Det är tur att Maartje Lammers är redo att hälsa välkommen när DN gör en fältmässig terrängparkering i värmländska Glaskogen, för utmed den lilla grusvägen finns inte minsta tecken på vad som döljer sig bakom träden.
– Vi tar den officiella vägen, säger Maartje glatt och stegar mellan granarna mot utedasset, samtidigt som sambon Boris Zeisser dyker upp.
Utedasset på ett sommarställe brukar kanske normalt inte vara en del av husesynen, men så är anläggningen också långt ifrån normal.
– Här testade vi tekniken med att klä huset med trästickor. Så essensen i vårt hus finner man i utedasset! Som förresten har sjöutsikt, säger Maartje innan hon guidar vidare ned mot bostadshuset.
Huset, ja. Det ser faktiskt ganska otroligt ut. Som en skogssnigel parad med ett gigantiskt, gråaktigt bältdjur, som med mjuka, böljande linjer smyger sig tätt utmed den steniga marken. Och så då den där utskjutande delen, ”huvudet” som sticker ut ur själva huskroppen en bit ovanför den bäck som porlar tvärs över tomten.
– Vi ville att huset skulle smälta in i naturen. Som en stor sten som försvinner in i landskapet, förklarar Boris en stund senare när han släpar fram ett par sittkuddar på terrassen medan Maartje serverar kall läsk som har legat på kylning i bäcken.
När familjen köpte tomten stod här enbart en gammal fiskarstuga på 15 kvm. Den ville de ha kvar, men de behövde mer plats. Av naturskyddsskäl fick en tillbyggnad dock inte bli större än 30 kvm.
– Det var då Boris kom på tanken att bygga ett hus som var utfällbart, berättar Maartje. Min första reaktion var: ”Du är galen!”
– Det brukar vara på det viset, säger Boris nöjt.
Men Maartje började rita och det är normalt så problemen löser sig, förklarar hon. Genom händerna och huvudet, genom att skissa, diskutera och argumentera.
Först kom formen, ett fixerat skal av vilket en del var rörligt. Sedan materialen. Byggvirke i svenskt trä. Insidan täckt med smala stickor av gran. Utvändigt: bredare fjäll av kanadensisk ceder, som till skillnad från mjukt, svenskt trä skulle tåla att blekas av solen i olika nyanser, utan att målas. Allt för att få huset att anpassa sig till naturen och inte tvärtom.
Art d’Eco kallar de vitsigt sin arkitektoniska stil. Miljövänligt och hållbart men snitsigt även inomhus, med de två kökskranarna av böjda kopparrör: ett med vatten från bäcken, ett med dricksvatten som pumpas upp fotledes ur en dunk i bänken.
– Vill ni se hur vi fäller ihop det? undrar paret, varvid Boris får krypa in under huset.
På två metallskenor löper den rörliga delen. I var kortända sitter ett stålhjul som nyttjas på olika sätt beroende på om huset skall ut eller in. Med en spak matar Boris fram en stålvajer som läggs runt det yttre hjulet. När han slår om en spärr och pumpar tillbaka vajern, dras den rörliga delen med in i skalet med ett gnissel. Det ser faktiskt ganska vansinnigt ut.
Inomhus blir det allt mörkare när de stora fönstren försvinner in i skalet. Det skrapar och taklampan gungar betänkligt .
När de extra sju kvadratmetrarna är infällda tätas skarven med ett uppblåsbart luftrör.
Och allt det här har de gjort själva. Från plywoodkonstruktionen under det böljande skalet, till att såga ut stickorna.
– With a ”sticksåg”, säger Maartje stolt.
Men helt ensamma om bygget har de inte varit; under de fyra somrar som det har tagit att bygga huset har både familj och vänner vallfärdat till Sverige för att hjälpa till.
– Nu tycker de som hjälpte till att det här är deras sommarresidens med, säger Boris aningen trött. Det är trevligt, men ibland blir det lite mycket. Det är inte riktigt kontrollerbart. I dag är faktiskt en mellandag.
– Även turister lyckas hitta hit, inflikar Maartje. Häromdagen kom fyra sällskap under en dag. Men vi har åtminstone inga turistbussar än ...
08-738 23 33