Därför tycker Marissa Mayer att Tumblr är värt en miljard dollar

Skrivet av Martin Gelin 07:39, 20 maj 2013 i kategori Medier, Teknik

Det blev under helgen klart att Yahoo köper Tumblr, för en dryg miljard dollar.
Rapporterna om detta präglades inledningsvis av viss förvirring. Varför gör de på detta viset?
Det kan förklaras med att de som använder Yahoo tenderar att vara en bra bit över 40, de som använder Tumblr främst är under 25, och de som försöker skriva analyserna om detta är – som jag själv – mellan 25 och 40.
De som använder både Yahoo och Tumblr är med andra ord ganska få.
Och det är förstås just det som är poängen.
Yahoo vill nå de som är yngre än Yahoos nuvarande användare, som främst är äldre och bosatta på landsbygden, i mellanvästern eller Södern, medan Tumblr-användarna är unga, ofta bosatta i storstäder vid kusterna.

Det verkar vara en generell ambition för Mayer i sitt nya jobb; det var delvis därför hon i vintras betalade 30 miljoner dollar för att köpa 17-årige Nick D’Aloisios nyhetsapp Summly.

Att Tumblr skulle vara värt en miljard dollar måste även vara en svår nyhet att förstå i Sverige, där Tumblr har få användare.
I USA är Tumblr däremot mer populärt än Facebook bland ungdomar.

Det finns dock tecken på att det är en avtagande trend.
Enligt nya mätningar håller amerikanska ungdomar inte bara på att överge Facebook, utan alla sociala nätverkstjänster.
I stället ägnar man mer tid åt ephemeral media, som framför allt Snapchat, och andra tjänster där det du producerar försvinner lika snabbt som det skapades, utan att lämna efter sig ett uppenbart spår för evigheten.

Kanske kan Yahoos försök att nå unga framstå aningen desperat. Tumblrs trafik är onekligen imponerande, men väldigt mycket av det är spam och porr.
De generösa riktlinjerna för användare och den allmäna stökigheten som gjort Tumblr populärt kan förstås ersättas av en mer kontrollerad miljö när det får en större ägare som måste oroa sig mer för generell anständighet.

På twitter i dag var det i alla fall gott om folk som förklarade att de är för gamla för Tumblr:

Expert på USA:s viktigaste konservativa tankesmedja använder IQ som argument mot invandring

Skrivet av Martin Gelin 00:02, 9 maj 2013 i kategori Främlingsfientlighet, Invandring, Marco Rubio, Republikanerna


Jim DeMint, Robert Rector och Jason Richwine presenterar argument mot invandringsreformen på Heritage Foundation i Washington.

När det blev klart att den radikala Tea Party-republikanen Jim DeMint skulle ta över en av Washingtons mest anrika och inflytelserika konservativa tankesmedjor, Heritage Foundation, skrev jag här att det sannolikt kommer att innebära en populistisk högersväng för Heritage (jag skriver även mer utförligt om det i efterordet i pocketutgåvan av min bok om republikanerna).

Det visade sig stämma. Det första markanta Jim DeMint gjort med Heritage är att släppa en rapport som hävdar att den invandringsreform som nu diskuteras i kongressen kommer att kosta 6 300 miljarder dollar, en hittepåsiffra som genererat en rejäl backlash från Washingtons andra, något sakligare högertankesmedjor, som AEI och Cato Institute, såväl som republikanske senatorn Marco Rubio, partiets främsta röst i den pågående invandringsdebatten.

Rapporten är skriven av två av de mest reaktionära ideologerna i USA: Robert Rector, som annars är mest upptagen med att resa runt och föreläsa om att svarta kvinnors promiskuösa livsstil är den huvudsakliga förklaringen till fattigdom och andra samhällsproblem i USA, samt Jason Richwine, en man som i sin doktorsavhandling hävdade att Hispanics, latinamerikaner, i USA, har lägre IQ än vita amerikaner, och att de därmed tenderar att vara benägna till ”underklassbeteende”:

”The statistical construct known as IQ can reliably estimate general mental ability, or intelligence. The average IQ of immigrants in the United States is substantially lower than that of the white native population, and the difference is likely to persist over several generations. The consequences are a lack of socioeconomic assimilation among low-IQ immigrant groups, more underclass behavior, less social trust, and an increase in the proportion of unskilled workers in the American labor market.”

Republikanernas ivriga försök att bli mer omtyckta av etniska minoriteter i USA lär inte underlättas av detta.

National Reviews Reihan Salam gör ett tappert försök att nyansera diskussionen från konservativt håll.

Mediehanteringen av den ”saudiske mannen” i Boston visar hur etnisk diskriminering fungerar i verkligheten

Skrivet av Martin Gelin 07:18, 19 april 2013 i kategori Boston, Terrorism

Strax efter bombdådet i Boston i måndags kunde man läsa i en rubrik högst upp på New York Posts hemsida att en ”saudisk man” var misstänkt för att ligga bakom dådet.

