Man bör heller inte missa Hanna Fahls Medoldifestivalblogg, som lyckats med konststycket att vinna gillande från så skilda storheter som Jan Gradvall och min tioåriga dotter. Ett kvalitetstecken om något.

Apropå kvalitet har jag i kväll deltagit i ett upplivande panelsamtal om bildning på ABF i Stockholm. Där är det alltid fullt till sista plats i de väl insuttna lokalerna, trots den kompakta frånvaron av bloggare, twittrare och Bambuser-korrespondenter.

Tøger Seidenfaden var nämligen inte bara en chefredaktör, utan lika mycket opinionsbildare, kampanjmakare, piratförläggare och spektakulär offentlig person. På senare tid genomförde han uppmärksammade – och i det rådande danska klimatet djupt antiopportuna – kampanjer som insamlingar till flyktingar. Han visade vad en tidning kan – och ska – användas till.

En ”antikulturradikal kulturradikal” kallas han i kollegan Bjørn Bredals mäktiga nekrolog i morgondagens Politiken. Här är så länge en fin intervju med Seidenfaden som Sydsvenskan översatte förra året.

I dagens Kulturnytt ville Lena Adelsohn Liljeroth inte vara sämre. I en kommentar till DN:s artiklar om ett nytt operahus i Stockholm gav hon sin bild av svenska kultursidor, som enligt kulturministerns förmenande skriver ”på ett sätt som gör att människor inte känner sig delaktiga”.

Landets medieanalytiker får se upp. Politikerna har uppenbarligen fått ett nytt fritidsintresse.

”Jag skulle gärna se att inte bara de som företräder kulturen utan även de som arbetar på redaktionerna skulle ha en mer inkluderande hållning”, sade kulturministern i sitt resonemang om hur de kulturen skapar fientlighet omkring sig.

Man behöver inte överdramatisera denna fråga och ropa på vare sig Berlusconi, Nordkorea, de ungerska medielagarna, Putin eller något annat jävulskap; kulturministern är säkert väl medveten om att hon denna gång satte klackskorna i klaveret. Om inte annat lär hon bli det. Principfrågan måste nämligen ändå formellt föras till protokollet: det är anmärkningsvärt att Lena Adelsohn Liljeroth finner det lämpligt att offentligt vädra några åsikter om svensk journalistik överhuvudtaget. Hon är inte, som Lars Ohly, en marginaliserad oppositionspolitiker. Hon är kulturminister.

Med detta sagt kan man dessutom notera att hon har fel i sak. Närmare 90 procent av Dagens Nyheters läsare tar varje dag del av kultursidorna och dess blandning av kultur- och nöjesnyheter, reportage, kritik, debatt och lustfylld opinionsbildning.

Kulturministern är varmt välkommen att ansluta sig till den skaran.

UPPDATERING: Aftonbladets Martin Aagård skojar briljant här och Expressens Karin Olsson skriver här.

På vägen hem passerade jag också Aftonbladets övergivna redaktionslokaler i Globen, där löpsedlarna från förra fredagen hängde kvar på trekvart med sitt budskap om den ”snösmocka” som skulle träffa Sverige. Det kändes lite sorgligt, få saker inger samma känsla av ödslighet som daterade löpsedlar. Aftonbladet kanske inte saknar Globen, men Globen saknar Aftonbladet.

Givetvis finns det invändningar mot bland annat min egen ståndpunkt om ett nytt operahus i sig, vilket är i sin ordning. Mer förvånande är kritiken mot DN:s sätt att rapportera. Att DN berättar om en fråga vi tycker är intressant och viktigt finner jag inte kontroversiellt; det är så att säga poängen med en tidning. Moderna Dansteaterns chef Danjel Andersson – tidigare kritiker i just DN – luftade i gårdagens ”God morgon, Världen!” i P1 misstanken att det skulle ligga något slags lobbymotiv bakom DN:s belysning. Det är i sig en oerhörd anklagelse.

