Jag har en magisk bandspelare. Den är silvergrå, glänsande och alldeles ny.

Västbanken, Bil’in, inte långt från Ramallah. Varje fredag demonstrerar Bil’inborna tillsammans med några israeler, amerikaner och européer mot den mur som Israel byggt på Västbanken. Den senaste tiden har den israeliska militären svarat allt mer kraftfullt mot demonstranternas stenkastning.
Fotograf Lars Lindqvist och jag är på plats. Vi ska skildra en del av vardagen på Västbanken.

Jag har varit med förr. Jag tänker inte stå mitt i kulregnet i en demonstration igen. För att ändå kunna ta upp ljud till ett bildspel från händelsen kommer jag till platsen i god tid och lägger ut min bandspelare där jag tror att demonstranterna kommer att stå. Jag trycker på rec-knappen en gång och går sedan en bra bit bort.

Demonstranterna kommer. Några med palestinska flaggan, andra med franska och en med en italiensk flagga. En del gamla en hel del unga. Sedan går det snabbt. Stenar kastas och militären svarar med ett femtiotal tårgaspatroner. Ett ljusare smattrande hörs också. Snart ligger tårgasmolnet tungt över den lilla dalen. Det är obehagligt att andas in tårgas.

Lasse har hamnat mitt i kaoset. Min bandspelare likaså. En man får en av tårgaspatronerna rakt i pannan. Lasse tar en bild. Ambulansen kommer.

Till slut går soldaterna in på den palestinska sidan och griper fyra personer. En stund senare skingras demonstrationen. Det känns inte som om det skulle vara helt ok att just då gå den lilla vägen fram till muren och hämta min lilla fina bandspelare. Vi beslutar oss för att låta den ligga kvar över natten.

Dagen därpå är vi tillbaka. Vi letar och letar, men ingen bandspelare. Fan. När jag precis erkänt för mig själv att vår gemensamma historia kanske skulle vara så kort kommer jag på snilleblixten att googla på Bil’in. Upp kommer ”Bil’ins kommittée”. Jag ringer ett av numren, frågar om det inte var så att någon hittat min bandspelare mitt i tårgasdimman. Jo då. En av ungdomarna hade hittat den och tagit emot den. Kom bara till den lilla affären i byn så ska jag få tillbaka bandspelaren.

I bilen lyssnar jag på ljudet. Hostande, kulsmatter och det dovare ljudet av tårgaspatronerna. Ambulansen finns också med. Men också det frasande ljudet av den ficka som bandspelaren uppenbarligen ligger i.

Det roliga i historien är att inspelningen börjar 13.38. Jag vet med säkerhet att jag tryckte på rec-knappen klockan 12.48. Demonstrationen började 13.00. Det måste innebär att den person som hittade min bandspelare också kom åt rec-knappen den andra gång som krävs för att bandspelaren ska gå igång.

Se bildspelet från Bil’in här.