Lite felvänd var den, i skuggig nordväst, och ganska liten – även om man inte förstod det då. Verandan var kanske inte favoritplatsen på vintern, men på sommaren var den ett äventyr.
Det var då man upptäckte allt den kunde användas till:
Att klättra upp i från det spjälförsedda cykelförrådet under, trots förmaningar – akta så du inte ramlar ner och bryter nacken. Nej, jag lovar – och så ställde man sig på tå och klängde vidare.
För saftkalas med rabarberpaj och varma mornar med kall filbunke. För kortspel och Monopol – när det inte blåste för mycket och tusenlapparna flög i väg och försvann bland taggig berberis och storbladig bergenia.
Som bollplank – för det fanns ju ingen annan slät plats på tomten – tills någon vuxen tappade tålamodet och röt till.
För tjuvlyssning, när det skulle tas en nypa luft på fester med groggklirr, cigarillrök och vuxenhemligheter som utbyttes.
Och tänk alla böcker och serietidningar som slukades i skuggan under verandataket. När man inte bara satt och spanade ut mot gatan bakom räcket. En egen skyddad värld, på gränsen mellan ute och inne.
Nu tar jag en promenad längs gatan på nätet – vilken fantastisk uppfinning – och upptäcker att verandan är inbyggd och reducerad till en generös entré. Inget utrymme för morgonfil och kinaschack längre och solchanserna är ännu sämre än tidigare. Hemmasolarium verkar vara en bra idé.
Men trägallret till förrådet under entrén är fortfarande intakt. Det är bara att sätta foten i spjälorna, häva sig upp och låtsas att man just har påbörjat bestigningen av Mont Blanc.