Det är lätt att raljera över målsättningar som sätts på pränt under högtidliga möten. Men det finns en magi i dessa mål. Blir de tillräckligt etablerade framstår de som fasta och omistliga värden, och det driver på utvecklingen.

Människan har ett stort behov av att planera sin tillvaro. Det gäller i stort och smått – från företagens ”visioner” om tillväxt och nya marknader till familjens semester- eller renoveringsplaner.

Målen är bara satta av oss själva, och vi kan göra dem mer eller mindre stränga, men om vi inte klarar dem upplever vi det som bakslag. Vi känner att vi inte har gjort det vi ska. Den här målmedvetenheten har drivit på utvecklingen på många områden.

Vi har nu fem år på oss att klara FN:s millenniemål om minskad fattigdom och ohälsa. Startåret för målen är 1990. Hittills syns både framsteg och motgångar, men på inget av områdena kommer utvecklingen att gå bakåt. Och ändå: om några av millenniemålen inte uppnås kommer vi att betrakta det som bakslag.

Det kan handla om att mödradödligheten minskar med en tredjedel i stället för med tre fjärdedelar, eller att 90 procent av alla barn får gå i grundskola i stället för 100 procent. Budskapet kommer då att vara att vi inte klarat att bekämpa fattigdom och sjukdom.

Det har vi ju inte heller om man med det menar utrotat fattigdom och sjukdom. I bästa fall kan detta bli målet för världen efter 2015 (för varför skulle vi sluta förbättra världen just då?), men det är inte vad FN hittills krävt.

I relativa termer, däremot, har vi redan i dag halverat fattigdomen – om man bara flyttar startåret nio år längre tillbaka i tiden. De 1,9 miljarder människor som levde på mindre än 1,25 dollar om dagen 1981 motsvarade då drygt hälften av jordens befolkning.

Liknande målsättningsmagi kan man tillskriva exempelvis de 16 svenska miljömålen (”ingen övergödning”, ”myllrande våtmarker”, ”ett rikt växt- och djurliv” mm). Också de globala klimatförhandlingarna har en liknande process, men där handlar det ännu mest om att enas om själva målen.

Med siktet inställt får vi ordning på världen, vad vi vill och vart vi är på väg.

Det är sällan våldsamt på gator och torg, det är mest ryktet om farorna som är våldsamt överdrivet. Allt mer överdrivet har det dessutom blivit i takt med att de flesta typer av brott har fallit.

I USA, särskilt New York, har minskningen varit dramatisk på tjugo år. Men det gäller också Stockholm, vilket kollegor på DN.se föredömligt redovisat i en serie artiklar.

Det märkliga är att allmänheten i regel har svårt att tro på statistiken. När jag själv i olika sammanhang berättar att mordfrekvensen i Sverige inte ökat utan snarare sjunkit något sedan 1970-talet händer det att folk blir provocerade.

Ännu större kontrovers kring brottsstatistiken råder i Storbritannien. Där har siffrorna en tid använts som valfläsk, och ett dilemma i sammanhanget är att politiker i debatter manipulerat fakta för att gynna sin ståndpunkt – oavsett om den varit att man måste ta i mer med hårdhandskarna eller att man inte alls behöver skyffla in mer skattemiljarder till brottsbekämpning.

Häromdagen publicerades i brittisk press nya data som visade att brotten i landet föll med sju procent 2009. Våldsbrotten hörde visserligen till de kategorier brott som i huvudsak låg still, men det fanns vissa tydliga undantag: dödliga knivattacker hade exempelvis minskat med 21 procent. Det är särskilt intressant, eftersom ett antal uppmärksammade knivdåd med dödlig utgång i London och andra städer satte i gång en upphetsad debatt om en stegrad våldspiral bland ungdomarna.

Enligt den stora brottsstudien, British Crime Survey, har brottsligheten nästan halverats sedan 1995. Risken för en brittisk medborgare att bli utsatt för brott är i dag 22 procent, vilket enligt polischefernas förbund i landet är den lägsta siffran på 30 år.

