Vi sitter ett gäng och småpratar och halkar snabbt in på ett välbekant ämne – bostäder, priser, räntor, hotande bubblor, drömkåkar och sunkställen man bott i. Hela rasket.
Samtalet löper fram och tillbaka, lite halvljummet tills en av bordsgrannarna plötsligt bekänner:
– Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo söder om stan.
Alla studsar till. En som plötsligt kommer ut som söder om Söder-hatare – eller går kanske gränsen till och med strax söder om Slottet? En avfälling bland alla ”vi bor alla i samma by”-kramare? En som talar klarspråk och bekänner sin tillhörighet?
Klart man blir nyfiken på orsaken, så när överraskningen har lagt sig blir den naturliga frågan:
– Varför då?
– Jag vet inte, det bara är så.
Orättvist kanske, men det känns lite som att förflyttas till en annan tid, en annan plats. En tid när Södermalm var om inte bonnigt, så i alla fall lite lätt på deken. Då söder om Söder var en främmande utpost för proviantering av Ikea-varor, och alla som bodde norr om stan automatiskt såg med misstänksamhet på Huddingebor som förirrat sig norr om Slussen.
Plötsligt sitter man och säger fånigheter, som att det finns faktiskt fina bostadsområden söder om stan. Pärlor som bara väntar på att upptäckas av nyfrälsta norrortsbor. En innerstad som långsamt är på glid söderut, som en glaciär.
Han tittar klentroget på en och man känner att här funkar inga rationella argument. Här talar vi naturkraft, något outgrundligt från djupet av själen. I söder väntar avgrunden.
Då biter inga argument från en sidbytare. En som flyttat från norr till söder – och sedan flyttat tillbaka. Men det är en annan historia.