Jag reagerade på den rubriken, eftersom inga andra nyhetsmedier rapporterade detta. Myndigheter sade dessutom att man inte hade någon misstänkt.
Bakgrunden visade sig vara följande. Direkt efter explosionerna sågs en 20-årig man springa bort från området där explosionerna ägt rum. Det var förstås väldigt många som sprang därifrån – med undantag för läkare, poliser, fotogtrafer, journalister och en och annan god samarit så var instinkten för de flesta att springa därifrån så snabbt de kunde. Men den 20-åriga mannen kom inte så långt. Han blev nämligen prompt tacklad ner på marken av några andra besökare, som tyckte att han såg ”misstänksam” ut, på grund av hans utseende.

Det visade sig att snart att denna 20-årige saudiske man var helt oskydlig.
Han hade skadats allvarligt av bombexplosionen och sprang därifrån, lika chockad och traumatiserad som alla andra. Det är svårt att ens föreställa sig hur det måste kännas att, när man flyr för sitt liv, bli nedtacklad av någon som tror att man är en terrorist.
Därefter fick han tillbringa de följande två dygnen med att utpekas som den ansvarige för det fruktansvärda bombdådet, medan hans roommate trakasserades av journalister, som ville veta om rumskamraten visat några tecken på att bete sig som en terrorist.

Amy Davidson skriver om detta i New Yorker:
”What made them suspect him? He was running—so was everyone. The police reportedly thought he smelled like explosives; his wounds might have suggested why. He said something about thinking there would be a second bomb—as there was, and often is, to target responders. If that was the reason he gave for running, it was a sensible one. He asked if anyone was dead—a question people were screaming. And he was from Saudi Arabia, which is around where the logic stops. Was it just the way he looked, or did he, in the chaos, maybe call for God with a name that someone found strange?”

New York Post lät rubriken ligga kvar högst upp på deras förstasida i mer än ett dygn. Även Fox News fortsatte rapportera om den saudiske mannen och många av programledarna önskade öppet och envist att han skulle vara den skyldige:

“There must be enough evidence to keep him there,” Andrew Napolitano said on “Fox and Friends”—“there” being the hospital. “They must be learning information which is of a suspicious nature,” Steve Doocy interjected. “If he was clearly innocent, would they have been able to search his house?” Napolitano thought that a judge would take any reason at a moment like this, but there had to be “something”—maybe he appeared “deceitful.”

Varken New York Post eller Fox News bad om ursäkt för sina misstag, utan i ställt fortsatte man, i onsdags och torsdags, att spekulera och peka ut andra oskyldiga, som de tyckte såg lite sådär arabiska ut – utan minsta hänsyn till hur sådana anklagleser skulle påverka dessa människor.

Att detta är oseriösa medier som för länge sedan övergivit sitt journalistiska uppdrag är förstås inga nyheter för någon som bor i USA, men det som gör just denna situation intressant är att de belyser, på ett ovanligt tydligt sätt, hur etnisk diskriminering fungerar.

I Sverige har det precis förts en debatt om detta.
Jonas Hassen Khemiri skrev utförligt om hur det är att bli utsatt för vardaglig diskriminering på grund av sin hudfärg. Vissa debattörer tyckte att Jonas verkade överdriva och påstod att det inte finns något allvarligt problem med strukturell diskriminering, utan att det handlar om en rad enstaka fall – folk som kanske haft en dålig dag; ”Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla” som Jasenko Selimovic uttryckte det.

I USA talar statistiken sitt tydliga språk. I New York ägnar sig polisen, sedan några år tillbaka, åt en operation som kallas ”Stop and frisk”, där man stannar och kroppsvisiterar vem som helst som man bedömer som potentiellt brottsmisstänkt. 87 procent av de som polisen stoppar är svarta eller latinamerikaner. 89 procent av dem är oskyldiga.

Men det är sällsynt att se så tydligt som denna vecka exakt hur etnisk diskriminering fungerar i verkligheten.

På CNN stod Wolf Blitzer i torsdags, efter att man felaktigt rapporterat om att polisen hittat en ny misstänkt, och frågade, lätt flåsade:
”Vet vi något om hudfärgen på den misstänkte?”

Anledningen till att man hetsar så om detta är att man vet att förövaren/förövarnas hudfärg och etniska ursprung kommer att få olika politiska konsekvenser. Om det skulle visat sig att det var en saudisk islamist så skulle USA:s militära hökar se det som en ursäkt att stoppa den nedtrappning av hela krigsmaskineriet för terrorismbekämpning som byggdes upp efter 2001. Flera republikanska politiker uttryckte även en omedelbar entusiasm över att den saudiska mannen skulle innebära att man nu kan sätta stopp för Obama och demokraternas försök att genomföra en reform av invandringspolitiken, som skulle ge en väg till medborgarskap för upp till 11 miljoner papperslösa i USA.

Om det däremot skulle visa sig att det var en vit högerextremist som låg bakom dådet skulle de politiska konsekvenserna inte bli lika omfattande. Det blir de aldrig. Få amerikaner utanför Oklahoma minns ens datumet då Timothy McVeigh dödade 168 människor i Oklahoma City, 1995. Sådana dåd avfärdas alltid som resultatet av mentalt störda enstöringar som påstås sakna kopplingar till andra grupper.

Det är svårt att föreställa sig en mer skadlig form av nyhetsjournalistik än den som New York Post och Fox News har ägnat sig åt den här veckan. Det är också svårt att föreställa sig ett tydligare bevis för hur etnisk diskriminering faktiskt ser ut, när alla skynken dragits bort.

