Don’t tell Ashton bygger på att skapa ett konstverk som består av twitteranvändares avatarer. Ju fler followers, ju större bild får man i ramen där alla avatarerna samlas. Det finns en twitteranvändare som har så många followers att han ensam kan fylla den stora ramen som finns på sajten.

Just det, Ashton Kutcher.

Älskar sådana här projekt. Inte för att jag vet vad man gör av dem sen, men jag blir helt Birgit Friggebo och vill sitta i ring och känna GEMENSKAP varje gång jag stöter på liknande grejor.

Så. Joina ni också, Don’t tell Ashton.

Kumbaya.

Ingen kunde väl undgå att missa att musiktjänsten Spotify uppgraderades i förra veckan och adderade en social funktion som drev åtminstone mig till vansinne. Dels för att alla skulle öppna sina spotifykonton på Facebook och visa upp alla sina tusentals spellistor – helt plötsligt var Spotifyspammandet värre än Farmville – dels för att väldigt många var tvungna att blogga, twittra eller Facebooka om att ”man egentligen hade mycket bättre musiksmak än just den listan” och att ”haha hela den DÄR listan är ju ren ironi”. Folk började helt enkelt städa och göra sin musiksmak mer rumsren. Så att den duger att visa upp. Det beteendet stöder naturligtvis det faktum att det bara är en liten del av oss vi visar upp i sociala medier, och att vi själva väljer vad vi vill att våra besökare skall få se och veta om oss. Jag kan tänka mig att de flesta bloggar (inklusive mina egna) är just så tvättade som de flesta Spotifylistorna blev i förra veckan. Även om de flesta läsare verkar tro att man spyr ut exakt hela sitt liv i en blogg.

Själv klarade jag mig undan att drabbas av Spotifyhetsen. Men mest av det skälet att jag helt enkelt inte lyssnar på musik. Således har jag gjort två Spotifylistor i hela mitt liv och båda har jag givetvis delat med mig av på diverse olika sätt redan innan delafunktionen fanns.

Den ena är en spellista som vi gjorde till vår son Tage medan han ännu låg i magen. Musik som vi gillar och som vi ville spela för honom så att han skulle gilla och känna igen den när han kom ut (det gör han).

Det andra är en lite roligare idé: För en tid sedan gjorde jag och Fredrik som också bloggar här på DN, en playlist av Trackslistan från 2 maj 1992 – det var kul! Och väldigt mycket nostalgi.

Tracks har alla sina listor uppe på Sveriges Radios sajt om man vill göra en egen utifrån något visst årtal och datum. Det blev musik vi en gång hade tokdiggat men helt glömt bort, själv sjöng jag med i ZZ Tops “Viva Las Vegas” från -92 och mindes plötsligt tonårens alla raggarbilsfärder. Så blir det ju om man växer upp i norra Norrland. Och på andra ställen med.

Annars kan jag tipsa om att det faktiskt även går att göra playlists på YouTube. Här har du en snabb guide i ämnet. Busenkelt! Youtube har ju också de ett rätt så stort skafferi. Och så får man i bästa fall videon på köpet.

Igår på kvällen var det många i min bubbla på nätet, främst tjejer, som twittrade om Anders S Nilssons intervju med Lina Thomsgård i radiokanalen Mix Megapol. För er som inte vet så har Lina Thomsgård startat ett nätverk som heter Rättviseförmedlingen, vars syfte är att motverka snedfördelning baserat på t ex kön, etnicitet och andra egenskaper som brukar ligga till grund för diskriminering i samhälle och arbetsliv. Ett jättebra initiativ och medlemmarna har strömmat till.

Hela intervjun är ett enda stort uppvisande i mansgriseri och märkliga uttalanden. Lyssna här, framför allt slutet är häpnadsväckande.

Detta fick många på nätet att reagera, inte minst kvinnor. Twittringarna var många och upprörda och hela händelsen fick ganska snart en egen hashtag – #assnilsson. Det bloggades även om fenomenet.

Detta föranledde Anders S Nilsson att gå ut och pudla på Newsmill idag. Man kan givetvis recensera hans försvarstal också, men eftersom det här är en blogg om nätet i första hand, så vill jag mest visa på hur BRA och snabbt det är med internet ibland. För hur många tror att Anders S Nilsson hade behövt gå ut och be om ursäkt offentligt om inte händelsen blivit så vitt spridd på nätet? Hade inte det som vi så populärt brukar kalla ”nya medier” funnits hade kanske ett fåtal radiolyssnare reagerat, förmodligen genom att kontakta kanalen och om kritiken hade nått Anders S Nilsson den vägen är det tveksamt om han tagit till sig den alls. Nu fick han vackert krypa till korset. Offentligt dessutom.

Det är bland annat sådant som gör att jag älskar nätet.