Vill Muf sätta in militären mot plankarna?

Lördagskolumn i dagens DN Stockholm.

I veckan har ett lite märkligt meningsutbyte ägt rum på DN Stockholmsdebatt. Moderata ungdomsförbundet (Muf) rasade i starka ordalag mot plankning i kollektivtrafiken, som man menar att SL ”tillåter” och ”ser mellan fingrarna med”. Replik kom omgående från partikamraten och SL-ordföranden Christer G Wennerholm (M), som skröt om att nya spärrar och hårdare kontroller lett till rekordmånga ”kontrollavgifter” (böter) och att andelen snyltresor minskat från 4,6 procent till 3. Hur han nu kan veta det.

Från sidlinjen klampar så anti­biljett­organisationen Planka.nu in och tjoar om att plankning är en folkrörelse som inte kan stoppas. Åh jo, det går naturligtvis. Frågan är bara till vilket pris.

När Muf kräver ”krafttag” mot plankning görs inget förtydligande av vad detta krafttag skulle innebära. Tur det, kanske – för vad återstår egentligen efter hälso­vådliga ”klämspärrar” för hundratals miljoner kronor och regelbundna biljettrazzior, i rusningstid, på de mest trafikerade stationerna?

Vill Muf kalla in militären mot plankarna? Resa taggtråd kring tunnelbanan och släppa in resenärer vid checkpoints? Införa trängselskattesystem, med kameror som registrerar ansikten i stället för nummerplåtar? Frågorna hopar sig.

Utbredd plankning sänker motivationen att betala, skriver Muf. Det ligger det naturligtvis något i. Däremot är det inte alls säkert att ytterligare ”krafttag” mot plankning skulle höja den. Det bästa sättet att skapa genuin betalningsvilja hos folk är inte att hota och trakassera dem, utan att erbjuda en bra produkt och en bra service. Det gäller naturligtvis även SL.

790 kronor i månaden är dyrt för att åka till jobbet, men 790 kronor i månaden för att bli besvärad och misstänkliggjord på vägen till jobbet är ännu dyrare.

Antagligen måste man, åtminstone i tysthet, acceptera en viss andel smitare för att systemet ska fungera rimligt för flertalet. Det är ingen klatschig eller radikal vision, men så är ju sällan fallet med ­fungerande politik.

Blocköverskridande tombola och folkpartistisk musiksuccé

Det är fredag, vilket betyder två saker. Dels finns tv-programmet Veckans löp till beskådan här på DN.se – dels har det blivit hög tid att sammanfatta veckans storpolitiska lärdomar. Nämligen dessa:

1. Politik – nu som lotteri
Postkodlotteriet är i värvartagen. Först blev Moderaternas förre chefsstrateg Per Schlingmann klar som rådgivare, och i veckan anställde man också S-fixstjärnan Margot Wallström som ”projektdirektör”. Ett tecken i tiden? Kanske. Med två allianspartier runt eller under riksdagsspärren, rödgröna partier som helst inte vill samarbeta och ett växande stöd för Sverigedemokraterna ser regeringsbildningen och därmed den politiska inriktningen efter nästa val ut att kunna få vissa likheter med en tomboladragning. Typiskt då att två av storpartiernas mest strategiska hjärnor valde att ta ut lotteriet i förskott.

2. Juholtkopplingar kan vara förtal
Som av en händelse har påvekonklaven sammanfallit med lanseringen av bok om valet av Håkan Juholt till socialdemokratisk partiledare. Ex-ministern Pär Nuder utpekas som mannen bakom valet, och han har blivit så arg att han säger sig överväga att anmäla författarna för förtal. Definitionen av förtal är att ”utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt”, för att på så sätt skapa ”missaktning”. Nog för att valet inte blev så bra, men SÅ dålig var han väl ändå inte?

3. Federalisterna vann schlagern
Är Melodifestivalen politik? Någon skulle säkert hävda det, särskilt om startfältet som senast består av 16 män och en kvinna. Klart är att åtminstone årets final fick betydande symbolpolitiska övertoner vad gäller vår relation till EU och EU:s utveckling – de utländska jurygrupperna visade sig ha en annan smak än det svenska folket, och för första gången blev den samlade europeiska viljan så stark att den nationella suveräniteten fick stå tillbaka. Kortfattat kan man alltså säga att Yohio fick flest röster och Robin Stjernberg flest poäng, medan festivalen som helhet vanns av Folkpartiet.