•••

En av de felaktigt utpekade männen, 17-årige Salah Eddin Barhoum, berättar för CBS att han inte längre vågar lämna sin lägenhet:

”A teenager said he is scared to go outside after he was portrayed on the Internet and on the front page of the New York Post as connected to the Boston Marathon bombings.

Photos of Salah Eddin Barhoum, 17, and friend Yassine Zaime were posted on websites whose users have been scouring marathon finish line photos for suspects. The two were also on the Post’s front Thursday with the headline: ”Bag men: Feds seek these two pictured at Boston Marathon.”

The Post reported later Thursday that the men weren’t considered suspects, and the FBI has since identified two other men as suspects in the bombings Monday that killed three and injured more than 180.

He was so fearful on Thursday that he ran back to the high school after a track meet when he saw a man in a car staring at him, talking into a phone, he said.

Barhoum added he received more than 200 messages online Wednesday, with one commenter from Oregon asking: ”How could you do that? Did you even think about the consequences?”

Amerikanska reaktioner på tioårsdagen av Irak-kriget

Skrivet av Martin Gelin 01:35, 20 mars 2013 i kategori George W Bush, Irak, Terrorism, Utrikespolitik


Chicago Sun-Times den 20 mars 2003.

Den här veckan har det gått tio år sedan Irak-kriget påbörjades.
Donald Rumsfeld tyckte att det var ett bra tillfälle att förklara hur stolt han var över sin roll i detta krig:

I ett inslag om tioårsdagen i P1:s Studio Ett uttrycker Sten Sjöström ganska tydligt vad som var problemet med Bush-administrationens argument för invasionen:
”Problemet var bara att allt var fel. Uppgifterna [om massförstörelsevapen] kom från en uppgiftslämnare som hittat på allting. Överhuvudtaget hade Irak vid det här tillfället inga massförstörelsevapen av något slag. Det fanns inte heller någon koppling mellan Irak och elfte september”.
Han har intervjuat Colin Powells tidigare stabschef om kriget, som ångrar allt och beskriver Dick Cheney som den huvudansvarige för lögnerna som banade väg för kriget.

Det är idag svårt att minnas hur marginaliserade de röster som kritiserde invasionen var i USA.
John Judis berättar i liberala New Republic (där redaktionen mestadels var för en invasion) hur det var att opponera sig mot kriget 2003 och mötas av mästrande kollegor:
”Christopher Hitchens, who was then writing for Slate, and Jeffrey Goldberg, who was then writing for The New Yorker—generously offered to school me on the errors of my way.”

Jonathan Chait försöker förklara varför han var för en invasion då och varför han ångrar det i dag.

I The American Conservative – en konservativ tidskrift som konsekvent förespråkar en mer återhållsam utrikespolitik – publiceras en lång essä om hur Irak-kriget har gjort för republikanernas utrikespolitiska anseende vad Vietnam gjorde för demokraterna:

”The root of the GOP’s problem now is the same as that of the Democrats in 1969: the party’s reputation has been ruined by a botched, unnecessary war—Vietnam in the case of the Democrats, Iraq for the GOP. This may sound implausible: every political scientist knows that Americans don’t care about foreign policy; certainly they don’t vote based on it. But foreign policy is not just about foreign policy: it’s also about culture.”

En uppenbar konsekvens av detta är att unga amerikaner i dag är mer krigströtta än någon generation sedan man började göra mätningar på sådant.

Det kan bana väg för en ny, mindre hökaktig riktinig hos republikanerna, i dag represenetrad av framför allt Rand Paul, även om partietablissemanget, och tongivande senatorer som John McCain och Lindsay Graham, inte alls är intresserade av en sådan utveckling.
Jeb Bush, som jag skrev om tidigare i veckan, hör förstås också till den falang av partiet som vill se en fortsatt muskulös utrikespolitik.

Liberala MSNBC har i dag nämnt Irak tre gånger oftare än konservativa Fox News:

Det ideologiska undantaget Jeb Bush

Skrivet av Martin Gelin 22:54, 17 mars 2013 i kategori Allmänt


Jeb Bush signerar sin bok om invandringspolitik till tre collegestudenter på CPAC.

Det var lätt att se symboliken i att årets upplaga av CPAC – den största årliga konferensen för USA:s konservativa rörelse – ägde rum i en isolerad, liten inglasad ministad en timme utanför Washington DC.
Många av dessa republikaner är fortfarande inte riktigt redo att konfrontera verkligheten att man nu förlorat två presidentval till Barack Obama.

American Conservative Union, som arrangerar CPAC, är i princip identiskt med det som kallas ”den konservativa rörelsen” i USA, men den ska inte förväxlas med det republikanska partiet.
Det här är den ideologiskt dogmatiska falangen av partiet, som ofta står en bit bort från etablissemanget. Det är de mest konservativa republikanerna, helt enkelt.
Man firade 40-årsjubilieum i år och det var slående hur lite som förändrats på dessa 40 år. På den enorma backdropen till scenen syntes rörelsekonservatismens ledare, William F Buckley, Barry Goldwater, Phyllis Schlafly, Ronald Reagan.
Unga studenter gick runt med Goldwater-knappar på kavajerna och Schlafly upprepade sitt Goldwater-motto att republikanerna måste vara ”a choice, not an echo”, det vill säga ett tydligt alternativ till demokraterna.
De envisa försöken att nå ut till nya väljaregrupper, i synnerhet etniska minoriteter, gick det sådär med.

