Vi spanar på kök. Vita, röda, svarta, gula, bruna – hur många nyanser som helst. Och då talar vi bara om luckorna. Sen är det bänkskivor – sten, trä, corian, fusksten, fuskträ och gud vet vad. Hundra varianter. Och vitvaror, som inte alls behöver vara vita längre. Tvärtom.
För att inte tala om allt kakel som ska passa ihop.
Det är som att välja en helt ny garderob till en tonåring. Inte lätt om man inte vet om det är urklippta smaljeans eller bylsiga haremsbrallor som gäller. Just i dag.
– Man måste titta på helheten, säger hustrun. Allt hänger ihop.
Det låter nästan religiöst, lite new age-aktigt. Jag får rysningar.
– Jag klarar inte av mer än en sak i taget, jag är man. Kan vi inte åtminstone skippa kaklet tills vidare, kvider jag.
Hon tittar medlidsamt på mig och bläddrar vidare i kökskatalogerna.
– Se, så här tycker jag att vi ska ha det. Varmt och inbjudande, precis vår stil, säger hon och pekar på något mesbrunt.
Det ser precis ut som vårt nuvarande kök.
– Jättesnyggt, säger jag.
Sen tar vi en ny vända till köksbutikerna, drar i lådor och fingrar på luckorna. En del är småräfflade, som blästrat trä. Och man tänker, herregud vad raffigt – och opraktiskt. Eller är det fel tänkt?
Ska vi köpa för vår skull, eller för dem som kommer efter? Vad har de för smak egentligen. Är de allmoge, kallt stål eller rent av Ferrariröda? Kommer de att vända sig bort i vämjelse om vi väljer något förutsägbart och mainstream? Som vitt.
– Vitt är för kallt, säger hustrun. Passar inte i vårt kök.
Nästa dag kommer hon hem med två provluckor. En är gråvit, den andra Stockholmsvit.