Stockholmsordlistan, vecka 11

Veckans ordlista i DN Stockholm. Eftersom samtiden väntar på ingen.

Sandlåde­debatt
Förra veckans debatt om barnförbud på kaféer höll högt tonläge från bägge (vuxna) håll. Nyanserna kom in först när DN Stockholm i lördags lät debattens huvudpersoner, alltså barnen, komma till tals i en enkät. ”Jag vet inte om det är ­störande när jag fikar”, menade Eskil Suslin Lindbergh, 5, med insiktsfull ödmjukhet. Vem kan med handen på hjärtat vara säker på motsatsen? Flera andra var inne på Elina ­Kunwors, 7, balanserade linje: ”Det värsta när man fikar är när några skriker – ibland är det barn och ibland är det vuxna.” Svårare än så är det förstås inte.

Vattenkrångel
Lördagens DN Stockholm innehöll inte bara kloka barn, utan också en beskärd del skräckvisioner. Det handlade om de kommande decenniernas trafiksituation och de avse­värda reparations- och underhållsarbeten som väntas komplicera den – Essingeleden, Västerbron, tågens getingmidja vid Riddarholmen, Vasabron, och så vidare. Finns en gemensam nämnare här? Ja. Det är helt klart krångligare att bedriva huvudstad på en massa öar än att göra det på plattmark i inlandet. Å andra sidan är det betydligt trevligare också, så det får nog ses som ett pris vi får betala med god min.

Luciaanarkism
Miljöpartiet i Stockholm har drabbats av ett bakslag och förlorat en stor profilfråga. Vadå, smygbyggde de klart Förbifart Stockholm under helgen? Nej då, den lär bli veder­börligen försenad. Däremot har utbildningsförvaltningen ställt sig skeptisk till MP-kravet på könsneutrala luciafiranden i Stockholm. Förvaltningen är visserligen inte negativ till idén som sådan, men anser att frågan om huruvida pojkar får vara lucia även fortsättningsvis bör avgöras av skolorna själva. Bara att bryta ihop och komma igen, Miljöpartiet.

Avspärrningshus
MP har dock inte suttit hemma på ekokammaren och ­beklagat sig, utan i stället gått ut hårt på annan front. Stadens planer på nya bostäder i Marieberg är alldeles för modesta, menar oppositionsborgarrådet Helldén – husen borde vara mycket högre. Aningen oväntat, särskilt som samme man nyligen rasade mot bostäder i grannskapets Kristineberg med hänvisning till bullret från Brommaflyget (som man avskyr). Eller finns det ett samband? Inflygningsrutten går rakt över Marieberg. Om man bygger enormt höga hus, så …

Tillväxt­motstånd
Borde vi våga ta debatten om Stockholms befolkningstillväxt? Landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson lyfte frågan på DN Stockholmsdebatt i lördags, och lät förstå att ”smärtgränsen” för tillväxt nog är om inte passerad så åtminstone nära. Visst finns det relevanta invändningar att lyfta mot olika typer av exploatering, men att slå fast historiens slut är ofta vanskligt – inte minst när det gäller städers utveckling. I artikeln pekade Andersson själv på att liknande tankar framfördes redan 1946. Då hade Stockholms län inte ens hälften av dagens invånarantal, och helt eländigt har det väl ändå inte blivit.

Staden borde växa, inte raden av satelliter

Lördagskolumn i dagens DN Stockholm.

Är det bakåtsträvande att vara skeptisk till Stockholmsporten? Alltså den planerade stadsdelen mellan Hjulsta och Barkarby, där Förbifart Stockholm ska möta E18. Ett par läsare har hört av sig med den invändningen efter förra helgens kolumn.

Tvärtom, menar jag. Det är Stockholmsporten som är bakåtsträvande. Trots talet om att ”knyta ihop” saker talar mycket för att den blir ytterligare en del i det pärlband av förortssatelliter som man i mitten av förra seklet trodde var framtidens melodi.

Numera vet vi att den melodin skorrade falskt. Trots att samhällsplanerare under decennier slog knut på sig själva för att uppfinna optimala bostadsområden vill de flesta, precis som förr, bo antingen i eget hus eller i riktig stadsmiljö. Det är inget svepande antagande, det är fakta som visar sig med all (o-)önskvärd tydlighet på bostads- och hyresmarknaden.

