Ylva Gutke har inrett familjens villa nästan helt med återanvända, omgjorda ting.
Ibland kan lusten att ta till vara gamla saker få rent thrillerartade former. Som när Ylva Gutke satt och körde i godan ro och fick se ett par snygga ben sticka ut ur den omkörande bilens bagagelucka och under bråkdelen av en sekund insåg att de närmade sig en återvinningsstation – och drog slutsatsen av det.
Det blev rena biljakten, om än i sansat tempo. Väl framme vid återvinningen klev mannen i den andra bilen ut med förskräckt och jagad min. Vad var det frågan om? Två minuter senare var det supersnygga men lite rangliga soffbordet Ylvas.
Tapetseraren Ylva Gutke och hennes familj bor i en alldeles speciell villa i Nacka. Den är byggd i souterräng, med den ovanliga detaljen att den är påbyggt nedåt, med två våningar i betong. Tredje våningen består av originalstugan i trä, byggt på toppen av en höjd. Stugan byggdes 1942 och tillbyggnaden gjordes tio år senare. En stilkrock som heter duga.
Familjen Gutke flyttade in för elva år sedan, när de tre barnen var små.
– Färgerna och golven var helt okej, det enda vi var tvungna att göra var att lägga om taket. Sedan har vi gjort lite pö om pö, men det finns fortfarande golvlister kvar att sätta dit, och en och annan vägg som behöver spacklas. Men vi valde att umgås med våra barn framför att renovera ihjäl oss. Och sedan har det plötsligt gått elva år, säger Ylva Gutke.
Precis som att skomakarens barn ofta fick gå i trasiga skor, så går jobbet först även för Ylva. Således kan hennes kunder hämta sina omklädda soffor och fåtöljer i tid, medan hennes egna soffor, riktiga fynd i lindblomsgrönt, endast fått ny klädsel på ett par dynor. Och resten av inredningen består helt av loppisfynd, auktionsfynd, arvegods och omgjorda saker. Som de gamla broderade bonaderna med hjortmotiv som väl ingen vill ha på väggen i dag, de har fått ett helt nytt liv som soffkuddar.
– Vi har inte köpt något nytt förutom våra sängar. Och så gjorde vi om köket för två år sedan, och byggde ut och öppnade upp. Tidigare var där bara ett frimärksfönster, nu har vi en fantastisk utsikt. På kvällarna när man ser alla slingrande bilvägar och ljus från husen långt borta, känns det som att man bor på Manhattan. Men när man sitter i trädgården på sommaren och tittar mot det lilla trähuset, så kan man få för sig att vi bor på landet, säger Ylva.