Foto: Heribert Proepper/AFP

Greklands ekonomiska röta har fått eurodiskussionen att veva i gång igen. Det svänger fort. När den ekonomiska krisen var som otäckast för ett år sedan fick euroanhängarna ny kraft; en stor valuta kändes lockande i stormen.

Nu är det i stället eurokritikerna som plockar poäng. Ett nygammalt argument är förlusten av självständighet. ”Frågan är om euron innebär att den nationella suveräniteten minskar”, hette det i en radiodebatt nyligen, apropå de pekpinnar som nu riktas mot grekerna.

Har påven en lustig hatt? Naturligtvis innebär euron en inskränkning i suveräniteten. Det är en av huvudidéerna med själva EU. Länderna lämnar över en del av sitt självbestämmande och poolar det i gemensamma organ. För att använda en liknelse: I stället för att vara små åtskilda kugghjul som var för sig knappast kan påverka de andra blir de små kuggar i ett större hjul, som i sin tur hakar i världsmaskinen.

Man kan inte vara med i eurosamarbetet och agera fullständigt självständigt. Man kan inte vara med i unionen över huvud taget och fatta beslut helt på egen hand. I själva verket kan man i dag med näppe vara ett land på planeten jorden och bete sig som om man var helt oberoende av andra länder.

Man kan, kort sagt, inte både äta kakan och ha den kvar.

Det finns en hel del nationalekonomer som ratar idén om valutaunioner. Ännu fler ogillar låsta valutakurser – halvmesyren mellan flytande kurser och valutaunion. När man hör hyllningarna till de flytande valutornas förlåtande fluktuationer, som till synes smärtfritt rensar maskineriet från allt grus som kastas in när länder krisar i olika takt, ja då undrar man varför tanken på att låsa kurserna över huvud taget dykt upp.

Likväl verkar världens länder gång på gång vilja göra just det:

Bretton Woods-systemet, valutaormen, ERM, Kinas fasta kurs mot dollarn, liksom Malaysias, Argentinas och en rad andra länders, för att inte nämna länder som helt sonika använder dollar eller euro. Nejlandet Danmark har sin krona låst mot euron, precis som de baltiska länderna.

Trots en rad misslyckanden är det uppenbarligen någonting man vill åt.

Suget efter att få ansluta sig till euron är stort i de nyaste EU-länderna, och det är knappast för att sedlarna är snygga.

Nej, det handlar om förutsägbarhet, stabilitet och dämpat inflationstryck, faktorer som anses gynna handel och tillväxt. (När det gäller just EU:s penningunion ska det sägas att de politiska drivkrafterna bakom har varit väl så starka som de ekonomiska.)

För att nå dessa eftertraktade tillväxtfaktorer krävs större samstämmighet mellan de deltagande länderna. I Euroland, själva slutstationen på Europas vingliga valutaresa, är samordningen helt avgörande. Dåliga statsfinanser måste åtgärdas the hard way: skattehöjningar, bidragssänkningar och sänkta löner som syns i stället för sänkta löner som döljs bakom fallande växelkurs.

Såväl Grekland som de 15 andra euroländerna vinner fördelar av att vara sammanlänkade. Naturligtvis kostar det.