dröjer genombrottet för gay-rättigheter

Skrivet av Michael Winiarski 03:24, 11 maj 2012 i kategori Allmänt, Barack Obama, Mitt Romney, Politik, Presidentval 2012, Religion

Det rör sig snabbt för de medborgerliga rättigheterna i USA efter Barack Obamas utspel om att han nu ”personligen” anser att homosexuella ska få gifta sig.

Åtminstone händer saker på det mentala planet.

Några konkreta åtgärder från Vita huset, till exempel för att stifta nya lagar, blir det inte. Obama tycker att det är en fråga för delstaterna att få avgöra. Så inget kommer att hända inom överskådlig tid.
Intressant att notera är att Obamas pro-gay-uttalande inte  – som en del befarade – möttes av högljudd kritik från republikanskt håll. Tvärtom var reaktionen anmärkningsvärt försiktig och dämpad.

Det beror delvis på att republikanerna och presidentkandidaten Mitt Romney inte ser moralfrågor som en vinnarfråga i valkampanjen; man vill helst fokusera på Obamas svaga punkter: den dåliga ekonomin och den höga arbetslösheten.
Kristna fundamentalister protesterade ilsket, men Romney behöll sitt lugn. Han nöjde sig med att säga att han för sin del anser att äktenskapet är en förening mellan man och kvinna, men också att han är emot civila partnerskap som i princip är detsamma som äktenskap.

Uppenbarligen har de republikanska partistrategerna bestämt att det gäller att ligga lågt. De kanske är oroliga för att hamna ”på fel sida om historien”.

Men i en  senare tv-intervju sade Romney, något förvånande: han accepterar att även icke-heterosexuella par ska få adoptera barn.

Det rör sig alltså även där.

Lagstiftningen ligger än så länge långt efter de mer toleranta rörelserna i opinionen (där en majoritet numera är för att tillåta gay-äktenskap).  Samkönade äktenskap är – beroende på hur man räknar – förbjudna i mellan 31 och 40 av USA:s 50 delstater. Senast i tisdags folkomröstade North Carolina med stor majoritet för förbud.

Parallellen med en annan medborgarrättsfråga – rassegregationen i södern – tränger sig på. För bara drygt fyra årtionden sedan var äktenskap över rasgränserna inte tillåtet överallt i USA. När Obama föddes 1961 – med en svart far och en vit mor – var det fortfarande ett brott för personer av olika ras att gifta sig med varandra i 16 amerikanska delstater.

Motståndarna hänvisade till bibeln och att Gud skapat olika raser för att de inte skulle blandas.

Först 1967 fastslog USA:s högsta domstol att detta förbud var författningsstridigt. Då blev Obamas pappas och mammas kärlek laglig över hela USA. I dag är det allt vanligare att folk av olika etnisk bakgrund och ras gifter sig.
Då krävdes ett HD-utslag för att bryta diskrimineringen. Många anser att det krävs även i detta fall, för att riva den sista stora barriären för icke-heteros. Delsstaterna kommer inte att göra det på egen hand.

Frågan är alltså hur länge det ska dröja innan samkönade äktenskap avkriminaliseras i USA – och bli lika okontroversiella som rasöverskridande äktenskap är numera.

WTC högst igen

Skrivet av Michael Winiarski 19:33, 30 april 2012 i kategori Allmänt

Varje gång jag besöker New York kastar jag ett öga mot nedre Manhattan för att se hur det går med bygget på Ground Zero. Det blir ett enda stiligt torn som ska ersätta tvillingskraporna som kollapsade efter terrordådet den 11 september 2001.

Några våningar högre har den nya skyskrapan blivit varje gång jag är i stan. Byggtakten har varit ungefär en våning i veckan.

Symboliskt nog ska höjden på det nya ”1 World Trade Center” till slut bli 1776 fot (efter årtalet för USA:s självständighetsförklaring), vilket motsvarar 541 meter. När det står klart år 2013, med 104 våningar, blir det USA:s högsta byggnad. Men bara om man räknar spiran ovanpå, annars kommer fortfarande Willis Tower i Chicago (före detta Sears Tower) att med sina 108 våningar att vara högst.

