Jag var på Chalmers i Göteborg i veckan och besökte bland annat Onsala Rymdobservatorium. Det är en fascinerande plats, belägen på en halvö söder om Göteborg, längst ute vid havet och avspärrat från allmänheten.

När man passerar portarna måste man stänga av sin mobiltelefon, annars stör radiobruset observationerna.

Skolungdomar, som besöker observatoriet, fattar inte hur forskarna kan överleva hela dagarna utan sina mobiltelefoner.

Två jättestora radioteleskop, ett på tjugo och ett på tjugofem meter, står uppställda som två paraboler på klipporna – det ena inbäddat i ett gigantiskt runt tält av vit plast.

Föreståndaren Hans Olofsson och prefekten Gunnar Elgered gav mig en grundlig genomgång. Det tog flera timmar, för det finns mycket att berätta om.

Rymdobservatoriet är Sveriges nationella anläggning för radioastronomi. Härifrån samordnas inte bara observationerna från de två teleskopen i Onsala, utan också diverse internationella anläggningar där Sverige deltar.

Det gäller till exempel teleskopen ALMA och APEX som står högt uppe i bergen i en öken i norra Chile.

Just nu planerar radioastronomer runt om i världen en ännu större anläggning med en massa teleskop som står utspridda över ett område med flera hundra mils diameter. Den kallas för SKA och ska eventuellt uppföras i Sydafrika. I så fall blir den första internationella högteknologiska anläggningen i Afrika någonsin.

En trend inom rymdforskningen är att forskarna i allt högre grad använder sina kunskaper och sin utrustning för att studera jorden. Inte minst miljöförändringar.

Onsala är inget undantag. Där finns en särskild avdelning med namnet ”rymdgeodesi”. Där mäter forskarna bland annat hur havsytan och landytan höjs. Havsytan höjs ju bland annat för att vattnet blir varmare, till följd av klimatförändringar, och för att is smälter på Grönland och bergens glaciärer.

Men på vissa ställen, exempelvis i större delen av Sverige, höjs även landytan. Den studsar upp igen, efter att ha varit nedtryckt av ett tjockt istäcke under senaste istiden.

Just i höjd med Onsala befinner sig havsytans höjning och landhöjningen just nu i hyfsad balans: tre millimeter om året. Längre norrut i Sverige stiger landet snabbare än havet, längre söderut är det tvärtom.

Men balansen kommer att förändras när havsytan börjar stiga snabbare.

I vintras fick rymdgeodesikerna på Onsala ett nytt fint instrument: en supraledande gravimeter. Den kan mäta tyngdkraft med elva decimaler.

Med hjälp av gravimetern studerar forskarna tidvattnet och även tidjorden. Inte alla känner till att månen och solen får vår jordskorpa att bölja upp och ner ungefär 30 centimeter om dygnet.

Hans-Georg Scherneck som är ansvarig för gravimetern förklarade sambanden för mig.

Om två föremål på himlen ser lika stora ut för en betraktare på jorden, utövar de också samma dragningskraft på oss. Under förutsättning att de har samma täthet.

Att föremål ser lika stora ut heter med ett fint ord för att de har samma ”apparenta diameter”. Det har till exempel månen och solen. De ser precis lika stora ut från jorden, trots att solen i verkligheten är mycket större än månen. På grund av denna märkliga slump kan det inträffa solförmörkelser, när månen skymmer solens hela yta för oss.

Alltså – om månen och solen bestod av samma sorts material så skulle de utöva exakt samma gravitation på oss. Men det gör de inte: månen består av tung sten och solen av het, lätt gas.

Följaktligen har månen mycket större betydelse för både tidvattnet och tidjorden.

Det där är något att räkna på för folk som tror på astrologi. De behöver inte ens räkna. De kan titta på den apparenta diametern så förstår de vilken försumbar effekt stjärnbilderna har på vårt jordeliv.