”Ärligt talat är det väldigt, väldigt allvarligt. Det går inte att överdriva”, sade en anonym amerikansk diplomat till Reuters om följderna av ”cablegate”, Wikileaks läckta ambassadrapporter.
Nej sannolikt är det omöjligt att överdriva vikten av det som håller på att hända med hela begreppet information. Det är inte riktigt som i Ricky Gervais film ”The Invention of Lying”, där alla säger rakt ut vad de tänker. Men en och annan författare som filat på idén om vad som skulle hända i världen om plötsligt all hemlig diplomatkommunikation offentliggjordes sliter säkert sitt hår just nu.
Betydelsen av internet har ältats så länge att det en tid varit lätt att fastna i floskelfällan. Ändå har dess påverkan på samhället redan tidigare varit enorm. Förändringarna har dock kommit stegvis och inte alltid på ett uppenbart sätt. Det historiska sker ofta medan vi tittar åt ett annat håll. Men nu bevittnar vi ett kvantsprång i utvecklingen mot en gränslös värld. Stora ord är på sin plats.
Då är följdfrågan: hur allvarligt är det för relationerna mellan världens länder om utrikespolitiken blir mer påtvingat genomskinlig?
Delar av Washingtonadministrationen – och i ännu högre grad den amerikanska oppositionen – hyperventilerar av upprördhet över risken att den amerikanska diplomatin ska slås ut för överskådlig framtid. Åtgärder förbereds för att straffa och stävja, i väst framför allt i USA och Frankrike. Skilda bedömare som Carl Bildt, terrorismexperten Magnus Norell och tidningen Economist varnar för att världen blivit farligare. Det finns de som oroas för att risken för krig kan öka.
Öppenhet en grund för krig, alltså?
Mitt i flodvågen av avslöjade depescher är det svårt att ha distans till vad som faktiskt kommit fram, men det börjar bli uppenbart att det mesta av vad de amerikanska diplomaterna noterat är tämligen okontroversiellt, huvudsakligen professionellt, och framför allt: knappast helt nytt.
Sommarens läcka av 70.000 militära dokument om Afghanistankriget beskrevs på följande vis i en skämtteckning i en spansk tidning: ”Har ni hört? Afghanistankriget var precis så illa som vi antagit.”
Historikern Timothy Garton Ash bekänner att den amerikanska utrikespolitiken stigit i hans aktning sedan han läst några läckta dokument, eftersom de visat på stora insikter. Men särskilt mycket nya insikter har det inte varit.
Författaren Umberto Eco skriver att avslöjandena mest visat att informatörerna är lata. Rapporterna har mest innehållit ”tomma hemligheter” – precis som fallet är i strängt taget alla föregivet avslöjande verk, som i regel bara sammanställer tidigare kända ”hemligheter”. Tänk Dan Brown.
En av de viktigaste slutsatserna man kan dra av avslöjandena är sålunda att diplomaterna hemlighåller alldeles för mycket, som DN:s Lars Linder påpekar i en krönika.
Torbjörn Tännsjö refererar i sin bok ”Privatliv” till filosofen Jeremy Bentham, som hade tre kriterier för att världsfred skulle kunna uppnås. Ett var att stormakterna skulle ge upp kolonialismen. Åsikterna om hur bra det går med den saken varierar ganska kraftigt, men man kan nog enas om att villkoret inte är uppfyllt ännu. De två andra kriterierna var en fri press och ett slut på den hemliga diplomatin. Om styrande inte i smyg kunde intrigera mot varandra och om allmänheten fick kännedom om de planer som smiddes och kunde protestera mot dem skulle krig bli omöjligt, menade Bentham.
Wikileaks konsekvensneutrala publiceringar skulle med det synsättet kunna verka återhållande på lusten att starta krig. I bloggosfären refereras det också till megaläckorna och det pågående informationskriget som ”a war to end all wars” (en i och för sig lite mindre lyckat anspelning på vad som sades om första världskriget).
Folkrättsprofessorn Ove Bring framhåller det goda i att förbrytelser, kända i praktiken eller inte, kommer fram i ljuset. ”Det är bra för den internationella säkerheten att den typen av uppgifter kommer ut, för då tvingas staterna hantera de situationerna” sade Bring i Ekot och syftade på att Saudiarabiens kungliga diktator uppmanat USA att bomba Iran.
Metaforen om det kinesiska tecknet för kris, som innefattar både ”hot” och ”möjlighet”, är lika sliten som den är giltig. I stället för att nu reflexmässigt knäppa fast sheriffbrickan och i stället för att acceptera den sorgesamma bild av en impotent stormakt som många bedömare nu målar upp skulle USA kunna vända på den gevärspipa det blickar in i och visa stolthet över att landet faktiskt av allt att döma klarar detta enorma underrättelseangrepp utan stora konvulsioner. En fridsam reaktion på det inträffade skulle innebära att man visar mer slutna makter vad en verklig liberal demokrati innebär. Nämligen att legitimitet förutsätter ett visst mått av ärlighet, konsekvens och ansvarstagande. Ibland är anfall bästa försvar: ”Nu ser ni vad vi rapporterat. Världen gick inte under. Och: verkar det vara vi som står för den största dubbelmoralen?
Somliga drar den bistra slutsatsen av vi nu ser slutet på det helt öppna internet. Men är det rimligt? Tekniken går knappast att rulla tillbaka, och hur skulle världens utrikes- och militärförvaltningar kunna dokumentera dagens flodvåg av information i pappersdossierer? Gissningsvis står tusentals Bradley Manning och Julian Assange i kö för att tillskansa sig och sprida hemlig information med ett Wikileaks 2 och ett Wikileaks 3, om det första krossas.
Det finns ju ett alternativ: att lära sig att verka i en öppnare värld, där m
an i huvudsak är uppriktig. Vi kanske inte behöver en parallell kommunikativ värld där diplomater och regeringsföreträdare har möjlighet att smida ränker och tala illa om andra? Missförstånd och misstro skapar rädsla, och rädsla föder våld, medan den som förstår och har kunskap är trygg.
Kanske är det precis så enkelt. Och precis så svårt.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Mest kommenterade