Maktkamper, intriger, en stor fuskhärva – och nu också ett Nobelpris som läcker ut i förväg. Det verkar lite jobbigt på Karolinska institutet just nu.

Den senaste veckan har jag blivit intervjuad av en japansk tidning med tio miljoner i upplaga och en stor tysk radiostation, plus att jag har fått frågor från Thomson Reuters i USA.

De vill alla veta vad jag tänker om ”skandalen”, som de säger – alltså det faktum att någon i förväg har informerat tidningen Svenska Dagbladet om Nobelpriset i medicin.

Så det väl rimligt att jag redovisar min syn också för DN:s egna läsare.

För det första har jag inga synpunkter alls på hur våra konkurrenter bedriver sin journalistik. Det är journalisters instinkt att försöka vara först med nyheter. Läckor, eller ”whistleblowers” som de kallas ibland, spelar en viktig roll i en demokrati.

Personligen skulle jag dock hellre använda hemliga källor och undersökande journalistik för att avslöja orättfärdigheter och missförhållanden, än för att ”avslöja” sådant som alla ändå får veta några timmar senare.

Men jag tycker att det är sorgligt att det finns professorer på Karolinska som inte kan hålla tätt. Det är en ganska liten krets av inblandade som har känt till Nobelpriset i förväg. Alla har skrivit på papper där de förbinder sig att inte avslöja någonting om priset så länge de lever.

Nu har någon eller några av dem alltså brutit mot detta löfte. De har läckt, antingen till Svenska Dagbladet direkt eller  till en kollega som i sin tur har informerat tidningen.

En sådan läcka kastar en skugga på Nobelprisets ojävighet och integritet. Om man inte kan hantera en så enkel sak som ett tystnadslöfte, hur ska man då kunna hantera de starka krafter utifrån som vill påverka själva valet av pristagare?

Läkemedelsindustrin omsätter många miljarder kronor och därför är medicinpriset utsatt för ett helt annat tryck än kemi- och fysikprisen. Det trycket måste Nobelkommittén kunna hantera, annars devalveras prisets trovärdighet. Och då har Sverige inte längre världens mest prestigefyllda pris.

Det är troligen inte en tillfällighet att läckan inträffar just i år, när Karolinska institutet har skakats så av inre strider.

Tidigt i våras avsattes en hög chef under dramatiska former. Det handlade om några extra höga forskningsanslag på flera miljoner. Chefen ifråga hade skickat privata e-mail till ordföranden i den kommitté som skulle fördela pengarna, med synpunkter på vem som borde få dem.

Själv tycker jag att det verkar sunt att Karolinskas ledning försöker stävja att miljonbelopp delas ut till forskare baserat på informella kontakter. Det är sådant som kallas mygel, eller rentav korruption.

Men det tyckte inte chefens kompisar. De har gått ut i pressen och skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. Debattartikeln innehåller klagomål på en rad punkter, varav flera mycket väl kan vara befogade. Men framför allt är artikeln ett flammande försvar för den avsatte chefen.

Jag förstår att man visar sympati för en utsatt kollega rent mänskligt. Men det är obegripligt att dessa högkompetenta människor kan försvara mygel och informella brödraskap som maktfaktor i forskningen.

En stor del av undertecknarna till debattartikeln sitter i årets Nobelkommitté och Nobelförsamling, och tillhör därmed den lilla klick som har känt till priset i förväg.

Såvitt jag förstår omfattas hela Karolinskas verksamhet av meddelarskyddet – den formulering i grundlagen som hindrar chefer i offentlig förvaltning från att efterforska källor. I så fall löper läckan inte någon som helst risk. Han eller hon skyddas av den lagstiftning som finns för att offentligt anställda ska kunna gå till media, så att journalisterna ska kunna avslöja maktmissbruk och korruption.