Inte mycket näring för brittisk skrämselpropaganda, alltså. Men, som The Times konstaterar, ”regering och polis medger att allmänhetens misstro mot officiella siffror innebär att många är ovilliga att tro på minskningen”.

Foto: Heribert Proepper/AFP

Greklands ekonomiska röta har fått eurodiskussionen att veva i gång igen. Det svänger fort. När den ekonomiska krisen var som otäckast för ett år sedan fick euroanhängarna ny kraft; en stor valuta kändes lockande i stormen.

Nu är det i stället eurokritikerna som plockar poäng. Ett nygammalt argument är förlusten av självständighet. ”Frågan är om euron innebär att den nationella suveräniteten minskar”, hette det i en radiodebatt nyligen, apropå de pekpinnar som nu riktas mot grekerna.

Har påven en lustig hatt? Naturligtvis innebär euron en inskränkning i suveräniteten. Det är en av huvudidéerna med själva EU. Länderna lämnar över en del av sitt självbestämmande och poolar det i gemensamma organ. För att använda en liknelse: I stället för att vara små åtskilda kugghjul som var för sig knappast kan påverka de andra blir de små kuggar i ett större hjul, som i sin tur hakar i världsmaskinen.

Man kan inte vara med i eurosamarbetet och agera fullständigt självständigt. Man kan inte vara med i unionen över huvud taget och fatta beslut helt på egen hand. I själva verket kan man i dag med näppe vara ett land på planeten jorden och bete sig som om man var helt oberoende av andra länder.

Man kan, kort sagt, inte både äta kakan och ha den kvar.

Det finns en hel del nationalekonomer som ratar idén om valutaunioner. Ännu fler ogillar låsta valutakurser – halvmesyren mellan flytande kurser och valutaunion. När man hör hyllningarna till de flytande valutornas förlåtande fluktuationer, som till synes smärtfritt rensar maskineriet från allt grus som kastas in när länder krisar i olika takt, ja då undrar man varför tanken på att låsa kurserna över huvud taget dykt upp.

Likväl verkar världens länder gång på gång vilja göra just det:

Bretton Woods-systemet, valutaormen, ERM, Kinas fasta kurs mot dollarn, liksom Malaysias, Argentinas och en rad andra länders, för att inte nämna länder som helt sonika använder dollar eller euro. Nejlandet Danmark har sin krona låst mot euron, precis som de baltiska länderna.

Trots en rad misslyckanden är det uppenbarligen någonting man vill åt.

Suget efter att få ansluta sig till euron är stort i de nyaste EU-länderna, och det är knappast för att sedlarna är snygga.

Nej, det handlar om förutsägbarhet, stabilitet och dämpat inflationstryck, faktorer som anses gynna handel och tillväxt. (När det gäller just EU:s penningunion ska det sägas att de politiska drivkrafterna bakom har varit väl så starka som de ekonomiska.)

För att nå dessa eftertraktade tillväxtfaktorer krävs större samstämmighet mellan de deltagande länderna. I Euroland, själva slutstationen på Europas vingliga valutaresa, är samordningen helt avgörande. Dåliga statsfinanser måste åtgärdas the hard way: skattehöjningar, bidragssänkningar och sänkta löner som syns i stället för sänkta löner som döljs bakom fallande växelkurs.

