Så här kan vi inte ha det. Den här s-ans spisen börjar pipa och stänger av sig själv hela tiden. Jag blir tokig!!
Hustruns ögon är lika svarta som den glänsande nya spishällen framför henne. Den som bara lägger av. Med ett pip. Det är bara en tidsfråga innan hon tar fram kofoten och bänder loss eländet från bänken.
Här gäller det att tassa försiktigt fram.
– Jamen, har du läst instruktionen? undrar jag försynt.
Det är som ett mantra. Bara man läser manualen så blir allt bra.
– Ja, det är klart jag har, fräser hon.
Vi har köpt nya maskiner till köket. Fina, stålglänsande saker som ska underlätta tillvaron. Det gör de säkert också – för dem som orkar stava sig igenom alla instruktionsböcker, lika fylliga som Luthers stora katekes.
Nu står vi båda två och stirrar på den svarta pjäsen, med sina outgrundliga digitala ögon. Det påminner lite om när man öppnar motorhuven på den strejkande bilen och försöker starrbliga i gång motorn.
Det är i såna lägen som tankarna går till modern, snart nittio, som med en envishet gränsande till fanatism lusläser alla manualer, oavsett om de är på svenska, engelska eller japanska – nåja, nästan. Är det något hon inte förstår, ringer hon bara supporten i Säffle, Tallinn eller Shanghai och grillar dem tills de kvider.
Det tar emot, men vi inser att även vi måste denna vägen vandra. Och till slut hittar vi svaret i vitvarornas heliga skrift:
Du skall icke skjuta kitteln åt sidan och täcka reglagen, på det att spisen icke med ett pip stänger av sig själv.