Eleverna som fram till 1968 lärde sig läsa och skriva i Markims skola fick aldrig sitta på Carina Häggs laminatstolar med röda hallon på orange botten. Stolen är numera en populär inventarie i skolor både i hemkommunen Vallentuna och runt om i Norden.
Inte kunde väl eleverna heller föreställa sig att ett av klassrummen skulle ha två limegröna väggar och en vägg målad i rosa.
Skolhuset har bebotts av konstnärer ända sedan det slutade vara i allmänhetens tjänst. När Carina och hennes dåvarande make köpte huset 1996 var det ordentligt nedgånget.
Under några hektiska månader renoverades huset. Tre hundra kvadratmeter blev hem för en trebarnsfamilj.
En av skolsalarna blev vardagsrum, den andra blev kök. Övervåningen, den gamla gymnastiksalen, förvandlades till sovrum.
När familjen köpte huset var Carina inne i ett oerhört expansivt skede av sitt företagande. Något år innan hade hon upptäckt cad- system på datorn som fullständigt revolutionerade hennes skapande. Från att ha handmålat alla mönster kunde hon nu bearbeta mönstren i datorn. Möjligheterna var oändliga och idéerna vill aldrig ta slut.
Carina fick arbetsro i det stora huset. Ute på tomten fanns dessutom gott om förrådsbyggnader. Ett av dem blev ateljé och lager för Carinas produkter.
Att Carina gillar kontraster är uppenbart. Vardagsrummet är en fullständig explosion i färger, den kornblåa och limegröna hörnan, den orange, cerise och röda hörnan. Under allt ligger handtuftade mattor, gjorda i Indien. Carinas egen design, förstås.
– Egentligen är jag lika mycket inredare som designer. Jag tycker bäst om när jag får kombinera ihop mina produkter. De ska egentligen inte ses en och en.
– Jag är motsatsen till minimalist. Jag vill ha många för att det ska få den rätta effekten. Färger kan kombineras, men inte hur som helst.
Precis där det kornblå växlar över mot varmare röda toner, står en ensam färgklick. En orange vas. Ett arvegods, som ingen annan ville ha, men som Carina såg skönheten i.
Färg är Carina Häggs signum. Hennes färgseende är exakt. När hon hittar något hon tycker om i en affär eller på en mässa behöver hon aldrig fundera på om färgen ska passa in eller inte. Den gröna cylindern som hon gjort till vas i vardagsrummet, hittade hon på en elevutställning från Konstfack.
– Det var färgen jag tyckte om.
Likaså var det färgen som fick henne att falla för en jättestor papperskorg som står intill den limegröna soffgruppen med kornblå rosor.
Om vardagsrummet påminner om en sommaräng, härskar höstens och vinterns gråa och bruna färgskalor i köket. Allt är nedtonat. Terrakottafärgade sjöhästar på brun botten har blivit nytt tyg på den gamla soffan och på stolarna. På bordet ligger en matchande duk med rosabruna blommor. Rummet andas harmoni.
Ljuset från de väldiga fönstren filtreras först genom Carinas eget rosmönster som är upptryckt med ausbränner-teknik. Tyget är vävt av polyester och bomull, i rosmönstret finns bomullen kvar, men i bottenfärgen är all bomull bortbränd.
Det är inte bara i hemmet som Carina föredrar kontraster. Hennes mönster ligger sällan på varandra, blommorna eller figurerna är frilagda solitärer som kontrasterar mot bottenfärgen.
Carinas djärva mönster har fått ännu större spridning utomlands än i Sverige. För några år sedan åkte hon genom Exportrådets försorg till Japan. Hennes design fick ett mycket varmt mottagande.
– Jag fick just en beställning från Utrikesdepartementet. Ambassaderna utomlands vill ha mina brickbord. De är tåliga och kan stå utomhus.
Det blir ett mönster i svart på vit botten som ska pryda ambassaderna. Mönstret gräshoppan började som ett telefonkludd. Carina drog linjer på ett papper och hennes lärare på Beckmans, Göta Trägårdh, fick syn på det.
– Göta var min mentor och förebild. Hon uppmanade mig att göra något av mönstret. Inte kunde vi väl ana att det nu, tjugofem år senare, skulle finnas på ambassader och vara en del av Sveriges officiella ansikte utåt.