Emma Olbers gillar inte slit- och slängmentaliteten. Hon förespråkar möbler med kvalitet och hållbarhet och närproducerat. Hon lägger gärna några extra tusenlappar på gediget hantverk.
– Vi lever i ett konsumtionssamhälle där tempot bara ökar. Hur många funderar på vilket träslag familjens matbord är gjort av och varifrån det kommer? Jag är född på 70-talet och uppväxt med massproducerat. Därför är det roligt att försöka sätta en egen prägel på det jag gör, säger hon.
Vad har Stockholm i en urbaniserad värld att bjuda på?
– För mig är staden asfalt, betong, ockragula fasader och svarta tak. Men vad är det som växer i stan? Inget av det jag räknade upp är råmaterial.
Med det som utgångspunkt startade processen för att få svar på viktiga frågor: vilka restmaterial har Stockholm som går att omsätta till möbler? Finns kompetens att förädla lokala råvaror?
Ja.
Emma Olbers kontaktade ett arboristföretag och köpte loss sex träd, som annars skulle gått till Stockholms värmeverk. Resultatet blev en pil från Norr Mälarstrand, en alm från Stureparken, en lönn från Katarina Bangata, en lind och en kastanj från Långholmen och en poppel från Gullmarsplan.
– När jag dessutom kom över tre säckar ull och två skinn från kungens betande gamla tackor på Djurgården startade projektet.
Nu är det ju inte så enkelt att man bara fäller ett träd och det blir en soffa. Det visade sig snart att vägen från stock till färdig möbel är lång.
Stockarna fraktades till Tibro med hjälp av Ire Möbel och Asplund. I Tibro började man med att ta fram prototyperna: en soffa, ett soffbord och ett antal accessoarer i trä. Lägg därtill en matta i ull. Gemensamt för möblerna är ett nätt, mjukt, taktilt och ärligt formspråk. Soffborden är hopfällbara och levereras i platta paket, enkla att transportera. Ullmattan har svärmors kompis Gunnel vävt. Soffan kan Emma Olbers tänka sig i en modern fjällstuga, eller på glasverandan i familjens sommarhus på Arholma i Stockholms skärgård.
Hallen saknar ofta trevlig förvaring, något som Emma Olbers själv erfarit. För Asplund har hon därför tillverkat ett skåp i skinn i form av ett kuvert.
– Naturens effekt ger ett visuellt mervärde. Visst påminner skåpet om ett oemotståndligt smycke?
I gallerifönstren ligger ett antal gigantiska ”diamanter”, tillverkade i pil, tänkta som dörrstoppar.
– Känn på dem, en gång var de en del av Stockholms miljö. Häftigt, eller hur?
Vad skulle du uppskatta om du siar in i framtiden?
– Att det finns fler nedbrytbara material som bara är att kasta i naturen, och att det är okej att göra det.