Finansborgarrådet Sten Nordin (M) vill kyla ned Stockholms bostadsmarknad, berättade han i DN i onsdags. Genom amorteringskrav på bolån ska man undvika en bubbla, och i gengäld ska det bli lättare för förstagångsköpare genom att kravet på 15 procents kontantinsats sänks.

Det är lätt att hålla med Nordin om problemformuleringen, men det finns en hake. Den handlar om att det saknas över 70 000 lägenheter i ett växande Stockholm och att det tar många år i kö för att alls få tag i en lägenhet via Bostadsförmedlingen.

De flesta förstagångsköp går inte ut på miljonklipp på Rörstrandsgatan, utan på att köparen över huvud taget ska få en fast punkt, om möjligt i ett någorlunda hemtrevligt område.

Låt oss slå en lov på Hemnet. En tvåa på 45 kvadrat i Hammarbyhöjden kostar med avgift à 3 000 kronor och räntor omkring 8 500 kronor i månaden (efter ränteavdrag). Med amortering på 60 år hamnar vi över 10 000 kronor i månaden. Sätts takten till 30 år närmar det sig 13 000 kronor. En saftig avi för ett ensamhushåll, oavsett inkomstnivå. För en ung person eller ett par på väg ut i ett osäkert arbetsliv, direkt galenskap.

Ett av Nordins främsta argument för amorteringar är att en krasch på bostadsmarknaden skulle drabba konsumtionen hårt. Det stämmer – men om en normal-etta i Hässelby ska kosta 8 000 kronor i månaden så lär många av Stockholms unga inte handla så mycket alls framöver.

Att skylla stans institutionaliserade bostadsbrist på den nuvarande M-ledningen är att göra det för lätt för sig. Fråga Tage Erlander (S), som hamnade i klistret i ärendet redan inför valet 1966. Men om man menar allvar med att dämpa köphetsen så måste alla åtgärdspaket kompletteras med betydligt fler alternativ – som inte kräver lånemiljoner.

Annars blir det lite som att ersätta tunnelbanan med motorväg och därefter försöka straffbeskatta bort utsläppen.

I skrivande stund har omkring nio av tio Stockholmsbaserade krönikörer skrivit frasen ”våra smartphones” i något av sina alster. Inte sällan i samband med en betraktelse om hur ”vi” (vilket avser krönikören själv) ändrat vårt sociala beteende i kollektivtrafiken. Hur ”vi” inte längre tittar på varandra, eller pratar med varand­ra. I stället spelar ”vi” Wordfeud och detta är beklagligt.

Ursäkta, men det är ju utmärkt. Inte att folk inte längre pratar med varandra – det har de aldrig gjort – utan att de tittar på sina telefoner i stället för att diskutera middag, läkarbesök och sexliv i den inför ofrivillig publik. De mörka åren mellan mobiltelefonins genombrott och Angry Birds är äntligen slut.

Missförstå mig inte: Kollektivtrafik är fantastiskt. Den gör det smidigt, hyfsat billigt och dessutom miljövänligt att flytta sig långa avstånd i staden. Men den sociala faktorn, alltså det faktum att man reser inklämd bland okända människor, har ju alltid bara varit ett nödvändigt ont och den som påstår annat ljuger. Med smartfånar har vi tagit första steget mot det ideala resandet: det som är snabbt, billigt och miljövänligt, men med var och en i egen kupa.

Återstår bara en antibakteriell app, sedan är vi hemma.

(”Sthlm i mitt hjärta”-spalt i DN Stockholm 24/1.)

Det är ställt bortom tvivel att tiotals miljoner kronor överförts från alla skattebetalare till några skattebetalare när det moderatledda landstinget ”knoppade av” vårdcentraler under förra mandatperioden. Mottagningarna såldes för ”inventariepris” till utvalda läkare, som senare sålt verksamheten vidare till ett mångdubbelt högre marknadspris. Enligt oppositionens uppskattning handlar det om 35 miljoner kronor.

”Vi såg inte hotet att några skulle berika sig”, sa nuvarande finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) i en DN-intervju i förra veckan. ”Vänskapskorruption”, säger Birgitta Sevefjord (V) till Dagens Arena (13/1).

Och visst lämnas vi med två alternativ på bordet. Antingen har man med berått mod slumpat bort landstingets tillgångar och låtit utvalda personer göra grova klipp på dem. Det vore ett agerande i rakt nedstigande led från Boris Jeltsins Ryssland, med skillnaden att de nya oligarkerna handlar i sjukvård i stället för gas och olja. Beteendet kallas i så fall korruption och de ansvariga ska inte sitta i landstingsstyrelsen, utan i fängelse.

Det andra alternativet, som vi bör utgå från, är att Torbjörn Rosdahl faktiskt menar vad han säger. Att försäljningen genomfördes med ideologiskt ädla motiv: att bana väg för småskaliga, läkardrivna vårdcentraler. Men att man i samband med detta helt missat att reglera hur de nya ägarna ska hantera sin verksamhet. Det vore inte kriminellt, inte ens moraliskt förkastligt – däremot inkompetent på Fleksnes-nivå.

De nya moderaternas krishantering har de senaste åren följt ett mycket bestämt mönster: Blunda. Håll för öronen. Vissla. Vänta några dagar till dess stormen har dragit vidare och fortsätt sedan som vanligt, med samma personer, oavsett vilka frågetecken som rests kring deras kvalifikationer. Det har fungerat utmärkt i många fall och man tycks satsa på den strategin även här.

Det kan gå, givet att landstinget sällan står i blickfånget. Men det finns risker. En av dem är att väljarna faktiskt inte glömmer, utan inför valet 2014 bedömer att man nog inte vill anförtro drygt 12 kronor per intjänad hundralapp till vare sig Jeltsin eller Fleksnes.