Jag har skrivit mycket om CPAC genom åren och brukar ofta vara mån om att skildra hur spretig och brokig den här samlingen av konservativa aktivister är, men samtidigt hålls alla dessa grupper, oavsett om det är NRA-aktivister, studentlibertarianer med I [hjärta] Hayek-tshirtar, skattesänkningslobbyister eller Tea Party-grupper som bilat in från South Carolina, ihop av det budskap som ideologen Grover Norquist brukar sammanfatta som ”Leave us alone”.
Staten är alltid problemet.

Sakpolitiskt förblev Paul Ryans budgetförslag ett slags roder i debatten. Det är en lite besynnerlig strategi att tro att man kommer att attrahera nya väljargrupper genom att behålla inte bara sakpolitiken som förlorade valet 2012, utan även låta den presenteras av samma person.

Jag frågade ett femtiotal personer varför Mitt Romney förlorade valet och det var bara två, tre av dem som överhuvudtaget nämnde något sakpolitiskt. Alla andra nämnde ytliga saker, som att kampanjen var inkompetent, att Romney var otillräckligt karismatisk som kandidat, att media var orättvisa, eller att man ligger efter Obama när det gäller teknikflugor som microtargeting och datahantering.

Gemensamt för i princip alla jag talade med, och alla som talade på de olika scenerna, var övertygelsen om att man behöver en mer helhjärtat konservativ kandidat i nästa val, någon som verkligen kan ifrågasätta statens roll i dagens USA – trots att opinionsmätningar visar att det var just det som gjorde att i synnerhet etniska minoriteter inte röstade på Romney.

Jag träffade Grover Norquist och frågade honom vad han tyckte om att strateger som Frank Luntz, Stuart Stevens (Rommeys kampanjchef) och Karl Rove sagt att partiet måste tona ner sin retorik om att massivt krympa statsapparaten om de ska kunna attrahera nya väljargrupper. Grover tyckte, inte helt otippat, att de hade fel.
- De har just fört en kampanj som de förlorat. Då måste de förstås skylla på politikens innehåll, för annars skulle det se ut som att de hade sig själva att skylla.

Men man kan ju förstås säga exakt samma sak om ideologer som Grover Norquist: det är väldigt bekvämt för dem att skylla på kampanjen, eftersom han då slipper erkänna att en majoritet av väljarna inte delar hans ideologi.

Det fanns ett tydligt undantag till den här antistatliga tendensen på CPAC: Jeb Bush.
Han signerade sin nya bok om invandringspolitiken och höll ett tal på en galamiddag, där han tydligt förespråkade en rörelse mot mitten för partiet: ”Vi behöver bli ett mer inkluderande och accepterande parti”, sade han och viftade bort teorierna att det räcker med att ha smartare kampanjstateger för att vinna val.
Jeb Bush represeneterar förstås den falang av big government-republikaner som är kryptonit för de rörelsekonservativa på CPAC. Han är inte nödvändigtvis en moderat republikan av klassiskt snitt, större delen av hans tal bestod av inte särskilt kotroversiella hyllningar av Reagan, oljeindustrin och en mer ”patriotisk” utrikespolitik, men han talade också om vikten av gemensamma investeringar i utbildningssystemet – länge en hjärtefråga även för hans bror.

Michael Gerson, en nära medarbetare till W Bush när han var president, är den som mest konsekvent för den här linjen i partiets debatt, som i helgens krönika i Washington Post:

”Part of the problem is that conservatives tend to view civil society as an alternative to government and the role of government as uniformly negative in displacing families and communities. But government — through the tax code, vouchers and grants — can also strengthen families and communities. And even when government has helped weaken and displace civil society, the retreat of the state does not automatically result in the reconstitution of families and communities.
A smaller government requires a bigger society. But a smaller government does not automatically result in a bigger society. This points to a catalytic role for government — the active empowerment of individuals, families, charities and communities.”

Gerson var förstås inte inbjuden till CPAC – inte heller andra republikaner med relativ crossover-appeal, som Chris Christie och Susana Martinez.

Det andra undantaget på CPAC är förstås den stora mängd unga libertarianer som vill att partiet helt ska överge den muskulösa utrikespolitiken och de värdekonservativa frågorna.
Många av dem omfamnar nu Rand Paul (som dock, likt sin far, vill förbjuda abort).
Jag har en text om dessa unga republikaner i DN senare i veckan.

•••

Michael Winiarskis rapport från CPAC finns här. (DN Plus)
Jag skrev även en rapport från evenemanget i Sydsvenskan.

David Weigel stod i vanlig ordning för de bästa rapporterna från CPAC i amerikansk media.

Två små överraskningar i Obamas tal till nationen

Skrivet av Martin Gelin 05:17, 13 februari 2013 i kategori Obama, Republikanerna, State of the union, Valet 2012, Vapenlagar

”This was the liberal Obama again” skrev New York Times Nicholas Kristof strax efter Obamas femte State of the Union ikväll.