På den andra ändan av skalan finner vi – i vanlig ordning – skribenterna på Axessbloggen, som av någon anledning fick ömma tår av min söndagskrönika i går och funnit skäl att högljutt släpa mig personligen inför skranket – vid två tillfällen dessutom. Det är visserligen svårt att inte förblindas av ironin i att en bloggare på just Axess axlar rollen som retorisk renhållningskonsulent, men för den händelse Mats Wiklund verkligen inte förstår vad ”kulturhatet” syftar på kan jag rekommendera ett besök i valfritt kommentarfält under vilken artikel som helst i operahusfrågan. Det tycks handla om ett slags passiv aggressivitet gentemot kulturyttringar som man själv av någon anledning inte uppskattar, och ju högre dessa befinner sig i ett slags tänkt kulturhierarki desto större blir utslaget på vredesskalan – allrahelst om konstformens avnämare är jämförelsevis få och dess utövare uppbär någon form av offentliga medel. Därför hör till exempel modern poesi och opera till de konstarter som får de hårdaste offentliga rappen, även om samtidskonsten också ligger bra till; den som över huvudtaget rörde sig i närheten av debatten om Anna Odell för två år sedan känner lukten av detta hat bara man skruvar lite på locket. Göran Hägglund visste vilka strängar han spelade på med sitt opinionsmässiga fiasko om  ”verklighetens folk” häromåret.

Mellan dessa ytterligheter finns förstås – och framför allt – den överväldigande responsen från Dagens Nyheters läsare, som till allra största delen är entusiastiska och upplivade av vår rapportering.

I sak tycker jag att Rasmus Fleischer har formulerat de bästa invändningarna mot planerna på ett nytt operahus här och här.

Nu går debatten om vad det nya huset ska fyllas med vidare.

Fler reaktioner på DN:s artiklar finns här.

Jag nämner detta som ytterligare ett exempel på att motsättningen mellan idrott och kultur inte är starkare än vad man gör den, vilket också Aftonbladets Olle Svenning påpekar i ett mejl om min krönika om ett nytt operahus i dag. Han poängterar att supportersamlingarna på varje italienskt fotbollsstadion – självklart – sjunger opera, som till exempel Verdis ”Il Trovatore” på Svennings favoritarena i Neapel.

Som avslutning på idrottsdagen kan man konstatera att poeten Eva Ströms egenhändigt iscensatta match mellan Svenska Dagbladets och DN:s kultursidor slutade – oavgjort.

Och vi som känner Nisse tyckte nog att han var ovanligt mjäll inför utdelningen av Aftonbladets Axel Liffner-stipendium i kväll.

Till detta hade han alltså goda skäl. Kanske var det inbillning, men applåderna efteråt tycktes också ovanligt varma. Till och med en och annan kram fick Nisse finna sig i. Stort grattis till en av den svenska journalistikens stora språkvirtuoser.

Frågan är vilken litterär representant som vänder sig i sin grav denna gång. Dante har i vilket fall alla skäl i världen.

För en som genomlevt sina tidningsdagar i bunkern ute i Marieberg känns dessa halvkvädna klagovisor över bristen på autentisk pressromantik i Globen som att höra de lycksaliga invånarna i en grönskande oas klaga över att de saknar vatten, medan man själv törstar till döds i en öken. För oss pinade Mariebergare framstår till och med en förortsgalleria som ett paradis, ett eldorado, ett Shangri-La, det förlovade landet.

Man får trösta sig med att Dagens Nyheters medarbetare – den dag vi till äventyrs kan komma att lämna vår mediala variant av den egyptiska fångenskapen – inte kommer att producera några notiser under vinjetten ”Mariebergsbohemer”. Det kommer inte att finnas ett ord att skriva.

Vi som är stamgäster i Globen kan förstås också vända på saken. Alltför sällan har man sett Aftonbladets stjärnbohemer förgylla gallerians golv. Var fanns Linderborg, Virtanen, Mellin, Svenning, Guillou, Kielos, Klein med flera när de verkligen behövdes?

Vilken form av primitivitet som kan bli följden av att SVT:s lekprogram ”Minuten” blivit en tittarsuccé är inte utrett, men klart är att hela 1,6 miljoner svenskar ägnade söndagskvällen åt att titta på folk som stoppar huvudet i strumpbyxor, balanserar ägg på tråd och trär upp pastabitar på spagetti med munnen, allt under överseende av en ständigt gallskrikande Peter Settman.

Var är den ungerska mediemyndigheten när man verkligen behöver den?