Därför var bygget av Hammarby Sjöstad bra, därför är Norra Djurgårdsstaden bra. Liksom förtätningen på västra Kungsholmen och kommande Haga- och Söderstäderna. Samtliga är exempel på hur innerstaden får växa, utanför de ”tullar” vars historiska funktion avvecklades för över 200 år sedan.

Det finns ingen anledning att stanna där heller. Även med Hagastaden klar finns en absurd jättespärr av underutnyttjad mark mellan Stockholm och Solna. Brommalandet har potential för betydligt mer, även om Bromma flygplats blir kvar. Sicklaön likaså. Halvglesa Gärdet skulle kunna bli innerstad på riktigt, utan att nationalstadsparken naggas. Och så vidare, i potentiell oändlighet.

Mäeh! ropar någon. Ska man bara bygga övre medelklass-getton?

Nej, det är just det som är poängen. Så länge utbudet av stadsmiljöer så dramatiskt understiger efterfrågan kommer priserna att fortsätta leda till ekonomisk segregation.

Så behöver det förstås inte vara. Det är bara att bygga ikapp efterfrågan – men det gör man inte vid en motorvägskrater två mil från city.

Moderatförnyelse, SD-förnyelse och EU-förbud mot porr

Nytt avsnitt av nyhetsmagasinet Veckans löp finns att titta på här. Veckans politiska lärdomar lyder som följer.

1. Moderaterna har blivit ännu nyare
Förnyelsen av Moderaterna har tagit ordentlig fart igen. Först gjorde man helt om i frågan om statligt ägande av företag, som man nu tycker är en bra sak till skillnad från tidigare. Sedan backade man om den så kallade lagen om valfrihet, som skulle bana väg för privata välfärdsinitiativ i alla landets kommuner. Efter att ha gått till val som först ”det nya arbetarpartiet” och därefter ”det enda arbetarpartiet” talar alltså mycket för att man 2014 kommer att lansera sig som ”det gamla arbetarpartiet” och förnya logotypen med en röd ros.

2. Riksdagen får ett nionde parti
Lite i skymundan får riksdagen inom kort ett nytt parti – åtminstone nästan. Det handlar om den sverigedemokratiske ersättaren Olle Larsson, som nu tar plats trots att han lämnade partiet redan 2011. Larsson blev då arg på partiets bristande landsbygdsfokus och startade ett eget parti, Härjedalspartiet. Nu är förstås frågan vilken politik han tänker driva, men det verkar oklart. ”Jag har inte följt SD:s politik speciellt noga de sista åren”, säger Olle Larsson till TT. Ryktet om att SD:s agenda skulle dominera svensk politik verkar alltså en smula överdrivet – åtminstone från härjedalsk horisont.

3. EU vill förbjuda porr
På tisdag röstar europaparlamentet om en resolution om ”avskaffandet av könsstereotyper i EU”. Det låter naturligtvis lovvärt, stereotyper är alltid trist. Men kan man verkligen ändra 27 länders kulturer med ett parlamentsbeslut? EU verkar åtminstone fullt inställda på att försöka. Den som läser (den långa) resolutionstexten hittar ett antal spektakulära saker – bland annat uppmanar man staterna att förbjuda ”all form av pornografi i medier”. Detta vill man göra med ”full respekt för yttrandefriheten”. Låter det svårt? Jo, men med samarbete kan man göra det omöjliga möjligt. Som en folkpartist nog skulle säga.

Stockholmsordlistan, vecka 10

Veckans ordlista i DN Stockholm. En kulturgärning som i dagarna firat ett år som stöttepelare i lokaldebatten – grattis till den!

Högkostnadspolitiker
Bygget av Nya Karolinska drar till sig allt svartare rubriker. Dagens Industri har nyligen kunnat berätta dels att miljarder saknas sedan mark man tänkt sälja inte kunnat säljas, dels att bygget självt visat sig bli mycket dyrare än motsvarande byggen på annat håll i världen. Låter det sista bekant? Japp, detsamma gäller ju när Stockholm ska bygga spårväg och notan råkar bli några miljarder dyrare än vad andra betalar. Finns det ett samband här? Inte omöjligt. Stockholms läns landstingsstyre har två primära uppgifter att ägna sig åt – sjukvård och kollektivtrafik.

