… Moderaternas partisekreterare Kent Persson, 42, just nu aktuell som internetkommentator av Socialdemokraternas kongress.

Vintern tycks aldrig ta slut i år. Hur känner du inför den sena våren?
– Socialdemokraterna vill höja skatten med 30 miljarder. Hur ska det ge fler jobb? Bara ett arbetarparti kan fixa jobben.

Hur firade du att Örebro gick upp i elitserien i hockey?
– Politik är en förtroendebransch.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Trovärdighet handlar inte bara om att lägga fram förslag, för att ta ansvar måste man också visa hur man tänker genomföra dem. Stefan Löfven har fortfarande inte presenterat något regeringsalternativ. Vi tar ansvar för Sverige.

Centerpartiet fortsätter sikta framåt. I september ska en extra partistämma ta ställning till partiets första visionsprogram, meddelade man i morse.
– Det här är ett viktigt steg i utvecklingen av framtiden, säger Annie Lööf.

I mitten av mars klubbade Centerpartiet sitt nya idéprogram efter tre månaders stundtals intensiv debatt. En stor framgång, menar partiledningen, som nu väljer att gå vidare på samma spår. Utöver partiprogram och idéprogram ska Centerpartiet nu ta fram ett visionsprogram, i syfte att bibehålla partiets momentum.

– Arbetet med ett nytt idéprogram har placerat Centerpartiet i centrum av svensk politisk debatt och visat på styrkan i ett brett, folkrörelsebaserat idéarbete. Nu är det dags att ta nästa steg. Svensk politik är i stort behov av fler visioner och jag ser med passion fram mot att följa visionsprogramgruppens viktiga arbete, säger partiledaren Annie Lööf i ett pressmeddelande.

Uppdraget att leda visionsprogramgruppen går till Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, som även ledde arbetet med nytt idéprogram.

– Jag är stolt och hedrad av att få förtroendet att ytterligare höja ribban för vad som kan tänkas om politik. Det var lärorikt att arbeta med idéprogrammet, men det tenderar lätt att bli lite låst när de linjer som dras upp måste förankras i konkreta idéer. Här han vi vara mer dynamiska, säger Per Ankersjö.

Visionsprogrammet har arbetsnamnet ”Grön, varm och social liberalism: Vision, utopi och framtidsbild” och ska ta sikte på valet 2066. Målet är enligt styrdokumentet att skapa långsiktigt engagemang för växtkraft i framtiden.

– I det här arbetet låser vi oss inte till några som helst fakta på marken, utan möter framtiden med öppet sinne. Det kommer att ge Centerpartiet en ännu mer unik position på den svenska politiska kartan, säger Per Ankersjö.

Centerpartiets ungdomsförbund (Cuf) säger i en kommentar att man välkomnar att partiet tar fram ett visionsprogram, men riktar samtidigt skarp kritik mot att man väljer att använda ordet ”social” i arbetsnamnet.

Det är fredag, vilket betyder två saker. Dels finns tv-programmet Veckans löp till beskådan här på DN.se – dels har det blivit hög tid att sammanfatta veckans storpolitiska lärdomar. Nämligen dessa:

1. Politik – nu som lotteri
Postkodlotteriet är i värvartagen. Först blev Moderaternas förre chefsstrateg Per Schlingmann klar som rådgivare, och i veckan anställde man också S-fixstjärnan Margot Wallström som ”projektdirektör”. Ett tecken i tiden? Kanske. Med två allianspartier runt eller under riksdagsspärren, rödgröna partier som helst inte vill samarbeta och ett växande stöd för Sverigedemokraterna ser regeringsbildningen och därmed den politiska inriktningen efter nästa val ut att kunna få vissa likheter med en tomboladragning. Typiskt då att två av storpartiernas mest strategiska hjärnor valde att ta ut lotteriet i förskott.

2. Juholtkopplingar kan vara förtal
Som av en händelse har påvekonklaven sammanfallit med lanseringen av bok om valet av Håkan Juholt till socialdemokratisk partiledare. Ex-ministern Pär Nuder utpekas som mannen bakom valet, och han har blivit så arg att han säger sig överväga att anmäla författarna för förtal. Definitionen av förtal är att ”utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt”, för att på så sätt skapa ”missaktning”. Nog för att valet inte blev så bra, men SÅ dålig var han väl ändå inte?