Såväl Grekland som de 15 andra euroländerna vinner fördelar av att vara sammanlänkade. Naturligtvis kostar det.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om den upplyftande men inte alldeles välkända minskningen av världens väpnade konflikter.
Kan då freden breda ut sig utan att demokratin följer efter? Det brukar sägas att två demokratier inte går i krig mot varandra, och det är faktiskt nästan idiotsäkert. Men dagens tendens är att väpnade konflikter blossar upp utanför staters kontroll.
Färska siffror ger en bekymmersam bild av demokratiutvecklingen för tillfället. Enligt organisationen Freedom Houses årsrapport backade antalet valdemokratier 2009 för fjärde året i rad, vilket inte hänt på nästan 40 år. Det låter illavarslande. Men det rör sig åtminstone delvis om en synvilla.
Antalet länder med fria val är nu nere i 116, vilket är fem lägre än toppen för några år sedan. Men det är fortfarande avsevärt högre än de 69 som hade fria val för 20 år sedan.
Kinas 1,4 miljarder människor är den största nation som befinner sig i Freedom Houses kategori ”icke fria”. Skrapar man på ytan är det emellertid uppenbart att dagens kineser, hur långt de än har till demokrati, är friare än deras landsmän varit någonsin tidigare i historien. Att även Ryssland placeras i denna värsta grupp, dit även Burma och Nordkorea hör, visar att kategoriseringen inte är given.
En känslig fråga är om stabilitet ibland behövs före demokrati. Forskning visar att det över tid trots allt är demokratiska länder som är mest stabila, och det finns också ett samband mellan demokrati och tillväxt. Min gummiformulering ”över tid” antyder att det finns grader.
Det är inte orimligt att de fattigaste länderna kan behöva några val på sig för att den demokratiska reflexen ska sitta på plats. Man måste räkna med ett och annat bakslag. Det är förklarligt (om än inte försvarbart) att ledare i vissa länder har svårt att acceptera maktskifte, i synnerhet som de i många fall är samma personer vars makt nyligen aldrig ifrågasattes.
Dessutom är det inte orimligt att befolkningen i länder som efter decennier av hopplöshet kommit i en period av tillväxt och ökad välfärd accepterar att den sittande regimen tar sig vissa friheter. Som i Uganda, där Yoweri Museveni klamrar sig fast sedan 1986. Eller i Kamerun, där president Paul Biya verkar manipulera fram möjligheten till en tredje sjuårsperiod (efter känt mönster från bland annat delar av Latinamerika).
Det finns givetvis risker i sådana steg bakåt. Demokratin kan aldrig tas för given. Man kan bara hoppas att folkstyrets fördelar åter blir tydliga efter hand som det akuta läget klingar bort. Där kan Latinamerika och delar av Ostasien tjäna som förebild för de yngre afrikanska demokratierna.

Hur står det till med världens frihet och säkerhet? Att döma av de senaste rönen ligger demokratin skrynkligt till, medan freden mår ganska bra. Det låter som en motsägelse.

För att börja med det upplyftande: Utan att vi riktigt lägger märke till det minskar världens väpnade konflikter i antal och omfattning sakta men säkert.

Med forskarnas krigsdefinition, tusen döda per kalenderår, pågår efter fjolårets lankesiska slutstrid tre eller fyra krig i världen, beroende på hur man räknar. Somalia, förstås. Afghanistan och Pakistan kan vara två eller ett och samma. Irak, ännu kallat krig, ser ut att kunna strykas inom kort, medan man får sätta frågetecken för hur Jemenkonflikten och spänningen i Sudan kommer att utvecklas.

För ett decennium sedan pågick elva krig bara i Afrika.

Vad som är tämligen känt är att världens kärnvapenarsenal sedan kulmen på 1960-talet har minskat kraftigt. Däremot har världens konventionella vapen blivit fler och mer lättillgängliga i globaliseringens spår. Fredsforskningsinstitutet Sipris chef Bates Gill var i en DN-intervju orolig för att allt fler civila kommer att dö under tiotalet i den nya typ av decentraliserade konflikter som växer fram efter de stora krigens epok. Att döma av hur dagens väpnade konflikter ser ut, med terrorbombningar och mexikanska knarkkrig, är vi redan där.

Om detta våld resulterade i miljontals dödsoffer skulle man kunna dra slutsatsen att inget har hänt i grunden, att en typ av våld förbytts i en annan. Men så är det inte, som Newsweek konstaterade i ett specialnummer inför årets Davosmöte. De flesta av dagens konflikter är lågintensiva, ”krigets rester”, som den amerikanska statsvetaren John Mueller kallar dem. Antalet dödsoffer i väpnade konflikter har formligen rasat sedan den blodiga topp som nåddes under andra världskriget – även om utvecklingen inte varit rak.

