Lätt panik. Vi ska ha gäster på kvällen och det doftar klistervalla blandat med surkål i hela huset. Inte för att vi just har haft en vallaorgie med grannskapets skidfantaster, avrundad med en stadig tysk lunch. Utan för att hantverkare har härjat i huset.
Golvsliparen har just avslutat sitt jobb, möblerna är tillbakaflyttade och den lätt stickande lackdoften hänger fortfarande kvar i luften.
Vad gör man? Ringer och säger att antingen får gästerna ta med sig gasmask, sitta på altanen eller komma om en vecka?
– Är du inte klok, ska vi slänga hummern i sopan, säger hustrun.
– På den första frågan svarar vi ja, på den andra nej – om du nu inte lägger till ett p i sopan. Då blir det ja även på den andra frågan, mumlar jag.
Alltså: bara att öppna fönstren, sätta på raggsockor och halsduk – och hoppas att Sibirienkylan tar kål på dunsterna. Det gör den inte.
Plan B är en variant på ”ont ska med ont fördrivas”, fast tvärtom – eller hur man nu ska uttrycka saken. En mustig fisk- och hummersoppa får puttra några timmar på spisen – och det gör susen.
Det hade det inte gjort på den gamla goda tiden. En tid när golvlackerna var överladdade med superpotenta lösningsmedel som hade gjort en elefant groggy. En gång försökte jag växla några ord med en golvslipare när han lackade en trappa, och var tvungen att rusa ut igen för att inte storkna.
Han blev kvar, utan skyddsmask. Jag undrar fortfarande hur han mår i dag.