Men redan har tornet blivit det högsta i New York. Empire State Building, som tillfälligt återtog titeln 2001, är nu bara näst högst.

Även det är symboliskt, då det sammanfaller med ettårsdagen av att Usama bin Ladin – som låg bakom attacken mot USA – dödades av en amerikansk kommandostyrka i Pakistan.

Återstår att se hur mäktigt intrycket blir när tornet står klart. Perspektivet avgör. När jag kom farande från  New Jersey-sidan såg byggnaden dubbelt så hög ut som alla andra omgivande skyskrapor. Men från Brooklyn-hållet sticker den knappast upp ännu.

”Kriget mot kvinnorna” riskerar att slå tillbaka

Skrivet av Michael Winiarski 07:55, 13 april 2012 i kategori Allmänt, Barack Obama, Mitt Romney, Politik, Rick Santorum

Man vet att valkampanjen i USA har kommit igång på allvar när kombattanterna börjar överösa varandra med beskyllningar om att bedriva ”krig mot kvinnorna”.

Just kvinnofrågan brukar vara en paradgren för demokraterna, som nu har den superrike businessmannen Mitt Romney som ett sittande mål. Det var ännu enklare tidigare när Rick Santorum ännu fanns med i republikanernas nomineringsstrid. Santorums reaktionära uttalanden om att kvinnor inte bör yrkesarbeta och att preventivmedel är en dålig sak var som musik för den demokratiska valkampanjen.

De senaste veckorna har Obamas kampanj kunnat dra nytta av detta, och presidentens opinionsstöd bland kvinnliga väljare har dragit ifrån Romneys med tvåsiffriga tal, 54 mot 36 procent.

Men just då hände det som inte fick hända. Vapnet ”kriget mot kvinnorna” vreds, åtminstone tillfälligt, ur demokraternas händer. Det som inträffade var att den relativt okända demokratiska partistrategen Hilary Rosen gick till angrepp mot Mitt Romneys fru, Ann Romney. I direktsändning i CNN i onsdags kritiserade Rosen det faktum att den republikanske presidentkandidaten använde sin hustru som ”surrogat” och rådgivare i kvinnofrågor. Det bör han sluta med, menade Rosen, eftersom Ann Romney ”aldrig har jobbat en enda dag i sitt liv”.

Vad hon förmodligen menade var att fru Romney inte hade behövt förvärvsarbeta utanför hemmet, eftersom hon hör till den privilegierade finanseliten. Men det var inte det hon sade.

Hennes uttalande var inte bara fel i sak; att sköta ett hem och uppfostra fem pojkar är ett hårt arbete hur man än resonerar. Dessutom säger man bara inte så i Amerika. Att kritisera en ”stay-at-home-mom” – hemmafrun är helig – gränsar till politiskt självmord. Dessutom är Ann Romney allmänt omtyckt och respekterad; hon är inte bara fembarnsmor utan har haft bröstcancer och kämpat med en svår form av MS.

Det väntade ramaskriet kom omedelbart, kabel-tv babblade inte om annat det närmaste dygnet. Demokratiska fixare och Obama-kampanjmakare skyndade desperat för att reparera skadan.

Under tiden twittrade Ann Romney ett svar till Hilary Rosen: Jag valde att stanna hemma och fostra fem pojkar, och tro mig, det var hårt arbete:”

Rikets första dam Michelle Obama twittrade sitt avståndstagande: ”Varje mor arbetar hårt, och varje kvinna förtjänar att bli respekterad”.

När även självaste presidenten Barack Obama tog till orda förstod alla hur potentiellt förödande Rosens uttalande kunde vara för demokraterna. Obama försvarade Ann Romney, och sade att det inte finns något ”tuffare jobb än att vara mamma”.

Och den tidigare obskyra men nu plötsligt kända partistrategen Rosen kröp naturligtvis till korset: ”Som mamma vet jag att barnuppfostran är det hårdaste jobb som finns. Jag ber Ann Romney om ursäkt”.

Demokraterna lär knappast be om hennes tjänster under den närmaste tiden.

10 tidigare inlägg