Den som fått en pion att trivas i trädgården får en växt som överlever i generationer. Det är lätt att bli förälskad i blomman som finns i så många skepnader.
Doften kan vara bedövande och blommorna tallriksstora. De kan vara kompakta som bollar eller öppna och skira som papper. Efter århundraden av förädling finns i dag tusentals sorter med olika utseende och färg.
Pionen har sitt ursprung i en vild art men har odlats i Kina i flera tusen år. Där är den också nationalblomma. Men den har inte bara beundrats för sin skönhet utan har också använts som medicinalväxt. Därför var det framför allt i de europeiska klostren som pionen odlades innan den fick spridning bland allmänheten på 1800-talet.
Det finns två huvudgrupper av pioner, vedartade och örtartade. Buskpionen är vedartad vilket betyder att den tappar bladen på vintern men har stammar och grenar kvar. De kallas även för trädpioner och kan bli ett par meter höga. Den har ansetts mer svårodlad och inte lika härdig, men nya sorter och import har ökat förutsättningarna.
De örtartade pionerna som lukt- och bondpion och ett antal hybrider vissnar ned helt på vintern. De klarar att odlas i hela Sverige med rätt jord. Trots namnet doftar inte alla luktpioner.
Formen på blommorna varierar från enkla med fem till tio kronblad, halvfyllda som har flera rader kronblad, fyllda som har så många kronblad att de blir bollformade och japansk blomform med enkla kronblad och i mitten en boll av kronbladsliknande ståndare.
Om man planterar olika sorter i trädgården kan man få blommande pioner under stor del av sommaren. Ta till exempel dillpion för blomning i maj, svavelpion och buskpion för blomprakt i början av juni. Därefter är det dags för bondpioner och efter dem blommar luktpionerna. Men kontrollera blomningstiden i butiken eftersom en del sorter finns både som tidig- och senblommande.
Om man vill njuta länge av pioner kan man skörda dem när de knoppas och hänga dem mörkt upp och ned för att torka. Då får man vackra eterneller hela vintern.