Det är uppbrottsstämning i kvarteret. Granne A har inte mer än hunnit packa in sina pinaler i flyttbussen, så är det dags för granne B. Det verkar vara mer smittsamt än flunsan.
– Gud så skönt att slippa tänka på allt som ska skötas, fixas och donas. Maskiner som går sönder, fasader som måste målas och gräs som ständigt ska klippas. Vi var helt enkelt färdiga med villalivet, suckar granne B, som tar sitt pick och pack och flyttar från förortsvilla till stadslägenhet.
Fast först blev det några svängar till tipp och insamling med allt som inte får plats efter flytten. För även om den nya bostaden är stor är det skillnad på villa och lägenhet. Inga stuvutrymmen, inget uteförråd, ingen tomt att lämpa av på och gömma undan i.
Vi tittar på vår sprängfyllda kåk och inser att här krävs mer än några turer med kombin till tippen när det är dags. Kan man hyra långtradare med släp? En helikopter som lyfter hela garaget med innehåll och allt? Kan Joe Labero göra en insats?
När en granne flyttar uppstår lite oro bakom häckarna. När två bommar igen för gott blir det direkt turbulent vid middagsbord och tevesoffor. Vad är det för fel på livet i villaförorten?
Slumrande flyttinstinkter väcks till liv. Kan de, så kan väl vi?
– Vore det inte kul att flytta in till stan i alla fall? Smaka på pulsen, flytta närmare där allt händer, byta till något mindre och mer lättskött.
– Kan man gå ut på morgonen och plocka aroniabär till yoghurten där? Kan man njuta av växter som vi själva har planterat, säger hustrun kärvt.
Mot såna argument biter varken drömmar om utsikt över takåsarna eller morgonvandringar i stadsgränder.
Än så länge.