Sex kandidater som får gå vidare i uttagningen presenterades i veckan. Det handlar bland annat om hjärnor, robotar, dna-baserad medicin och det nya supermaterialet grafen

Två av dessa projekt ska väljas ut. Vad tycker du att EU ska satsa på?

Hans tes är att mycket av människans nuvarande elände kom in i våra liv i samband med att vi blev jordbrukare för ungefär 10 000 år sedan, efter att ha varit jägare och samlare i 200 000 år.

 Kanske romantiserar han det tropiska samlarlivet lite väl mycket. Det var nog ofta hårdare än han påstår. Men han har ändå många poänger.

 Häromdagen läste jag en intervju , där Lasse Berg fick lista elva steg till ett lyckligare liv. Han menar alltså att man ska ta hänsyn till att vår mänskliga art är evolutionärt danad för en viss livsstil. Och om man respekterar den livsstilen lite bättre kan man leva lyckligare. Man får leva modernt med kylskåp, datorer och läkarvård, men samtidigt plocka russinen från vårt förflutna.

 Först och främst betonar Lasse Berg social samvaro med andra människor. Vår förmåga till samarbete har varit helt avgörande för att vår arts existens. Det är fortfarande viktigt för vår fysiska och psykiska hälsa. Han tycker också att vi borde jobba mycket mindre, ungefär två timmar om dagen. Och här tror jag alltså att han skönmålar vårt förflutna en aning.

Däremot är jag helt överens med Lasse Berg om att en människa bör gå ungefär sex kilometer om dagen. Vi är byggda för att gå och vi far illa om vi inte går, det visar massor av vetenskapliga studier.

Dessutom finns det visst stöd för att så kallad uthållighetsjakt, där unga män springer lika långt som ett maratonlopp för att trötta ut ett bytesdjur, är en urgammal tradition. Vi är även byggda för att jogga.

 Saker som inte finns med på Lasse Bergs lyckolista är kosmetika, smycken, sång och dans. Men arkeologiska fynd från mycket tidiga mänskliga bosättningar i södra Afrika tyder på att både rött smink och snäckhalsband har funnits i vår kultur från början. Liksom skaldjursmåltider med ostron och musslor.

 Typiskt mänskligt är också sjunga och att dansa tillsammans med andra. Det visar kulturen hos bushfolk och pygméer i Afrika, som har starkare band än andra folk till vårt ursprung. Körsång och diskotek kanske är moderna motsvarigheter.

 Vad tycker ni? Vad ska man ägna sig åt för att bäst leva i samklang med vårt evolutionära ursprung? Ska man ägna sig åt jakt, fiske, svampplockning, ostronmiddagar, grillfester, golfrundor, tatueringar, Let’s Dance, körsång eller bara ligga på stranden och prata med sina vänner?

Olle Norberg hör till dem som tror att människan kommer att besöka Mars inom femtio år. Själv är jag lite mer tveksam. Jag undrar vem som skulle vilja finansiera ett så omfattande program. Den stora drivkraften för rymdpionjärerna var ju kalla kriget där USA och Sovjet tävlade mot varandra.  I dag använder Kina rymden för att manifestera sina tekniska framsteg. Men de har inte direkt någon mottävlare.

Kommer Kina att ta ledningen för ett globalt samarbetsprojekt mot Mars? Kommer Europa att ta täten, som Olle Norberg tror? Eller kommer vi att få helt andra prioriteringar för framtidens rymdfart och skippa bemannade Marsfärder? Vad tror ni?

Under ytan handlar om ett av världens mest välbevarade korallrev. Det ligger vid den indonesiska delen av Guinea. Där finns en massa vackra koraller och fiskar och en elvaårig pojke som är makalös på att fridyka.

Visst, filmen är lite romantiserande och exotistisk, det medger till och med Mattias Klum själv. Men historien som han berättar är sann, och den är viktig. Korallrev över hela jorden är hotade – av trålfiske, av global uppvärmning, av koldioxid i våra utsläpp som gör haven surare. Överfisket är antagligen, vid sidan av klimatfrågan, världens mest akuta miljöproblem.