Utöver allt det förväntade som Obama nämnde i talet – jobbskapande, invandringsreform, försiktiga löften om klimatpolitiska reformer – var det två saker som överraskade mig:

1. Vapenlagarna. Jag är faktiskt förvånad över hur helhjärtat Obama går in för denna fråga, som är riskabel politiskt. Han valde att låta hela talet kulminera med ett principfast argument för de sju punkter han föreslagit för att ändra på vapenlagarna i USA. Det var också talets känslomässiga höjdpunkt:

(Om klippet ovan inte fungerar går det att se här eller här).

2. Röstlagarna. Obama valde att avsluta talet med att berätta om en 102-åring väljare i Florida som tvingades vänta i sex timmar för att få rösta i november.
En färsk rapport visade att svarta och latinamerikanska väljare i snitt tvingades vänta nästan dubbelt så länge som vita väljare i valet 2012.
Det är resultatet av röstlagar som gör det svårare att rösta i framför allt fattiga områden i USA, vilket delvis är resultatet av en medveten offensiv från konservativa grupper för att förändra det amerikanska röstsystemet.
Jag har skrivit mycket om det här tidigare, bland annat på valdagen i november.
Det förblir en djupt polariserande fråga och det var talande att få republikaner reste sig för att applådera Obama när han talade om detta.

•••
Marco Rubio höll svarstalet från republikanerna.

Därför har den svenska hyllningskören fel om Zero Dark Thirty

Skrivet av Martin Gelin 23:23, 6 februari 2013 i kategori George W Bush, Obama, Terrorism, Tortyr, Utrikespolitik, bin Ladin

(En kortare version av denna text publicerades i DN den 7 februari).

En svensk hyllningskör har stämt upp bakom Kathryn Bigelows film ”Zero Dark Thirty”, som jag kritiserade i DN (28/1).
Jan Gradvall kallar filmen ”briljant” (DI Weekend, 25/1) och tycker att det är irrelevant att prata om huruvida den överdriver tortyrens roll i jakten på bin Ladin, eftersom det ”bara är en film”.
Men hela filmens PR-kampanj handlade om att utstråla journalistisk autenticitet (”Exklusiva CIA-källor! År av research!”) och Gradvall tycker också att filmen är bra just eftersom den är verklighetstrogen. I filmens försvar skriver han: ”Ingenstans i filmen påstås det att tortyr var huvudanledningen till att bin Laden kunde spåras.”
Men det är precis vad filmen påstår, gång på gång. Den långa, inledande tortyrscenen genererar till slut den information som leder till bin Ladins kurir i Abbottabad.
Man kan inte dels hylla filmen för att den skildrar något verkligt och sedan vifta bort all kritik av felaktigheter i berättelsen med att det ”inte är en dokumentär”.

Gradvall gör det lite enkelt för sig genom att bara citera de kritiker som är lättast att avfärda, eftersom de missuppfattat filmen som en ”hyllning till tortyr”, vilket den inte är. Bara en sadist kan se filmen och tycka att tortyrscenerna ser behagliga ut. Misstaget som Bigelow gör är i stället att framställa det som att det var just dessa förhör som genererade informationen som ledde till bin Ladin, vilket det saknas bevis för.
Det är oväsentligt för de flesta av oss som diskuterar filmen, eftersom själva premissen för vår diskussion är att tortyr, alltid, är fel, men för den bredare publiken är det väsentligt om tortyr ”fungerar” eller inte. Det enda argument tortyrförespråkarna har är att tortyr ”fungerar” och de anser sig nu ha bevis för det i ”Zero Dark Thirty”, i och med att filmen så framgångsrikt marknadsfört sig med en aura av journalistisk autenticitet.

Det är också därför filmen kritiseras av många av de amerikanska journalister som är mest insatta i de här frågorna. Det är alltså ingen enfaldig ”debattvänster” som kritiserar filmen, vilket Gradvall påstår, utan snarare är det just de journalister som mest initierat och outtröttligt kritiserat och granskat USA:s tortyr i tio år: Jane Mayer, Mark Danner, Glenn Greenwald, Steve Coll.
De gör samma argument som jag gör: det råder inget tvivel om att Bigelow är emot tortyr, men hon har ändå gjort en film som riskerar att användas som argument av tortyrförespråkare.
”Problemet är inte att filmen skildrar denna krångliga berättelse, utan att den förvränger berättelsen”, som Jane Mayer skriver.

I Sverige tror jag att motståndet mot tortyr är så starkt att det liksom blir självklart att ingen som ser filmen kan se den som ett försvar av tortyr. I USA tycker däremot nästan hälften av befolkningen att tortyr kan vara acceptabelt i extrema situationer, och därmed får filmen en annan innebörd här.

