Ingrid Wase har bott i två egna hus genom åren, med allt vad det innebär av prylar, möbler, bostadslån, vitvaror och maskiner som ska underhållas, repareras och bytas ut. Allt det där som binder en, kostar pengar och äter på ens tid. Det var så hon tänkte när hon gav sig ut på en månads pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i anslutning till sin 50-årsdag. Barnen hade flyttat hem­ifrån och hon ställde sig frågan: ”Vad ska jag göra med resten av mitt liv?”

Hon hade liten tomt vid en sjö i Dalarna och det var dit hon först begav sig när hon började sitt ”nya liv”. Där lät hon bygga ett pyttehus på åtta kvadrat, Eremitens koja av Mats Theselius. Ingen el, inget vatten men en vedspis som gjorde att man kunde bo i den även på vintern.

– Det kändes så tryggt när regnet smattrade mot plåttaket och elden småpratade i vedspisen. Den där kojan blev som min extra hud. Jag bodde i den både sommar och vinter, man kröp in där och kände sig trygg. Det var bara jag och skogen och sjön.

Varannan vecka jobbade hon i London, där hon bodde på elva kvadrat i Hampstead. Och så hade hon sedan några år en minimal övernattningslägenhet i Stockholm. Under den tiden kunde hon faktiskt säga att hon hade ”ett hus med sjötomt, en våning i London och en i Stockholm” även om de sammanlagt bara var på 30 kvadrat.

Nu har hon bara sitt lilla krypin i Vasastan kvar. Hon har bott där på heltid i tre år.

– Det går att bo på så här liten yta. Sist jag hade middag var vi åtta personer. Visst blir det trångt, men det är samtidigt så befriande, för jag köper inte en massa saker, och när jag har läst en bok så ger jag den vidare. Och när jag handlar något så kan jag unna mig det allra bästa, och jag kan resa mycket, eftersom jag bor så billigt. Livet blir väldigt enkelt, säger Ingrid Wase.

Loftsängen har en sned vinkel över rummet, undertill finns köksavdelningen där sängens underdel av ek bildar ett varmt och ombonat tak, med de inbyggda spottarna som klart arbetsljus. Ena änden av köksdelen slutar i en smal garderob. Där inne ryms alla Ingrid Wases kläder, tillsammans med ytterkläderna som hänger på några krokar bredvid. Hur gör hon? Måste hon slänga ett klädesplagg för att få plats med ett nytt? Känner hon aldrig att hon bara ”måste ha” något som hon ser i en butik?

– Jag låter bli att gå i affärer, det sparar man tid på. Men visst, jag är väldigt glad i saker och ”vill ha”. Men jag känner mig inte så expansiv längre, det beror väl på åldern, jag har behov av att minimera, destillera, rensa bort det onödiga i stället för att slösa energi på det och behålla sådant som är viktigt, både själsligt, materiellt och i relationer. Enkelhet och frihet är viktigt.

Det lilla formatet i boendet gör att hon känner att hon har kontroll, att hon behärskar sin värld. Varje morgon möts hon och några vänner på ett kafé i närheten och fikar och pratar, en kvart eller två timmar. Det är hennes extra vardagsrum.

– När man bor så här litet måste man hela tiden plocka undan och lägga saker på sin rätta plats. Fördelen är att det bara tar fyra minuter att helstäda lägenheten.