Mattias Klum berättar om problemen, men han visar också bilder så att man fattar vad det är som håller på att gå förlorat.

Nu händer stora saker på det politiska området. Kanske får vetenskapen nya och bättre förutsättningar så småningom. Ett allvarligt problem är dock de pågående plundringarna av flertusenåriga antikviteter. Även New Scientist rapporterar om detta.

Bilden är från vetenskapsmötet AAAS i Washington som jag besökte för någon vecka sedan. Kvinnan som talar heter Nadia El-Awady. Hon är egyptisk vetenskapsjournalist och även ordförande för världsorganisationen för vetenskapsjournalister, WFSJ. Jag är inte medlem där, men jag funderar på att gå med eftersom jag blev så imponerad av Nadia.

Hon berättade hur hon hade stått på Tahrirtorget varenda dag under det egyptiska upproret. Hon twittrade och filmade med en liten portabel web-kamera och sände rapporter till medier runt hela världen, inklusive BBC och CNN. När det hettade till som värst, när den gamla regimen sände in banditer och kameler på torget och SVT-journalisten Bert Sundström blev knivskuren, fick Nadia El-Awady sin web-kamera sönderslagen. I övrigt klarade hon sig.

WSFJ hade planerat ett årsmöte i Egypten nu i juni. Men Nadia El-Awady berättade att de inte vågar fullfölja planerna. De betraktar situationen i Egypten som alltför instabil. Mötet är därför flyttat till Doha i Qatar.

Men det fanns flera intressanta talare på smakseminariet och alla fick inte plats i söndagens artikel. Bland annat talade chefskonditorn på Vita huset, William Yosses. Han har börjat intressera sig för så kallad molekylär gastronomi.

Det finns olika tolkningar av detta begrepp. En del kockar och restaurangägare förvirrar sig bland molekylerna och glömmer själva gastronomin.

William Yosses har en inställning till molekylär gastronomi som jag tycker är sympatisk och i grunden sund. Det handlar helt enkelt om att försöka förstå vad vi äter – på grundläggande kemisk, fysikalisk och biologisk nivå.

Därför är det helt felaktigt att påstå att dagens två dominerande gastronomiska  trender – den miljömedvetna och den molekylära – står i motsättning till varandra, betonar William Yosses. Tvärtom, det är två trender som pekar precis i samma riktning eftersom båda handlar om att bättre förstå vad mat är för något.

William Yosses har själv varit med och bistått presidenthustrun Michelle Obama när hon har byggt upp en ny ekologisk köksträdgård i Vita huset för att uppmuntra amerikanerna att odla sina egna grönsaker. (Jag försökte titta efter den berömda köksträdgården när jag joggade runt Vita huset en tidig morgon, men jag såg bara rabatter med penséer.)

Han briljerade lite med konditorkonst som baseras på kemiska kunskaper. Bland annat gjorde han en chokladmousse som enbart är baserad på choklad, vatten och en gnutta gelatin. Han berättade om konsten att temperera choklad, om chokladens sex olika kristallformer varav den femkantiga och den sexkantiga har störst densitet.

Han pratade om tekniker som blir alltmer utbredda, såsom sous vide och ägg som lågtempereras på 63 eller ännu hellre 63,5 grader. 

När Harvard University startade kursen ”Science and cooking” förra året blev den så populär att studenterna satt av även lektionen innan, bara för att försäkra sig om en plats, berättade William Yosses.

Och så vispade han till en skummig tangerinmousse som enbart bestod av tangerinjuice och 1,5 gram sojaprotein.

Det är också fullt möjligt att de ljuger. Men då har de bedragit sin publik på ett ganska skickligt sätt, för de lyckades trots allt koka bort 14 liter vatten under sin timslånga demonstration, med till synes bara en tjugondel av den erfordeliga energin.

Frågan är alltså på vilket sätt de bluffar. Eller – om ni så föredrar – vilken ny och fantastisk fysik de har upptäckt. Fritt fram för förslag från mina kära läsare.

