I mellandagarna far vi ut till landet för att kolla läget. Lite oroliga för vad stormarna ska ha ställt till med. Lite rädda för att blåsten har knuffat det nya huset från sina plintar, trots utfästelserna från husfirman:
– Äh, inte behöver du förankra en tung stuga. Jag har ställt ett dass på några stenar vid havet, och det står där fortfarande efter tjugo år.
I den lokala matbutiken gapar hyllorna tomma. Kan det verkligen vara nedläggning på gång, vi är ju i alla fall inte i Tutaryd eller Nissemåla? Även här ute flimrar storstadens ljus som norrsken över kvällshimlen. Nej, stormen Dagmar – eller var det möjligen Cato – tog elen på annandagen och nu töms butiken på färskvaror.
Hos grannen har stormbyarna vält den upp-pallade båten, slitit av en vindskiva, spräckt en ruta och förstört frysvarorna, när elen gick. Själva slipper vi undan med några nedfallna grenar och en presenning som delvis släppt greppet.
Rutorna skallrar och skorstenen tjuter när vinden på nytt friskar i mot kvällen. För tjugofem år sedan blåste taket av under ett ovanligt kraftigt oväder, men nu står den gamla stugan pall. Liksom den nya, ännu inte färdigsnickrade, gäststugan. Även den dåligt förankrade skarven mellan sektionerna verkar hålla – men jag lovar mig själv att dra i några extra skruvar i lillstugan innan nästa storm är här.
Förankra allt – i stort och smått. Det får bli mitt nyårslöfte.