Meditationsbadrum
Ordlistans grundläggande uppgift är ju att hitta nya ord och begrepp, så när någon säger sig vilja bygga ett ”meditativt badrum” i en gasklocka lyssnar vi förstås uppmärksamt. Just detta hände också i förra torsdagens DN, där arkitekten Henric Munde berättade om sin vision för Norra Djurgårdsstaden. Munde förtjänar också ett särskilt omnämnande för sin kostnadskalkyl: ”Jag föreställer mig att det är ett väldigt dyrt projekt”, säger han. Tänk om landstingspolitikerna kunde vara lika ärliga på förhand.

Begreppsbråk
Knappt hade svallvågorna lagt sig efter ”Nya Hornstull”-härvan innan det var dags igen. Stockholm Visitors Board har nämligen börjat marknadsföra trakten kring Hornsgatan som ”Nya SoFo”, vilket väckt ont blod i lokalpressen. I Södermalmsnytt uttalar sig ett antal ägare av trendiga och mer eller mindre nyetablerade kommersiella inrättningar och menar att Hornstull minsann ska fortsätta vara Hornstull och någon ”gentrifiering” vill man inte veta av. Det genomsnittliga kvadratmeterpriset i Hornstull är drygt 58 000 kronor.

Dumplingifiering
Apropå gentrifiering – alltså i korthet att ett områdes status höjs, med resultatet att den ursprungliga karaktären försvinner – så kan den slå till på de mest oväntade ställen. Möjligen även på den härligt dåliga smakens främsta utpost i Stockholm, nöjesfältet Gröna Lund. I Östermalmsnytt intervjuas Grönans tillträdande vd Magnus Widell, och han planerar att se över matutbudet – ”allt kan inte vara hamburgare och korv”. På en direkt fråga utesluter han inte servering av dumplings, alltså trendriktiga kinesiska degknyten. Upp till kamp för sockervaddskulturens bevarande!

Gårdsstängning
Ordlistan har i några veckor följt turerna kring S-borgarrådet Tomas Rudins tv-lanserade förslag om att öppna diverse gårdar i Klarakvarteren för allmänhet och kommers. Nu kan vi avslöja att kommunala Familjebostäder – som äger husen – sagt sitt medelst lapp i porten till de boende. Där berättar man att man fått liknande förslag flera gånger tidigare, men ”då som nu” gjort bedömningen att det är olämpligt och inte kommer att genomföras. Därmed sätter ordlistan slutpunkt för den här historien. Känner vi Tomas Rudin rätt lär det dock snart dyka upp en ny.

Partiledarna om barnförbudet

Ett kafé i Stockholm förbjöd nyligen barn i lokalen, varpå man fick bassning av diskrimineringsombudsmannen. Åtgärden har blivit ett hett samtalsämne på både det ena och andra hållet och The Viktor Report vore inte The Viktor Report om vi inte gav de svenska partiledarna chansen att delge sin syn på saken.

Är det rätt att förbjuda barn på kaféer?

* * * * *

Stefan Löfven (S):
– Att helt förbjuda barn på kaféer låter sig inte göras. De här barnen finns i vårt samhälle och många uppskattar dem. Däremot vill vi gå fram med tydliga regleringar som hindrar att det blir oskäligt många av dem.

Jonas Sjöstedt (V):
– För Vänsterpartiet kommer ordning och reda i restaurangnäringen alltid först. Vårt mål är en gemensamt finansierad kafésektor, utan privata barn.

Gustav Fridolin (MP):
– När jag som lärare möter kafégäster är det tydligt för mig att alla människor vill bli bemötta som de individer de är, oavsett födelseår och mognad. Miljöpartiet kommer alltid att stå upp för en kafévärld där alla känner sig inkluderade.

Fredrik Reinfeldt (M):
– Störande barn fanns på kaféer även under Göran Perssons regeringstid.

Annie Lööf (C):
– På ett visionärt plan måste vi som ett liberalt parti sträva mot en värld helt utan barnvagnsbegränsning på kaféer. Däremot har jag tydligt satt ner foten och förklarat att det inte är rimligt att genomföra det i dag eller i morgon.