Se även: http://www.fysik.org/WebSite/fragelada/index.asp?id=17662

Till den biologiska mångfalden räknas också en mångfald av grönsaksfröer. Det är därför Sverige och många andra länder kostar på genbanker. Där ska man kunna lagra en mångfald av fröer med olika arvsanlag.

Det är också därför EU antog ett särskilt direktiv i november förra året om registrering av vissa grönsaksfröer. Tanken är att udda fröer, gammeldags fröer, ovanliga fröer, lokalt anpassade fröer ska få en gräddfil i lagstiftningen och avkrävas ett enklare och billigare regelverk.

De här sorterna är av noll och intet värde för den storskaliga industrin, men till stor glädje för många entusiaster, småskaliga odlare och trädgårdsamatörer.

Och de är av särskilt intresse för oss svenskar i utkanten på EU:s klimatzoner, eftersom fröindustrins storskaliga aktörer håller till i Holland och andra länder längre söderut.

EU-lagstiftningen ska nu implementeras i den svenska lagstiftningen. Jordbruksverket har formulerat en regelsamling som är ute på snabbremiss. Verket föreslår också  att varje enskild frösort ska kosta 5000 kronor att registrera det första året, och därefter 2000 kronor om året.

Det handlar om ungefär 300 olika frösorter i Sverige, bland annat chilifrukter, sparris och morötter. Enligt företag som säljer dessa fröer skulle så höga avgifter helt omöjliggöra försäljning i framtiden.

Då återstår bara mainstream-sorterna från Holland.

Nu återstår bara några timmar innan remisstiden går ut för jordbruksverkets förslag.

Kampanjen stormar på både Facebook, bloggar och i flera tidningar. En bloggare som kallar sig Vän av ordning förklarar pedagogiskt hur man skriver ett remissvar. Chefredaktören för tidningen Allt om Trädgård beskriver varför svenska odlare, med våra speciella klimatförhållanden, har så stor nytta av udda grönsakssorter att välja på.

Jag var ju på reportageresa till Vavilovinstitutet i Sankt Petersburg för ett par månader sedan. Det är en av världens största genbanker, och definitivt den som har den mest fascinerande historien. Ryska regeringens planer på att demolera delar av genbanken för att bygga bostäder har rört upp protester från hela världen.

För som några av de ryska forskarna påpekade: om en sort försvinner så är den borta för alltid. Och ingen vet när växtförädlare kan behöva de förlorade anlagen igen.

Under årens lopp har jag sett många av Libbrechts fantastiska fotografier av snöflingor och även intervjuat honom på telefon. Men det var en helt annan sak att träffa honom i verkligheten och se hans nästan timslånga presentation.

Tänk att snöflingor kan se ut på så många olika sätt! Deras individuella utseende beror på att varje snöflinga passerar sin egen väg genom luftlagren med unika kombinationer av temperatur och fuktighet.

Minus femton grader är bäst om man ska fotografera snöflingor. Därför åker Libbrecht ofta till platser som norra USA och Kanada, och han har även besökt Kiruna.

Hemma i Los Angeles har han byggt upp ett laboratorium där han framställer sina egna snöflingor. Där försöker han styra deras utseende genom att manipulera miljön. Han visade fantastiska små filmer på växande snöflingor, som ska ingå i en BBC-film nästa år.

Målet, förutom att få fram snygga bilder, är att förstå hur kristaller växer. För Libbrecht är inte bara fotograf, utan också en mycket framstående fysiker. Han är bland annat chef för hela fysikavdelningen på Caltech – en av världens främsta tekniska högskolor.

Efteråt fick jag lära mig något nytt om en av förra årets pristagare, Caroline Porco. Hon leder ju arbetet med att avbilda planeten Saturnus och dess månar från satelliten Cassini-Huygens.

Men hon har också konstruerat ett golfspel. Där kan man spela golf på Saturnus olika månar. Det är ett nytt sätt att lära sig mer om gravitationen, och hur olika den blir på kroppar av olika tyngd.

