Man vill ju gärna vara fri från fördomar och sunkiga könsroller. Men – det är svårt att förneka – det finns favoritsysslor och sånt som man helst undviker. Hellre fälla träd än putsa fönster, hellre grilla än stå vid spisen, hellre klippa gräs än rensa ogräs.

Hur det har blivit så är verkligen något att fundera på. Fast jag brukar avstå.

Men det verkar smittsamt. Mellansonen är hur tjänstvillig som helst – om det gäller att skjutsa och åka ärenden. I vår bil, förstås. Samma sak med gräsklippning och dammsugning, när det mesta redan är gjort. Då river han av lite så där hafsmanligt, ingen gnetstädning gubevars. Det är bara för mesar – och tjejer. Fast det säger han ju inte.

Bara det går fort och bjuder på lite maskintjänst och muskeljobb är det helt okej.

Dottern erbjuder sig gärna att damma, diska och ta toaletterna, och man tänker ”gud så skönt”, innan dikeskörningen är uppenbar. Så jag tar en runda till soptippen med senaste laddningen skräp, för att skingra tankarna. Kanske inte så glamoröst på ytan, men ändå lite halvlyxig egen tid. En timme kan lätt bli två.

– Du vet, det var världens kö till Brännbart, och sen fick jag köra en extravända med tomglasen. Tog tid.

Det är då den ryttarlösa hästen brakar fram i snåren vid sidan av vägen. Sen ser jag att det är en älg.

 Inget trafikvett där inte. Inga sneglingar till vänster eller höger. Han – eller var det en hon – liksom rinner förbi med imponerande kliv. Bara travar på förbi skolan och in bland villorna på andra sidan vägen. Och plötsligt blir man alldeles upprymd.

Här åker man i sin egen lilla förortsbubbla, och så stövlar vildmarken bara rätt in.
Så där.