Göran Hägglund (KD):
– Barn har rätt till båda sina föräldrar och en trygg uppväxt i lugn och ro. Vi kommer därför att tillsätta en utredning för att se om vi kan tillåta ensamma mammor att fika på ett etiskt rimligt sätt.

Jimmie Åkesson (SD):
– Sjuklövern skyller som vanligt på varandra, men de bär alla ansvaret för den katastrofala politik som lett till massinvasionen av underutvecklade grupper på offentliga inrättningar. Barns kafékultur är oförenlig med vuxnas och de bidrar inte till omsättningen. Resultatet blir att vanliga vuxna får betala mer för sämre kaffe.

Jan Björklund (FP):
– Det är naturligtvis helt orimligt att barn driver omkring på kaféer hela dagarna, och det här är en utveckling som accelererat sedan 70-talet, Vi har genomfört nödvändiga reformer, men det tar tid att vända en atlantångare. Med skriftliga betyg från två års ålder kan vi ytterligare betona vikten av kunskap framför bullar och saft.

Stadshusrapporten, 4 mars

Vid kommunfullmäktiges sammanträde på måndagen stod inga spektakulära stridsfrågor på dagordningen – det hindrade dock inte debatt. Hetast blev det när Vänsterpartiet motionerade om att bojkotta skatteparadisbaserade bolag i stadens upphandlingar, där en bred ideologisk klyfta mellan alliansen och den rödgröna oppositionen kom i dagen under en dryg timme innan saken avgjordes i sluten votering. Oväntad huvudperson under kvällen blev dock framlidna Muminförfattaren Tove Jansson. Ungefär så här gick det till.

18.02. Namnbyte av Stockholms Stads Bostadsförmedling AB till Bostadsförmedlingen i Stockholm AB. Maria Antonsson (MP) ser inte poängen. Gulan Avci (FP) förklarar att man vänder sig till en bredare målgrupp.

18.14. Beslut, namnet ändras. Prislapp för nya logotyper oklar.

18.25. Majoriteten vill omstrukturera fastighetsbeståndet. Ann-Mari Engel (V) är delvis positiv till förslaget: ”Rationalisering och koncentration kan vara bra. Det borde ni tänka på, när ni har 150 hemtjänstföretag som springer runt på Södermalm.” Yrkar ändå återremiss.

18.42. ”Det är ju er roll att göra emot det vi gör”. Björn Ljung (FP) reder ut oppositionens funktion i parlamentarisk demokrati.

19.07. Bostäder i Kristineberg. Daniel Helldén (MP) starkt kritisk till hela projektet, vill ändra tänkta namnet ”Tove Janssons väg” eftersom Kristineberg inte är som Mumindalen (på grund av Brommas flygbuller).

19.07. Björn Ljung (FP) hävdar att Tove Jansson inte hade drivit barnfamiljer ur Kristineberg och att Snusmumriken skulle ha gillat att fiska i Mälaren.

19.17. Maria Hannäs (V) påstår att Tove Jansson hade föredragit hyresrätter i Kristineberg.

19.22. Markförsäljningen beslutas. Huruvida Kristineberg är Mumindalen avgörs dock inte i kväll.

19.27. Markförsäljning, studentbostäder i Albano. Alla egentligen överens, men V vill ha låga hyror och Åke Askensten (MP) kräver en gångbro över Roslagsvägen. Därför debatt.

20.53. Ann-Margarethe Livh (V) vill utesluta företag som ”skickar skattepengar till Cayenneöarna” ur stadens upphandlingar. Centerpartiet blir rasande, lång debatt vidtar där även MP och S lägger förslag.

21.22. Christer Mellstrand (C) berättar om sin sambos goda lönekarriär på Carema. Vänsterpartiet gratulerar sarkastiskt.

21.45. Votering. Majoriteten vinner – ingen bojkott.

En port till det förflutna

Lördagskolumn i DN Stockholm. Bild från arkitektkontoret BIG.

Stockholm ska få en helt ny stadsdel, meddelade Stadshusstyret i veckan. ”Stockholmsporten” ska när den står klar knyta ihop stadens nordvästra ytterkanter med Barkarby i grannkommunen Järfälla. 5 000 bostäder och 6 000 arbetsplatser ska det bli, på mark som i dag nyttjas av få.

