Alla som har gjort lumpen vet hur det är. Man kan i princip somna var som helst, i en buske, i en skumpig lastbil, hängande på spaden eller spanande efter en fiende som är märkligt lik grannen på luckan intill.
Ren utmattning. Bästa sömnmedlet som finns.
Det hänger liksom inte på om sängen heter ”Excelsior”, ”Diplomat” eller något annat tjusigt. En enkel brits, en hygglig skumgummimadrass och något rent att stoppa om sig med. Man knoppar in ändå.
Men, handen på hjärtat, visst ökar kraven på komfort med åren. En aning. Vem längtar inte efter känslan av svala, kallmanglade lakan. En lagom frisk fläkt från en glipa i fönstret. Lite sövande sus i trädkronorna utanför. Och kanske en bädd med svikt någonstans mellan amerikansk svampighet och nordisk kärvhet. Definitivt inga överdrifter med monstertäcken och pöskuddar att drunkna i.
Och så kommer man till ett bättre hotell, det är 29 grader i luften och det tre decimeter tjocka duntäcket ligger där och väntar på nästa offer att svetta ihjäl.
Hur tänker de?
Man öppnar fönstret och inser att det är party hela natten utanför. På med luftkonditioneringen och det blir som i hockeypausen mellan AIK och Djurgården på Globen. Täckjacka och råkalla pustar från ett vinande aggregat.
Inga extrafiltar i garderoben. Återstår bara att slita ut det pösiga bolstret, stänga av Globenfläkten och hålla tummarna för att tropikhettan inte övergår i arktisk kyla. Mitt i natten vaknar man av att någon öppnat dörren till kylskåpet. Åtminstone känns det så.
Efter några koppar te och hålögt tittande på teve sveper man in sig i badlakanet, gräver ner sig i kudden och somnar.
Av ren utmattning.