I Sydsvenskan (3/2) skriver Thomas Engström att filmen är ”den bästa thrillern genom tiderna” och väljer också att rycka på axlarna åt diskussionen om att Bigelow överdrivit tortyrens roll. ”Kanske, kanske inte”, skriver Engström, som om det vore en helt öppen fråga.
Men filmen ger tortyren en mer central roll i jakten på bin Ladin än vad ens de största tortyrentusiastisterna i CIA eller Dick Cheneys gamla stab har påstått.
Engström hyllar sedan filmen för att den visar ”hämndens sugande meningslöshet”. Men jakten på bin Ladin var inte meningslös och det är inte heller så det skildras i filmen. Bigelow visar tydligt konsekvenserna av Al Qaidas attacker, i New York, i London, i Islamabad.
Det är just för att jakten på bin Ladin framställs som meningsfull som det blir så problematiskt att tortyren också framställs som den enda förhörsmetod som banade vägen till Abbottabad.

Johan Wirfält skriver till sist i Expressen att debatten om filmen hamnat snett, i och med att den fokuserar på huruvida tortyr är effektivt, snarare än att tortyr är moraliskt förkastligt. Men alla vi som diskuterar det här är ju helt överens om att tortyr, undantagslöst, är fel.
Anledningen att diskutera filmens skildring av tortyrens ”effektivitet” är att det är det enda argument som tortyrförespråkarna har. Det är ett felaktigt argument, som de nu anser sig ha fått förnyat mandat att använda.

Så varför skulle Bigelow, känd pacifist, sannolikt tortyrmotståndare, vilja överdriva tortyrens roll?
Just för att hon hatar tortyr. Om Bigelow, och manusförfattaren Mark Boal, skulle ha nöjt sig med de överväldigande bevisen för att tortyr hade en oväsentlig roll i jakten på bin Ladin, så skulle det ha blivit absurt att låta filmen innehålla så många tortyrscener. Genom att överdriva tortyrens roll i jakten får hon en chans att belysa den och kritisera den. Det är en hedervärd ambition, som tyvärr inte får önskvärda resultat.

Nästan hälften av USA:s befolkning tycker att tortyr är acceptabelt, i extrema situationer. Enligt en studie av Stanford University har Hollywood bidragit till att öka det antalet, i och med att filmer och TV-serier bibehållit myten om att tortyr ”fungerar”.
När jag såg ”Zero Dark Thirty” blev jag orolig för att filmen skulle öka det antalet. Det mesta tyder tyvärr på det.

Man kan strö suplerlativ och glittrande priser över Bigelows goda intentioner, men detta är vad filmen faktiskt har åstadkommit i USA: ett markant skifte i det offentliga samtalet, till tortyrförespråkarnas fördel.
Under vintern har morgonsoffor och radiostudior åter fyllts av toryrförsvarare, som nu anser sig ha fått ny ammunition. Det talar för sig. Jag kan inte rycka på axlarna åt det.

Problemet med filmen är alltså inte att den ”hyllar tortyr”. Det är en banal kritik, eftersom filmen inte hyllar tortyr. Däremot förvränger den berättelsen om jakten på bin Ladin på ett sätt som gör det möjligt för den stora andel av amerikaner som försvarar tortyr att fortsätta försvara tortyr.

Här har jag samlat några andra skribenter som tycker att just detta är det problematiska med filmen:

Jane Mayer, New Yorker:
”What is so unsettling about “Zero Dark Thirty” is not that it tells this difficult history but, rather, that it distorts it. In addition to excising the moral debate that raged over the interrogation program during the Bush years, the film also seems to accept almost without question that the C.I.A.’s “enhanced interrogation techniques” played a key role in enabling the agency to identify the courier who unwittingly led them to bin Laden. But this claim has been debunked, repeatedly, by reliable sources with access to the facts. ”

Steve Coll, New York Review of Books:
”Even if torture worked, it could never be justified because it is immoral. Yet state-sanctioned, formally organized forms of torture recur even in developed democracies because some public leaders have been willing to attach their prestige to an argument that in circumstances of national emergency, torture may be necessary because it will extract timely intelligence relevant to public safety when more humane methods of interrogation will not.
There is no empirical evidence to support this argument. Among other things, no responsible social scientist would condone peer-reviewed experiments to compare torture’s results to those from less coercive questioning. Defenders of torture in the United States therefore argue by issuing a flawed syllogism: the CIA tortured al-Qaeda suspects; those suspects provided information that helped to protect the public; therefore, torture was justified and even essential. In his recent statement to agency employees about Zero Dark Thirty, acting CIA director Morrell gave this argument implicit support when he said that the ongoing debate over the CIA’s treatment of al-Qaeda suspects after 2002 “never will be definitively resolved.”
That is a timid tautology; it is also evidence of a much wider political failure. As with discourse about climate change policy, the persistence of on-the-one-hand, on-the-other forms of argument about the value of officially sanctioned torture represents a victory for those who would justify such abuse. Zero Dark Thirty has performed no public service by enlarging the acceptability of that form of debate.”

Dexter Filkins:
”Bigelow maintains that everything in the film is based on first-hand accounts, but the waterboarding scene, which is likely to stir up controversy, appears to have strayed from real life. According to several official sources, including Dianne Feinstein, the head of the Senate Intelligence Committee, the identity of bin Laden’s courier, whose trail led the C.I.A. to the hideout in Pakistan, was not discovered through waterboarding.”

Glenn Greenwalds kritik av filmen är också värd att läsa, även om han hör till dem som tycker att filmen ”glorifierar” tortyr, vilket jag alltså inte håller med om.

