I mitt förra blogginlägg skrev jag om den upplyftande men inte alldeles välkända minskningen av världens väpnade konflikter.
Kan då freden breda ut sig utan att demokratin följer efter? Det brukar sägas att två demokratier inte går i krig mot varandra, och det är faktiskt nästan idiotsäkert. Men dagens tendens är att väpnade konflikter blossar upp utanför staters kontroll.
Färska siffror ger en bekymmersam bild av demokratiutvecklingen för tillfället. Enligt organisationen Freedom Houses årsrapport backade antalet valdemokratier 2009 för fjärde året i rad, vilket inte hänt på nästan 40 år. Det låter illavarslande. Men det rör sig åtminstone delvis om en synvilla.
Antalet länder med fria val är nu nere i 116, vilket är fem lägre än toppen för några år sedan. Men det är fortfarande avsevärt högre än de 69 som hade fria val för 20 år sedan.
Kinas 1,4 miljarder människor är den största nation som befinner sig i Freedom Houses kategori ”icke fria”. Skrapar man på ytan är det emellertid uppenbart att dagens kineser, hur långt de än har till demokrati, är friare än deras landsmän varit någonsin tidigare i historien. Att även Ryssland placeras i denna värsta grupp, dit även Burma och Nordkorea hör, visar att kategoriseringen inte är given.
En känslig fråga är om stabilitet ibland behövs före demokrati. Forskning visar att det över tid trots allt är demokratiska länder som är mest stabila, och det finns också ett samband mellan demokrati och tillväxt. Min gummiformulering ”över tid” antyder att det finns grader.
Det är inte orimligt att de fattigaste länderna kan behöva några val på sig för att den demokratiska reflexen ska sitta på plats. Man måste räkna med ett och annat bakslag. Det är förklarligt (om än inte försvarbart) att ledare i vissa länder har svårt att acceptera maktskifte, i synnerhet som de i många fall är samma personer vars makt nyligen aldrig ifrågasattes.
Dessutom är det inte orimligt att befolkningen i länder som efter decennier av hopplöshet kommit i en period av tillväxt och ökad välfärd accepterar att den sittande regimen tar sig vissa friheter. Som i Uganda, där Yoweri Museveni klamrar sig fast sedan 1986. Eller i Kamerun, där president Paul Biya verkar manipulera fram möjligheten till en tredje sjuårsperiod (efter känt mönster från bland annat delar av Latinamerika).
Det finns givetvis risker i sådana steg bakåt. Demokratin kan aldrig tas för given. Man kan bara hoppas att folkstyrets fördelar åter blir tydliga efter hand som det akuta läget klingar bort. Där kan Latinamerika och delar av Ostasien tjäna som förebild för de yngre afrikanska demokratierna.