Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bostad

Gott om plats på liten yta

Caroline Wetterlings lilla lägenhet på ­Södermalm var i relativt gott skick när hon flyttade in för fem år sedan. Men visst fanns det ett och annat som behövde åtgärdas. Vad var det för kluriga lösningar hon kom på, och hur blev det?

I den smått undanskymda men lugna och trevliga delen av Södermalm, granne med Vitabergen och Blecktornsparken, bor Caroline Wetterling i en ljus enrummare på tjugosex kvadratmeter. Stoltheten, kungsbalkongen, löper utmed lägenheten och ger bostaden en behaglig inramning.

Den crèmefärgade fasaden och de enkla fönstren ger en vink om att huset på Katarina bangata är byggt någon gång under senare delen av tjugotalet.

Småstadskänslan har hon fem trappor ner. Det är nära till skomakaren, kemtvätten, låssmeden, Orionteatern och Konsumbutiken. Att bo centralt, nära det pulserande livet runt Stureplan, är ingenting Caroline Wetterling skulle prioritera. Hon är glad att treans buss går i riktning både mot Skanstull och Slussen.

Lägenheten var i gott skick när hon flyttade in, även om det fanns en del som var i behov av nya lösningar.

– Helhetsintrycket var för pastelligt och sött. För mycket ljusblått, för romantiskt och för gulligt. I och för sig var lägenheten rätt fräsch, men den gav ändå ett murrigt intryck, och var i behov av en annan färgskala och en enkel bas. Den bruna, deppiga plastmattan i köket måste definitivt bort. Den har ersatts av ett vit- och grårutigt golv. Ett tag funderade jag på att lägga in ett rött, men insåg att det skulle bli i rörigaste laget. Nu ligger nyanserna nära varandra, vitt och blekgrått, men man kan ändå urskilja rutorna. Det ljusa golvet gjorde att det hände något med ytan, säger ­Caroline Wetterling.

Då, när Caroline Wetterling flyttade in, stod kylskåpet på motsatta sidan, vilket gjorde att det skymde halva köksfönstret och delar av balkongen. Efter en lyckad rockad rymmer köket nu både kyl och frys, och på ”rätt” sida. Köksregionen ger ett hemtrevligt intryck med enkla, vita luckor.

Gammalt och nytt, hand i hand.

– Det blästrade fönstret ovanför köksdörren är jättefint, liksom spegeldörrarna och den inbyggda hatthyllan.

Det är tidig förmiddag. Caroline Wetterling bjuder på bröd med salami och brie och hjärtformade kakor med sylt. Hon har dukat fint med kinesiska muggar och tekanna, inköpt i Kina. Vi sitter vid det antika slagbordet, lagom för två, men som går att få större med hjälp av två slagskivor.

– Då går bordet exakt fram till träskivan intill diskbänken. Som flest har vi suttit sex personer i köket, och alla har fått plats runt bordet. Kökssoffan kommer från min mormors hem. Strukturtapeten är ingen höjdare, jag föredrar släta tapeter, men nu har jag rollat den vit i alla fall, och himmel vad färg den slukade.

Kökssoffan kommer från Caroline Wetterlings barndomshem och är egentligen en utdragssäng för barn, men här fungerar den perfekt för vuxna.

– Jag älskar kökssoffor. Bara att bulla upp med kuddar och sätta sig till rätta. Kök är ofta det trevligaste rummet för umgänge.

Inga gardiner.

Ingen insyn.

Fem trappor upp.

Rummet fungerar som sovrum, arbetsrum och vardagsrum. Allt i ett. Mycket vitt. Luft och rymd.

– Jag jobbar inte gärna med mönster, jag föredrar att leka med strukturer och ytor. Lade du märke till den mönstrade femtiotalstextilen, signerad Viola Gråsten i köket? Den kommer från min mormor. Bakom mönstret finns plats för förvaring och annat jox. Titta, en stege!

Caroline Wetterling lutar sig tillbaka i favoritstolen, Yngve Ekströms ”Lamino”, lätt att flytta till sängen när hon har gäster och sängen agerar soffa. Hon berättar kort om vindsvåningen på fyrtio­tre kvadratmeter som hon hyrde i andra hand vid Stortorget i Simrishamn, men lämnade när hon skulle börja plugga i hemstaden Stockholm.

– Nålfiltsmattan och jag kom aldrig överens. Möblerna var tunga och klädda i grön sammet.

Där vi sitter är väggarna vita. Trasmattan är vit. Gardinerna är vita och sommarskira.

– Jag gillar att mixa vitt med små ilskna färgklickar.

Det lilla, svartlackade slagbordet, ett fynd på Stadsmissionen, fungerar både som soff- och sängbord.

– Jag har lackat det flera gånger för att det skulle ge en känsla
av – lack. Letar du efter en bok­hylla? Däruppe, på en lång vit hylla, har du mitt bibliotek. En bokhylla här inne hade ätit upp rummet.

Oljemålningen är en present från mormor samma dag som Caroline Wetterling döptes.

– Målningen sitter just där, som en punkt. Många tycks ha svårt för havsmotiv. Jag tycker att hav och vatten är fascinerande, det är nästan så att havet rör sig, ändrar riktning, hit och dit, när man tittar på motivet.

På den praktiska bänken som löper utmed väggen och som har en uppfällbar skiva gör Caroline Wetterling allt.

Balkongdörren står på glänt. Vi sätter oss på kungsbalkongen. Jag känner mig som en drottning, men det säger jag inte.

För Caroline Wetterling som älskar att bada skulle drömmen vara att kunna ta ett morgondopp. Att gå ut, bara så där. Avståndet till Hammarby sjö är inte längre än att man kan ta sig dit utan att åka kollektivt, men heller inte så nära att man kan doppa tårna.

– Men jag har ju badkaret som ”Badkarsbengt” har sågat till. Och när jag ligger i sängen ser jag himlen.

Caroline ­Wetterling

Yrke: Formgivare.
Bakgrund: Konstfack, linjen för keramik och glas. Beckmans ­Designhögskola, linjen för form.
Ålder: 27 år.
Familj: Mamma Madeleine, pappa Staffan, bror Oscar, 24.
Vill se mer av: Överraskningar.
Vill aldrig mer se: Algblomning.
Bok: ”Sommarboken” av Tove Jansson.
Film: ”In the mood for love”.
Musik: Just nu Glenn Gould.
Samlar på: Små behållare.
Ser fram emot: Jollesegling.
Det visste ni inte: Att jag dansar tango.
www.carolinewetterling.com