Hon gör bruksrelaterade objekt i porslin och stengods i verkstaden MUD som ligger på en av smågatorna i närheten av Mariatorget.

– Estetiken tillsammans med funktionen driver mig, säger hon, och antyder att leran är hennes material, men att hon I framtiden även kan tänka sig att arbeta med andra material.

Emelie Johansson kastar sig mellan dagens härskande formideal, samtidigt som hon försöker fånga en motsatt estetik.

– Liksom många andra keramiker har jag ett särskilt band till det gamla blåvita porslinet, vår historia. Från att ha avfärdat det, är jag nu helt såld på såväl det svenska som engelska porslinsarvet.

Hittills har färgskalan varit enfärgad. Nu är Emelie på väg mot det mönstrade. På bordet står tallrikar med blå blommor, ett mönster som för tanken till tiden när man var noga med fin- och vardagsporslin. Emelie valde att arbeta med lera för att den är svår att styra. I det ligger utmaningen, och det är den egenskapen som triggar henne.

– Materialet ger många kreativa stickspår, men man får vara vaksam och beredd att hejda sig. Leran är lekfull och går gärna sina egna vägar. Då är det bara att streta emot.

Den svarta leran, beskriver Emelie, är som att hantera en kakdeg, medan den vita leran beter sig som en bulldeg.

Berätta om formspråket.

– Va’ svårt ... Det är skört och icke perfekt. Ömsom sirligt, ömsom robust. I slutändan blir det enkelt men inte banalt.

– Ingenting hindrar mig från att göra något perfekt, även om jag är bäst på icke perfekta former med tydlig närvaro.