Men herregud vad mycket grejer vi har!

Det slår aldrig fel. När flyttlasset går är räkenskapens tid inne – och ur garderober, lådor, skåp, källar- och vindsförråd uppenbarar sig en aldrig sinande ström av prylar som man förträngt att man sparat.

Fyra trappor utan hiss ska bytas mot två med hiss. Och vi är grymt tacksamma att en flyttfirma har städslats, så att bara det viktigaste och mest ömtåliga måste packas i förväg i privatbilen:

Tavlor, dator, skivspelare, krukväxter och viktigast av allt – en analog synt, som bärs som ett spädbarn i famnen.

Vi kånkar nerför branta, slitna stentrappor och tänker på det unga paret som tar över gamla lägenheten. Måtte de inte få barn alltför snart. Även blöjpaket kan väga bly på den tredje avsatsen – och då är sista trappan kvar.

På den nya adressen har allt målats vitt i rasande fart och vi får pensel och roller i handen för att bättra på det sista. Det går så där i vinterdunklet. Färgen flödar och lämnar gardiner efter sig, som snabbt torkar till frusna vita tårar. Bara att slipa och stryka ännu en gång.

Men det går väl an när färgen torkar på nolltid och luktar nästan ingenting – och jag tänker på när farfar målarmästaren kom upp från Småland med sina pigmentburkar för att hjälpa till med ommålning av första hemmet för länge sedan. Det tog en vecka innan den intensiva lukten av olja, terpentin och fernissa försvann ur huset.

Allt var kanske inte bättre förr.