Flera av ledamöterna i styrelsen för Lennart Nilsson Award erkände att de har blivit sittande i timmar, långt in på småtimmarna, med detta golfspel.

Maktkamper, intriger, en stor fuskhärva – och nu också ett Nobelpris som läcker ut i förväg. Det verkar lite jobbigt på Karolinska institutet just nu.

Den senaste veckan har jag blivit intervjuad av en japansk tidning med tio miljoner i upplaga och en stor tysk radiostation, plus att jag har fått frågor från Thomson Reuters i USA.

De vill alla veta vad jag tänker om ”skandalen”, som de säger – alltså det faktum att någon i förväg har informerat tidningen Svenska Dagbladet om Nobelpriset i medicin.

Så det väl rimligt att jag redovisar min syn också för DN:s egna läsare.

För det första har jag inga synpunkter alls på hur våra konkurrenter bedriver sin journalistik. Det är journalisters instinkt att försöka vara först med nyheter. Läckor, eller ”whistleblowers” som de kallas ibland, spelar en viktig roll i en demokrati.

Personligen skulle jag dock hellre använda hemliga källor och undersökande journalistik för att avslöja orättfärdigheter och missförhållanden, än för att ”avslöja” sådant som alla ändå får veta några timmar senare.

Men jag tycker att det är sorgligt att det finns professorer på Karolinska som inte kan hålla tätt. Det är en ganska liten krets av inblandade som har känt till Nobelpriset i förväg. Alla har skrivit på papper där de förbinder sig att inte avslöja någonting om priset så länge de lever.

Nu har någon eller några av dem alltså brutit mot detta löfte. De har läckt, antingen till Svenska Dagbladet direkt eller  till en kollega som i sin tur har informerat tidningen.

En sådan läcka kastar en skugga på Nobelprisets ojävighet och integritet. Om man inte kan hantera en så enkel sak som ett tystnadslöfte, hur ska man då kunna hantera de starka krafter utifrån som vill påverka själva valet av pristagare?

Läkemedelsindustrin omsätter många miljarder kronor och därför är medicinpriset utsatt för ett helt annat tryck än kemi- och fysikprisen. Det trycket måste Nobelkommittén kunna hantera, annars devalveras prisets trovärdighet. Och då har Sverige inte längre världens mest prestigefyllda pris.

Det är troligen inte en tillfällighet att läckan inträffar just i år, när Karolinska institutet har skakats så av inre strider.

Tidigt i våras avsattes en hög chef under dramatiska former. Det handlade om några extra höga forskningsanslag på flera miljoner. Chefen ifråga hade skickat privata e-mail till ordföranden i den kommitté som skulle fördela pengarna, med synpunkter på vem som borde få dem.

Själv tycker jag att det verkar sunt att Karolinskas ledning försöker stävja att miljonbelopp delas ut till forskare baserat på informella kontakter. Det är sådant som kallas mygel, eller rentav korruption.

Men det tyckte inte chefens kompisar. De har gått ut i pressen och skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. Debattartikeln innehåller klagomål på en rad punkter, varav flera mycket väl kan vara befogade. Men framför allt är artikeln ett flammande försvar för den avsatte chefen.

Jag förstår att man visar sympati för en utsatt kollega rent mänskligt. Men det är obegripligt att dessa högkompetenta människor kan försvara mygel och informella brödraskap som maktfaktor i forskningen.

En stor del av undertecknarna till debattartikeln sitter i årets Nobelkommitté och Nobelförsamling, och tillhör därmed den lilla klick som har känt till priset i förväg.

Såvitt jag förstår omfattas hela Karolinskas verksamhet av meddelarskyddet – den formulering i grundlagen som hindrar chefer i offentlig förvaltning från att efterforska källor. I så fall löper läckan inte någon som helst risk. Han eller hon skyddas av den lagstiftning som finns för att offentligt anställda ska kunna gå till media, så att journalisterna ska kunna avslöja maktmissbruk och korruption.