Studio låter pretentiöst, men det är en villfarelse. Här är halvstökigt, men på ett hemtrevligt sätt. Caroline af Ugglas stegar runt och får de tre rummen till cirkus tjugofem kvadratmeter.

Här finns flera tonsäkra instrument, undantaget pianot som inte är tekniskt perfekt, men har en mjuk klang. Det står i väntan på att stämmas.

– I den här studion går det att trycka in ett helt band med tillhörande stråkkvartett som pålägg. Visst är det fantastiskt, säger hon.

Det här är Caroline af Ugglas rum, här är hon när hon vill vara i fred, men det är också rum där ny musik kommer till, hon spelar och sjunger eller bara är.

– Det är Guds försyn att jag får sitta och komponera här.

De vita väggarna, liksom taket, är ljudabsorberande, bas och trummor trivs bäst i den miljön.

– Det är den enda hightech vi har här på landet.

Caroline af Ugglas är inte mycket för prylar, är långt ifrån någon materialist, men gillar möbler med kvalitet, liksom de tre målningarna hon fick av fans efter ”Snälla, snälla”. Fåtöljen är en sliten Bruno Mathsson hon fyndat. Caroline köpte två, det fanns tio, men hon fick inte plats i bilen.

– Sånt kan man bli irriterad över. Stolarna är ju som konstverk, och jag vet, studion är gans­ka omysig, men saker och ting måste vänja sig vid varandra, då först växer de in i miljön.

Stoltheten är micken, klassikern från femtiotalet: en M 49.

– Min röst skär genom märg och ben, så då förstår du att den är som gjord för mig, och för alla andra med stark röst.

Trender är inte något som Caroline af Ugglas ägnar mycket tid.

– Ojojoj, antingen ligger jag tio år före eller tio år efter.