En allé av tallar. Rostigt järn och solblekt trä. Rallarros och tuvull. Lars Krantz och hans medarbetare besjunger skogen i gästrikiska Wij trädgårdar.
Långt innan prins Daniel steg in i svenska folkets medvetande var det en annan man som satte gästrikiska bruksorten Ockelbo på kartan. En man med gröna fingrar och en biodynamisk själ som lämnade framgångsrika Rosendals trädgårdar för att tämja, eller snarare bejaka, kargheten i norr och skapa en trädgård där skogens växter lyfts fram, tydliggörs för våra ögon.
Men vad var det som väckte Lars Krantz lust att flytta norrut för nio år sedan, när så många andra drömmer om en egen Medelhavsträdgård?
– Det var själva otillgängligheten. Allt som finns där men inte anmäler sig frivilligt. Jag tror att det är varje trädgårdsmästares grunddröm, att förvandla, förädla, ha en uppgift. Att väcka det som finns men inte syns.
Han vänder sig emot trädgårdsvärldens gödslande med superlativer, där allt är underbart och harmoniskt och livsbejakande. Han tycker att det är ett ytligt förhållningssätt. Trädgård ska betyda något, det måste finnas en mening. Han vill problematisera. Vad ska vi ha trädgården till? Vad betyder den för hälsa och välbefinnande? För samhällsbygget?
Själv tycker han inte att det känns angeläget längre att bara göra snyggt och leverera blomkomposititioner i harmoniska klanger. Det är själva processen som är viktig, relationen till trädgården. Att den ska ge oss möjlighet att växa som människor.
– Att sköta en trädgård är en möjlighet att ta hand om. Det man älskar vill man se växa. Men man lär sig också att se, att läsa av. Daggdropparna i gräset på morgonen. De första solstrålarna i blomkalken. Det är inte fel att det är vackert, för det öppnar våra sinnen. Men det måste vara intressant också.
Du skriver i din bok att ni odlar drömmar, vilket väl alla med en trädgård gör. Hur ser era drömmar ut?
– Det är barn som slår kullerbyttor i gräset, det är gamla människor som sitter under blommande äppelträd och ungdomar som hånglar i buskar. Det är människans tillstånd som är det intressanta, och det vackra runtomkring bidrar till att skapa det tillståndet.
Lars Krantz beskriver sig själv som en beställare, medarbetarna får stort spelrum. Alla delar samma grundhållning och drömmar, och idéerna föds mellan människorna, inte i.
Du verkar trivas i ett kollektivt sammanhang. Bor det även en solo-odlare i dig?
– Jag är en påtare. Hemma gillar jag att gå och skrota och nypa bort och vattna lite fast det inte behövs. Jag har gått från estetiserande till humor. Ofta är det när det skaver och känns fel som det skakar om. Hemma har vi till exempel vita liljor tillsammans med orange tagetes i krukor. Det hade jag aldrig kunnat ha tidigare.