3. Federalisterna vann schlagern
Är Melodifestivalen politik? Någon skulle säkert hävda det, särskilt om startfältet som senast består av 16 män och en kvinna. Klart är att åtminstone årets final fick betydande symbolpolitiska övertoner vad gäller vår relation till EU och EU:s utveckling – de utländska jurygrupperna visade sig ha en annan smak än det svenska folket, och för första gången blev den samlade europeiska viljan så stark att den nationella suveräniteten fick stå tillbaka. Kortfattat kan man alltså säga att Yohio fick flest röster och Robin Stjernberg flest poäng, medan festivalen som helhet vanns av Folkpartiet.

Nytt avsnitt av nyhetsmagasinet Veckans löp finns att titta på här. Veckans politiska lärdomar lyder som följer.

1. Moderaterna har blivit ännu nyare
Förnyelsen av Moderaterna har tagit ordentlig fart igen. Först gjorde man helt om i frågan om statligt ägande av företag, som man nu tycker är en bra sak till skillnad från tidigare. Sedan backade man om den så kallade lagen om valfrihet, som skulle bana väg för privata välfärdsinitiativ i alla landets kommuner. Efter att ha gått till val som först ”det nya arbetarpartiet” och därefter ”det enda arbetarpartiet” talar alltså mycket för att man 2014 kommer att lansera sig som ”det gamla arbetarpartiet” och förnya logotypen med en röd ros.

2. Riksdagen får ett nionde parti
Lite i skymundan får riksdagen inom kort ett nytt parti – åtminstone nästan. Det handlar om den sverigedemokratiske ersättaren Olle Larsson, som nu tar plats trots att han lämnade partiet redan 2011. Larsson blev då arg på partiets bristande landsbygdsfokus och startade ett eget parti, Härjedalspartiet. Nu är förstås frågan vilken politik han tänker driva, men det verkar oklart. ”Jag har inte följt SD:s politik speciellt noga de sista åren”, säger Olle Larsson till TT. Ryktet om att SD:s agenda skulle dominera svensk politik verkar alltså en smula överdrivet – åtminstone från härjedalsk horisont.

3. EU vill förbjuda porr
På tisdag röstar europaparlamentet om en resolution om ”avskaffandet av könsstereotyper i EU”. Det låter naturligtvis lovvärt, stereotyper är alltid trist. Men kan man verkligen ändra 27 länders kulturer med ett parlamentsbeslut? EU verkar åtminstone fullt inställda på att försöka. Den som läser (den långa) resolutionstexten hittar ett antal spektakulära saker – bland annat uppmanar man staterna att förbjuda ”all form av pornografi i medier”. Detta vill man göra med ”full respekt för yttrandefriheten”. Låter det svårt? Jo, men med samarbete kan man göra det omöjliga möjligt. Som en folkpartist nog skulle säga.

Ett kafé i Stockholm förbjöd nyligen barn i lokalen, varpå man fick bassning av diskrimineringsombudsmannen. Åtgärden har blivit ett hett samtalsämne på både det ena och andra hållet och The Viktor Report vore inte The Viktor Report om vi inte gav de svenska partiledarna chansen att delge sin syn på saken.

Är det rätt att förbjuda barn på kaféer?

* * * * *

Stefan Löfven (S):
– Att helt förbjuda barn på kaféer låter sig inte göras. De här barnen finns i vårt samhälle och många uppskattar dem. Däremot vill vi gå fram med tydliga regleringar som hindrar att det blir oskäligt många av dem.

Jonas Sjöstedt (V):
– För Vänsterpartiet kommer ordning och reda i restaurangnäringen alltid först. Vårt mål är en gemensamt finansierad kafésektor, utan privata barn.

Gustav Fridolin (MP):
– När jag som lärare möter kafégäster är det tydligt för mig att alla människor vill bli bemötta som de individer de är, oavsett födelseår och mognad. Miljöpartiet kommer alltid att stå upp för en kafévärld där alla känner sig inkluderade.

Fredrik Reinfeldt (M):
– Störande barn fanns på kaféer även under Göran Perssons regeringstid.