Till sist, ett klipp från det politiska debattprogrammet ”Morning Joe”, för att bevisa kärnan i min kritik: hur filmen har åstadkommit ett skifte i det offentliga samtalet, till tortyrförespråkarnas fördel. Den enda som har några invändningar mot tortyr i det här klippet är Time-journalisten Rana Foroohar, men hon får inte en chans att säga vad hon tycker eftersom Joe Scarborough och Jon Meacham (som knappast ser sig själva som några dogmatiska hökar, utan som moderata ideologer, förankrade i den pragmatiska mittfåran) är så övertygade om att tortyr är toppen:
Detta är alltså MSNBC. Gissa hur debatten har låtit på Fox News och talk radio.

(Om ni inte kan se det inbäddade klippet finns det sammanfattat här).

•••

Om man verkligen vill se ett mästerverk om krig och tortyr och vad det gör med människor, se Gillo Pontecorvos ”Battle of Algiers”, från 1966, som finns i sin helhet på YouTube. I Criterion-utgåvan av filmen finns det dessutom en omfattande intervju med Richard Clarke, där han noggrant förklarar allt som är fel med tortyr.

40 år efter Roe v. Wade

Skrivet av Martin Gelin 00:57, 27 januari 2013 i kategori Kristna högern, Obama, Politiska kampanjer, Republikanerna

Efter Obamas installationsceremoni hände något intressant i Washington DC. De hundratusentals demokrater som rest dit från hela USA för att hylla Obama lämnade stan och ersattes av ett par tusen personer från den andra sidan av det politiska spektrumet: den kristna högern.
Den här veckan var det nämligen 40 år sedan högsta domstolen klubbade igenom Roe v. Wade, som i princip legaliserade abort i USA. Varje år i slutet av januari har abortmotståndare samlats i USA för att protestera mot detta och i år var uppslutningen ovanligt stor, dels på grund av 40-årsdagen, dels på grund av att Obamas valseger i vanlig ordning mobiliserat de mest konservativa organisationerna i landet (även under installationsceremonin skapades en liten nyhet då en abortmotståndare klättrade upp i ett träd vid ceremonin i kapitoleum och vrålade i protest mot Obama).

Själv reste jag två timmar söder om DC och hamnade i Charlottesville, en av de charmigaste småstäderna i USA. Staden är hemvist för University of Virginia och har en ovanligt hög koncentration av författare och akademiker – det är själva sinnebilden för en idyllisk universitetsstad i USA. Det är en liberal stad i en konservativ region, men det finns bara en klinik som utför aborter.
Den riskerar nu att stänga, eftersom Virginias republikanske guvernör Bob McDonnell infört en rad nya regleringar som kan göra kliniken bankrutt.

McDonnell är en republikan som påminner om att Virgnia ligger i den amerikanska Södern, något som annars kan vara lätt att glömma i städer som Charlottesville, eller förorterna utanför DC.
Han utbildade sig på Pat Robertsons universitet och är en av de mest värdekonservativa guvernörerna i USA.
Hans dilemma är att Virginia samtidigt är på väg att bli allt mer liberalt. Obama har vunnit delstaten i båda presidentvalen. Så hur hanterar McDonell sin värdekonservatism (han har sagt sig vara ”hundra procent pro-life”) i en delstat som blir allt mindre värdekonservativ? Han kan inte bannlysa abort, utan får i stället göra den här typen av mindre åtgärder för att försöka minska tillgången till dessa kliniker.

Det är en slug strategi, som påminner om hur oerhört framgångsrika republikanerna varit med liknande initiativ nationellt.
Inför 40-årsdagen av Roe v. Wade skrev Time Magazine ett uppmärksammat reportage där man hävdade att alla förändringar i abortlagar som har skett sedan dess, 1973, har gått åt det andra hållet: man inskränker rättigheterna.

I amerikanska politiska slag i modern tid vinner nästan alltid den sida som talar om ”rättigheter”. Oavsett om det gäller HBT-rättigheter, eller rätten att bära vapen. I kriget om abort har det förstås varit demokrater och liberaler som pratat om kvinnors rättigheter, men högern har kunnat vinna debatten genom att i stället prata om ”det ofödda barnets rättigheter”.

Beväpnade med denna retorik har de konservativa varit extremt effektiva i försöken att begränsa tillgången till abortkliniker på delstatsnivå.

Business Week har en smart illustration som visar hur kraftigt tillgången till abortkliniker har inskränkts under bara de senaste två åren.

Kate Sheppard rapporterar i Mother Jones från Mississippi, där det brukade finnas 14 abortkliniker, men nu återstar bara en.

Jane Kramer skriver i New Yorker om fighten för Roe v. Wade.

Jill Lepore skrev häromåret om Planned Parenthood, organisationen som blivit den huvudsakliga måltavlan för den kristna högerns attacker.

Det jag såg på Obamas installationsceremoni

Skrivet av Martin Gelin 05:48, 22 januari 2013 i kategori Demokraterna, Obama, Ronald Reagan, Valet 2012

Jag har tillbringat de senaste dygnen i Washington DC, pratandes med några av de hundratusentals Obama-supportrar som rest hit från USA:s alla hörn för att besöka installationsceremonin för Barack H. Obama, som han numera kallar sig.