I bostadsbristens Stockholm borde det förstås tas emot med jubel och fanfarer, men entusiasmen har varit tämligen begränsad. Det är inte särskilt konstigt – det finns goda skäl till att ställa sig avvaktande skeptisk till det här påhittet. Ungefär dessa:

1. Tidsaspekten. Projektet ska nu utredas i två år, med förhoppning om att kunna dra igång byggande om ett decennium. Vilka behov stadsdelen svarar mot då är med andra ord en hypotetisk fråga.

2. Grannskapet. Stockholmsporten ska byggas kring det framtida Hjulstakorset, där Förbifart Stockholm bryter i dagen och möter E18. Det blir med andra ord en gigantisk trafikanläggning, som ska ligga nedsänkt i vad borgarrådet Joakim Larsson (M) själv kallar en ”krater”. Det är förstås bättre att trafikplatsen är nedsänkt i marken än att den inte är det, men en motorvägskrater står fortfarande långt ner på de flestas lista över önskvärda grannar. Att man avser hissa upp en gigantisk, ”svävande” spegelsfär över just den här motorvägskratern förändrar inte den omständigheten.

3. Motiven. Det finns stor efterfrågan på bostäder i Stockholm, men det är framför allt vissa typer av miljöer som är attraktiva. Motorvägsnära inlandslägen med långt till centrala staden har historiskt inte visat sig vara ett av dem, inte ens om de förses med tunnelbana.

Det finns därför anledning att tro att Stockholmsporten svarar mindre mot medborgarnas behov och önskemål än mot politikernas behov av att göra något med en bit mark som kringgärdar förutbestämd infrastruktur. Var det inte just den typen av stadsplanering som vi skulle undvika framöver, eftersom den skapar bilberoende enklaver till förorter – och samtidigt driver segregation?

”Stadsdelen är ett viktigt steg i arbetet med Promenadstaden Stockholm”, skriver Moderaterna i sin presentation av Stockholmsporten.

Det tror jag när jag ser det. Hittills liknar det snarare något som Hjalmar Mehrs mest tondöva byråkrat glömde i skrivbordslådan 1965.

Saker vi lärt oss, vecka 9

 

Fredagens avsnitt av nyhetsmagasinet Veckans löp finns ute nu. Jag sammanfattar den politiska veckans mer eller mindre viktiga lärdomar.

1. Alliansen är det enda Twitteralternativet
Den borgerliga alliansens toppmöte i Maramö skulle bli startskottet för ”Alliansen 2.0” och bevakades som en mindre månlandning. Särskilt mycket konkret kom dock inte ut av spektaklet. Bland nyheterna man presenterade fanns i stället det kommande, gemensamma ”besökskonceptet Hela landet runt”, beslut om en kommande ”gemensam kommunikationsplan” och ”gemensam idé i sociala medier”. Därmed kan alliansen med fog säga att man är det enda regeringsalternativ som faktiskt vill twittra tillsammans. Vad man ska twittra om är dock fortsatt oklart, frågan ska nu utredas av arbetsgrupper.

2. Rödgröna har olika anfallstaktik
Den massiva uppmärksamheten i kombination med det lilla utfallet gav förstås oppositionen en gyllene målchans efter Maramö. Stefan Löfven (S) stod välplacerad i straffområdet och behövde bara sätta bredsidan till, med konstaterandet att regeringen pratar valtaktik medan 400 000 svenskar är arbetslösa. Gustav Fridolin (MP) valde i stället att gå på kraft – han kallade till presskonferens och slog bland annat fast att ”alla har rätt att grilla korv, men en regering har också ansvar för att lösa politiska problem”. Huruvida det vristskottet gick i eller över mål är upp till betraktaren att avgöra.

3. Näringslivet vill tysta arga kunder
Svenskt Näringsliv har varit i utspelstagen i veckan. Det ena var mycket förutsägbart – det är dags för avtalsrörelse och följaktligen dags att rasa mot att fackförbunden har orimligt höga lönekrav på grund av ditt eller datt – men det andra var mer oväntat. Med hänvisning till debatten om näthat vill man utöka förtalslagstiftningen, som i dag bara gäller privatpersoner, till att också omfatta företag. Lyckligtvis är Svenskt Näringsliv själva en förening och inte ett företag, så att såga den här idén kan man förhoppningsvis göra även fortsättningsvis.