Annie Lööf (C):
– På ett visionärt plan måste vi som ett liberalt parti sträva mot en värld helt utan barnvagnsbegränsning på kaféer. Däremot har jag tydligt satt ner foten och förklarat att det inte är rimligt att genomföra det i dag eller i morgon.

Göran Hägglund (KD):
– Barn har rätt till båda sina föräldrar och en trygg uppväxt i lugn och ro. Vi kommer därför att tillsätta en utredning för att se om vi kan tillåta ensamma mammor att fika på ett etiskt rimligt sätt.

Jimmie Åkesson (SD):
– Sjuklövern skyller som vanligt på varandra, men de bär alla ansvaret för den katastrofala politik som lett till massinvasionen av underutvecklade grupper på offentliga inrättningar. Barns kafékultur är oförenlig med vuxnas och de bidrar inte till omsättningen. Resultatet blir att vanliga vuxna får betala mer för sämre kaffe.

Jan Björklund (FP):
– Det är naturligtvis helt orimligt att barn driver omkring på kaféer hela dagarna, och det här är en utveckling som accelererat sedan 70-talet, Vi har genomfört nödvändiga reformer, men det tar tid att vända en atlantångare. Med skriftliga betyg från två års ålder kan vi ytterligare betona vikten av kunskap framför bullar och saft.

Fredagens avsnitt av nyhetsmagasinet Veckans löp finns ute nu. Jag sammanfattar den politiska veckans mer eller mindre viktiga lärdomar.

1. Alliansen är det enda Twitteralternativet
Den borgerliga alliansens toppmöte i Maramö skulle bli startskottet för ”Alliansen 2.0” och bevakades som en mindre månlandning. Särskilt mycket konkret kom dock inte ut av spektaklet. Bland nyheterna man presenterade fanns i stället det kommande, gemensamma ”besökskonceptet Hela landet runt”, beslut om en kommande ”gemensam kommunikationsplan” och ”gemensam idé i sociala medier”. Därmed kan alliansen med fog säga att man är det enda regeringsalternativ som faktiskt vill twittra tillsammans. Vad man ska twittra om är dock fortsatt oklart, frågan ska nu utredas av arbetsgrupper.

2. Rödgröna har olika anfallstaktik
Den massiva uppmärksamheten i kombination med det lilla utfallet gav förstås oppositionen en gyllene målchans efter Maramö. Stefan Löfven (S) stod välplacerad i straffområdet och behövde bara sätta bredsidan till, med konstaterandet att regeringen pratar valtaktik medan 400 000 svenskar är arbetslösa. Gustav Fridolin (MP) valde i stället att gå på kraft – han kallade till presskonferens och slog bland annat fast att ”alla har rätt att grilla korv, men en regering har också ansvar för att lösa politiska problem”. Huruvida det vristskottet gick i eller över mål är upp till betraktaren att avgöra.

3. Näringslivet vill tysta arga kunder
Svenskt Näringsliv har varit i utspelstagen i veckan. Det ena var mycket förutsägbart – det är dags för avtalsrörelse och följaktligen dags att rasa mot att fackförbunden har orimligt höga lönekrav på grund av ditt eller datt – men det andra var mer oväntat. Med hänvisning till debatten om näthat vill man utöka förtalslagstiftningen, som i dag bara gäller privatpersoner, till att också omfatta företag. Lyckligtvis är Svenskt Näringsliv själva en förening och inte ett företag, så att såga den här idén kan man förhoppningsvis göra även fortsättningsvis.

Veckans program av nyhetsmagasinet Veckans löp finns ute nu. Se det i sin helhet här. För dig som föredrar läsning kommer här noteringarna ur den senaste tidens politiska flod.

1. Det mesta är Göran Perssons fel
Klyftorna växer i Sverige, rapporterade SCB i tisdags. Att det skulle vara regeringens fel tillbakavisas dock av statsminister Reinfeldt, som hänvisar till att klyftorna ökade även på Göran Perssons tid. Det här följer ett mönster. Sedan tidigare har vi fått lära oss att bristerna i järnvägen, skolans förfall, den misslyckade integrationspolitiken och mycket mer också är Göran Perssons fel. När det gäller Vattenfalls fiaskoköp av det holländska energibolaget Nuon för 97 miljarder kronor 2009 har Reinfeldt dock inte skyllt på Göran Persson. Det var i stället Maud Olofssons fel.