Det låg ett molntäcke över Washington DC under ceremonin, inte grått, men disigt mjölkvitt. Solen såg ut att liksom anstränga sig för att tränga igenom:

Så var det också med orden som kom från Obama och demokratiska senatorn Charles Schumer, som ledde ceremonin.
Paraplybudskapet för ceremonin var ”Tro på USA:s framtid” och det kändes nästan trotsigt optimistiskt.

Det ekade ofta av Lincoln, både retoriskt och symboliskt och rent bokstavligt, då det var 150 år sedan inbördeskrigets blodigaste slag, i Gettysburg, och 150 år sedan Lincoln insisterade på att slutföra kapitoleumbyggnaden som reste sig bakom Obamas talarpodie, som en symbol för USA:s enighet. Obamas röst ekade ut över The Mall, ända bort till Lincolns marmorstaty, ett par kilometer västerut. Hela denna sträcka fylldes av ett hav av Obama-supportrar: vita, svarta, latinamerikanska och asiatiska ansikten.

Obamas installationstal signalerade att han återkommer till två idéer som börjar framstå som allt mer centrala i hans syn på vad han bör åstadkomma som president:

1. Staten är okej. Staten är inte lösningen på alla problem, men staten är inte heller alltid problemet, vilket Reagan påstod i sitt berömda installationstal 1981 (ett uttalande som likt många andra av Reagans mest kända citat ofta tas ur sitt sammanhang).
Obama och demokraterna i kongressen säger: USA behöver inte drastiskt krympa statsapparaten enligt Grover Norquists eller Paul Ryans visioner, utan snarare behöver man en mer effektiv statsapparat; detta bör inte vara en polariserande fråga. Michael Gerson, som formulerade mycket av substansen i George W Bushs paraplybduskap compassionate conservatism, beskrev nyligen hur republikaner, och mer specifikt Mitch Daniels, traditionellt har omfamnat den idén. EJ Dionne Jr skrev utförligt om det i sin läsvärda bok om USA:s politiska polarisering.

2. Den progressiva utvecklingen mot jämlikhet och expanderade rättigheter för alla grupper och minoriteter går inte att stoppa, om dessa grupper bara kan samarbeta och kämpa för att uppnå dessa mål.
Obamas sammanfattar det man skulle kunna kalla den progressiva berättelsen i USA med tre geografiska hållpunkter: ”From Seneca Falls to Selma to Stonewall”. Han syftar på kampen för kvinnors rösträtt, den svarta medborgarrättsrörelsen och gay rights-rörelsen.
Det är en fras han använt många gånger tidigare, på tal inför sina kärnväljare i olika sammanhang; på galamiddagar för gay rights-grupper, fackförbund, latinamerikanska aktivister.
Men nu sade han det inför hela det amerikanska folket. Det var första gången en president nämnde gay rights i ett installationstal.
Som varudeklaration för Obamas andra mandatperiod var det också ett sällsynt ideologiskt uttalande, i synnerhet då det ackompanjerades av ett tydligt krav på en ny klimatpolitik och en mer subtil vädjan om nya vapenlagar.
De drygt två månader som har gått sedan valet har erbjudit en rad små och stora signaler som tyder på en tuffare, mer ideologisk, mindre återhållsam Obama.
Detta tal bekräftade det.

Strax efter installationsceremonin skrev republikanen Matthew Continetti, lätt oroat, att Obama-revolutionen kan bli lika omfattande som Reagan-revolutionen:

”What I do not doubt is that the generation of conservatives and Republicans who return one day to power will be forced to reckon with the consequences of the Obama revolution, just as a generation of defeated liberals were forced to confront and in some cases accept the revolution of Ronald Reagan.”

David Remnick:

”This was Barack Obama without apology—a liberal emboldened by political victory and a desire to enter the history books with a progressive agenda.”

•••

Jag skrev om filmen ”Lincoln” och vad den säger om amerikansk historia i DN förra veckan.
Charlie Cook skriver om det republikanska partiets demografiska utmaning de kommande decennierna.

Dags för ett nationalistiskt parti?

Skrivet av Martin Gelin 03:44, 7 januari 2013 i kategori Republikanerna

Den konservativa radioprataren Michael Savage, USA:s tredje mest populära radiopratare, förklarade i en intervju i dag att han tycker att det är dags för ett ”nationalistiskt parti” med en ”karismatisk ledare”, eftersom han ser dagens republikaner som sell-outs:

“We need a nationalist party in the United States of America.
You have the rudiments of a new party in this country called a Tea Party. They need to restructure their party. They need a charismatic leader, which they don’t have.
When you say Tea Party no one knows who the leader is because there is no leader. No man has stepped forward who can lead that party.”

Det har varit gott om ilskna röster bland den mest radikala högern i USA efter fiscal cliff-överenskommelsen i veckan. New York Times rapporterar om republikanernas jakt på en ny vision efter det som börjar ses som en misslyckad vinter.
Men Savage är, så vitt jag vet, den enda som påstått att dagens republikaner inte är tillräckligt ”nationalistiska”.

10 tidigare inlägg