2008 dödades 25.600 människor i strider. Under andra halvan av 1900-talet dog 800.000 människor per år i strider. Under första halvan av 1900-talet dog fasansfulla 3,8 miljoner per år, när statsstyrda folkmord räknas in.

Vi är av allt att döma inne i den fredligaste eran sedan människor började döda varandra i organiserad form för 10.000 år sedan. John Mueller drar slutsatsen: ”Krig kan vara på väg att upphöra att existera som substantiellt fenomen.”

Nästa blogginlägg handlar om demokratin.

Klichéer är orättvist häcklade för att vara innehållslösa. I själva verket bär de flesta av dem på djupa mänskliga insikter. De har bara tjatats bort från fokus.

Uttryck som ”Världen är liten” och ”Världen finns i din tv/dator/mobil” är platta som After Eight-bitar efter all överanvändning. Ändå har de aldrig varit sannare än i dag, och sannare blir de. Varje dag finns nya möjligheter att baxna inför den kommunikationsrevolution vi är mitt uppe i.

Att fem procent av jordens befolkning har ett facebookkonto kanske inte imponerar på särskilt många. Att det nu finns över fyra miljarder mobiltelefonabonnemang borde dock göra intryck även på cyniker. Senast läste jag att sju miljoner kenyaner har börjat använda sina mobiler för penningtransaktioner – för allt från skolavgifter till resor – och att de hushåll som börjat med mobila banktjänster (och slipper dagslånga bankköer och rånrisk) ökat sina intäkter med 5-30 procent. Pengar kan skickas säkert och på nolltid från släktingar i Europa.

Vi har börjat vänja oss vid att information är tillgänglig för alla hela tiden och sprids blixtsnabbt över gränserna. För journalister och diplomater i utlandstjänst har det nästan tappat sin mening att referera vad den nationella pressen skriver. Det hindrar inte att de ändå skulle kunna erbjuda de mest initierade bedömningarna av innehållet. Och glöm inte, skulle många fylla i, att språkförbistring fortfarande råder mellan jordens folk, varför de språkkunniga har en särskilt expertroll.

Frågan är bara om den rollen kan överleva särskilt länge till. Om du inte har prövat Googles översättningstjänst än; gör det. Jag trodde jag hade slutat förvånas.

Nej, tjänsten är inte alls perfekt, snarare blir det oerhört taffligt ibland, inte minst i tidningsrubriker, som är speciellt konstruerade för att vara innehållstäta. Jag testade på några spanska tidningar:  ”Det är 270 gripna, varav 132 yngel” (om tillslaget mot flyktingförläggning i Calais). ”Micheletti säger att han inte träder i kraft” (om Honduraskrisen). Men i löpande text blir problemet mindre. Rimligen kommer tjänsten dessutom att finslipas. Men redan nu är den användbar.  En kollega visade ett franskt twittermeddelande med en länk till en DN-artikel om EU:s telekompaket – direktöversatt till franska.

Ständigt detta Google, jag vet, men vad ska man göra? Tjänsten finns där och den lär inte försvinna. Lägg därtill att alla böcker som tryckts i världshistorien planeras bli tillgängliga med några knapptryckningar och att alla nyhetsflöden man önskar ska kunna paketeras på det sätt man valt, och berätta sedan för mig hur man ska kunna beskriva förändringen i återhållsamma och lite chict kärva ordalag.

Språkbarriärer blir irrelevanta. Språkregler hämmar inte längre de som vill berätta men inte är språkgenier.

Tro mig, härnäst kommer ett litet digitalt munstycke som direktöversätter tal.

Det vore kanske ingen lysande idé att börja bygga Babels torn igen, men vi kanske snart kan påbörja bygget av ett luftigt och öppet … Babels folkets hus?