2. Stefan Löfven lever farligt
S-ledaren Stefan Löfven är inte känd som någon risktagare, men i veckan har han frotterat sig med sin brittiske motsvarighet Ed Miliband. De sägs ha kommit bra överens och haft samsyn kring hur politiken bör utvecklas. Varför det här skulle vara riskabelt? Det är inte första gången under sin korta tid vid rodret som Ed Miliband kommer bra överens med en svensk S-ledare. Förra gången slutade det med ett berömt sms: ”Hakan min vän, kom ihåg att hetta härdar stål. Och att du kommer att bli Sveriges näste premiärminister.”

3. Centerns fraktionsstrider är uppskjutna
Efter sju sorger och åtta verbala slagsmål har Annie Lööf lyckats få fram det där idéprogrammet för Centerpartiet. En av de stora knäckfrågorna har gällt om C ska se sig som ett liberalt eller socialliberalt parti. Kompromissen blev skrivningen ”vår liberalism är social” – vilket förstås omedelbart ledde till olika interna tolkningar om huruvida man är socialliberaler eller inte. Skulle partiet åka ur riksdagen kan vi möjligen räkna med spännande utbrytningar. Varför inte i form av Centerpartiet Liberalerna, Liberalcentern de sociala, Center för liberal socialism och Centerpartiet Johanssonist-Fälldinisterna. Till att börja med.

The Viktor Report fick en kort men exklusiv intervju med Fredrik Reinfeldt.

Hur står det till, statsministern?
– Det är så där. Jag har lite huvudvärk, men har tagit en Ipren och hoppas att det snart går över. Jag vill också inskärpa att huvudvärk förekom även på Göran Perssons regeringstid.

Vad har Göran Persson med din huvudvärk att göra?
– Vad jag säger är att man inte kan isolera en utveckling till ett enskilt år. Vad vi ser nu är resultatet av en utveckling som pågått över tid och där tidigare regeringar naturligtvis påverkar.

Är det inte lite märkligt att skylla din huvudvärk på Göran Persson?
– Jag har förstått att man gör den tolkningen i vissa Twitterkretsar, men man ska komma ihåg att det är en viss grupp som är aktiva på Twitter. Att förklara sin huvudvärk med hänvisning till tidigare regering var mycket vanligt även under Göran Perssons tid i Rosenbad, det är viktigt att komma ihåg.

Du har ändå lett regeringen i snart sju år. Du kanske ska prova en annan värktablett?
– Det är lätt att dra den slutsatsen. Då får jag påpeka att Göran Persson ledde regeringen i tio år. Vi har lyft apoteksmonopolet, men det kommer naturligtvis att ta tid innan vi kan bedöma de fulla konsekvenserna av förbättrad tillgång till värktabletter.

Men folk kunde ju köpa Ipren även innan 2006?
– Precis. Att effekterna inte alltid är omedelbara är inget som alliansregeringen kan ta hela ansvaret för. De obalanserna såg vi även på Göran Perssons tid.

För ett år sedan lanserade Moderaterna kampanjen ”Vi älskar människor” lagom till alla hjärtans dag. Sympatisörer uppmanades lägga in ett särskilt hjärta på sin profilbild i sociala nätverk för att visa att de – tja – älskade människor. Exakt vad detta hade med Moderaternas politik att göra var oklart, bortsett från att man tidigare slagit fast att ”människan är utgångspunkten i moderaternas politik”.

Sedan dess har Centerpartiets idéprogramgrupp lanserat en digital ”budskapsbyggare” där folk skulle tillverka egna valaffischer med centerlogga, KD har haft en digital julkalender och säkert har det också funnits andra exempel som jag inte kommer ihåg på rak arm. Gemensamt är att de antingen blivit utskrattade eller bortglömda innan lunch.

