Man ska aldrig lita på ungar. Nåja – åtminstone inte när de bedyrar att de alltid, alltid, alltid ska älska sin favoritdocka och aldrig, aldrig, aldrig flytta hemifrån.
Eller när de plötsligt blir kära i en fåtölj. Och inte vilken fåtölj som helst utan en möbel uppumpad av anabola steroider – en svulstig Dolly Parton-sak i kraftfullt rött med svällande armstöd och pösig plymå.
En fåtölj med soffambitioner. Perfekt för två småttingar att krypa upp i och försvinna ned i. Vansinnig för två vuxna – om de inte råkar vara inne i det där störtförälskade stadiet när de inte kan få nog av varandra.
Vi föll för tjatet. Vi borde ha förstått bättre.
Dörrkarmen fick avlägsnas för att Dolly skulle kunna baxas in i barnrummet. Efter ett halvår syntes hon inte längre under berget av kläder och leksaker. Efter ytterligare några år hade både vi och telningen tröttnat. Soffåtöljen hamnade på Blocket. Gick den att sälja? Nä.
Barnrummet blev tv-rum och Dolly – oduglig som tv-soffa – blev degraderad till hallmöbel. Nu står den där och ser ensam ut. Sitter vi i Dollys famn? Nä.