Mycket lite tyder på att dagens lansering – Socialdemokraternas kampanjsajt #sframtid – går ett annorlunda öde till mötes. Huvudpoängen med sidan, utöver diverse hel- eller halvplattityder som man lika gärna kunde ha skrivit på den officiella hemsidan, tycks vara att sympatisörer ska visa hur de tänker sig framtiden genom att posta bilder på Instagram, bilder som sedan med hjälp av en hashtag hamnar på kampanjsajten. Très moderne. För att få igång ruljangsen kan bildpostarna vinna en lunch med Stefan Löfven. Inte för att trampa någon kreativ strateg på tårna, men det lär inte räcka.

Sedan internet uppfanns har det hetat att nästa val, det ska minsann bli det stora internetvalet. Efter att Obamakampanjen 2008 fått ordentlig snurr i sociala medier har drömmen om att göra något liknande ockuperat svenska kampanjstrateger över hela skalan, men att säga att någon varit nära att lyckas vore alldeles för snällt.

Det finns massor att säga om vad Obama for America gjorde på internet – det har väl skrivits några tusen böcker om det också – men för att alls förstå varför de lyckades bättre än framtidssossar på Instagram och människoälskande avatarmoderater så måste man förstå motiven för aktivisterna.

Den jättekorta versionen: 2008 hade George W Bush varit president i åtta år och med tiden blivit tämligen impopulär. Landet satt fast i två till synes hopplösa krig och ekonomin barkade åt skogen. Barack Obama erbjöd om inte en glasklar plan så i alla fall en vision om ett annat samhälle. Lägg till det symbolvärdet i hans person och summan blev något som många brann för, tillräckligt för att lägga tid och kraft på att hjälpa till att sprida det.

Det var med andra ord främst Obamas politik som var framgångsrik, inte hans webbyrå.

(Om det här låter som en grundläggande självklarhet så är det för att det naturligtvis är det. Ändå tycks den aspekten alltid glömmas bort. ”Vi har varit för dåliga på att nå ut med vår politik”, säger man när det går dåligt, trots att det troligen ofta förhåller sig precis tvärtom. Folk har tagit del av politiken – och den tilltalar inte.)

Som det förhåller sig i Sverige i dag saknar de flesta partier förutsättningar för den typ av dynamisk gräsrotsrörelse som de drömmer om. Fyra har suttit i regering i snart sju år, folk som gillar dem gör de för att de gillar läget. Möjligheten till ett femte jobbskatteavdrag kan nog inte väcka entusiasm ens bland ett gäng Muf:are på housekonsert. Socialdemokraterna under Stefan Löfven har visserligen börjat spruta ur sig reformförslag, men det är trovärdighet, kompetens och en Handelsekonom som ska lotsa honom till statsministerposten. Med bibehållna jobbskatteavdrag. Det är antagligen klokt, men samtidigt är det svårt att mobilisera en flammande gräsrotsrörelse för mer aktiv näringspolitik.

Återstår Vänstern, Sverigedemokraterna och till viss del Miljöpartiet, det vill säga de partier som önskar sig radikalt annorlunda riktningar för Sverige. Man kan utan att sticka ut hakan särskilt långt konstatera att SD på senare tid varit mest framgångsrikt i sin digitala mobilisering – dock inte på grund av sina trendiga designsajter. Tvärtom har de digitala opinionsbildningsinsatser som verkligen funkat, oavsett avsändare, i regel varit rangliga hemmabyggen som prioriterat innehåll före form.

Så vad menar bloggen – borde sossarna bli kommunister, centerpartisterna slå sig i slang med Greenpeace och moderaterna börja hetsa mot islam? Och blogga om saken elva gånger om dagen? Nej, förstås inte.

Varken S, M eller C kommer att bli några glödande folkresningar. Det behöver de heller inte vara, eftersom en stor majoritet av väljarkåren inte är särskilt intresserade av någon revolution. De etablerade partierna har alla möjligheter att nå ut med budskap, oavsett medieform, och i den mån det de har att säga uppfattas som tillräckligt intressant och bra så kommer det också att spridas vidare. I alla forum, utom möjligen Instagram (där folk primärt fotar mat och katter). Detsamma gäller förstås förslag som uppfattas som tillräckligt dåliga.

Den här bloggens råd är därför mycket enkelt:

Sluta elda upp partistödet på flashanimationer och anställ smarta policyutvecklare i stället.